Det är i lönesamtalet det sker

15 maj 2012 – 09:38

Just nu pågår det en omfattande avtalsrörelse på den svenska arbetsmarknaden. För stora grupper är de centrala avtalen redan träffade, medan det återstår ett antal områden att förhandla om. Men det betyder inte att lönerna är satta och klara. Nu tar det egentliga arbetet med att sätta löner vid.

Det är ute på det lokala planet – i företag, myndigheter  och förvaltningar– som lönerna sätts. Därför är det också viktigt att studera den lokala löneprocessen; vad som sker ute på arbetsplatserna. Och i den processen är lönesamtalet centralt. Det är där själva grunden för den lokala och individuella lönesättningen, sambandet mellan lön och prestation, ska tydliggöras

Vi har även sett att den lokala och individuella lönesättningen förutsätter ”nya” roller för chefer, medarbetare och fackliga representanter. Chefens roll som bedömare av medarbetarnas prestationer har blivit viktigare. Det har också blivit viktigare att coacha och stimulera till goda arbetsinsatser. Medarbetarna har också nya roller. Inför lönerevisionen förväntas de vara förberedda, pålästa och ofta förhandla sin lön själva. Fackets roll har förändrats genom att de fackliga representanterna ger råd och stöd inför lönerevisionen i stället för att förhandla lönen för sina medlemmar.

Sedan början av 2000-talet har vi följt och analyserat utvecklingen av den lokala lönebildningen för akademiker. Syftet är att granska akademikernas erfarenheter av hur deras löner sätts i praktiken oberoende av vad de centrala löneavtalen föreskriver.

Vi har sett en trendmässig ökning i andelen som har lönesamtal. År 2002 angav cirka 60 procent av akademikerna att de haft ett lönesamtal, medan andelen år 2010 var 74 procent. Ändå kan man fundera över varför en fjärdedel anger att de inte haft lönesamtal. Av denna fjärdedel som inte haft lönesamtal anger nästan 20 procent att de ändå blivit erbjudna ett lönesamtal – och uppenbarligen i vissa fall även tackat nej. En del av förklaringen kan vara att de är nyanställda och inte aktuella för lönesamtalet. Men för andra kan det vara en signal om att de är missnöjda med arbetsplatsen och / eller har en dålig relation till chefen. Oavsett hur gruppen ser ut är det viktigt att verka för att alla ska känna sig delaktiga i den lokala löneprocessen. Om inte, riskerar modellen att tappa sin trovärdighet.

Eftersom lönesamtalet är kärnan i den lokala löneprocessen är det viktigt att veta vad som egentligen sker inom ramen för det. Vad pratar man om? Pratar man om kopplingen mellan lön och prestation och används det som ett redskap i verksamhetsstyrningen? Våra resultat visar att 70 procent anger att man i lönesamtalet pratade om vad som påverkar lönen, medan endast 30 procent säger att de pratade om vad man ska göra för att höja lönen. Det kan bero på att chefen bara är så konkret i de fall där han/hon anser att medarbetaren presterat under sin kapacitet. Det är också möjligt att det tyder på att cheferna inte använder lönen som en morot för goda arbetsinsatser i någon större utsträckning.

Lönesamtalet är själva motorn i den lokala och individuella lönebildningen. För att den ska fungera måste det finnas ett tydligt mål med lönesättningen. Det är den målbilden chefen ska förmedla i lönesamtalet.

Lena Granqvist och Håkan Regnér är ekonomer på Saco och arbetar med lönebildningsfrågor.

Av Lena Granqvist | Publicerat i Allmänt | Taggad, , | Kommentera

Gigantiskt slöseri med outnyttjad kunskap

15 maj 2012 – 07:53

Det pågår ett gigantiskt slöseri i Sverige. Det finns hundratals miljoner att tjäna om invandrade akademikers kompetens kommer bättre till sin rätt. Sverige behöver ett sammanhållet permanent system som tidigt kartlägger individens utbildningsbakgrund och som kan korta tiden till ett relevant jobb.

Senast i raden att uppmärksamma potentialen hos våra utrikes födda är handelsministern Ewa Björling. Fler utrikes födda inom industrin ökar såväl import som export skriver hon på DN debatt. Även Centerpartiet uppmärksammar frågan i Göteborgsposten och vill bredda arbetslinjen med begreppet nybyggarlandet Sverige. Men nu är det dags att gå från ord till handling. Att snabba upp etableringen av utrikes födda akademiker på arbetsmarknaden är heller inget lyxproblem som vi kan vänta med. Tvärtom skulle det frigöra resurser som kan användas till andra grupper i samhället.

Saco och Länsstyrelsen Västra Götalands län arrangerar idag den 15 maj konferensen: Dags för en ny svensk modell. Vi vill nu diskutera en långsiktig och heltäckande lösning för den svenska arbetsmarknaden. Forskarna Lars Walter och Andreas Diedrich vid Göteborgs universitet presenterar sin rapport om möjligheterna för en permanent organisation för att korta vägen till första jobbet. Problemet idag är att ett otal tillfälliga projekt avlöser varandra. I skarven förlorar vi kompetens, tempo och kraft. De ofta regionalt sammansatta projekten brister i samordningen och erfarenhetsutbyten uteblir. Energi läggs på att jobba för att förlänga projekten och att få fram fortsatt finansiering istället för på utbildning för målgruppen.

För att snabbt komma i arbete behövs istället en snabb bedömning av nyanlända akademikers utbildning. Det behövs ett sammanhållet och flexibelt system som kan bistå individen från tidig kartläggning av utbildningsbakgrund till ett relevant jobb. Idag hamnar många istället på ett underkvalificerat jobb eller i arbetslöshet. Individen drabbas hårt samtidigt som det är ett gigantiskt slöseri med kompetens.

Utbildningsinsatserna för en färdigutbildad läkare, lärare eller civilingenjör kostar samhället många miljoner kronor men används alltså inte i dag trots att behoven finns. Regering och riksdag bör istället dra lärdom av erfarenheterna från Västra Götaland och regionens arbete med kompletterande utbildningsinsatser för akademiker med utländsk bakgrund. År 2000 startade ett projekt där 141 läkare deltog. 110 av dessa fick arbete under projektets gång. Genom att varva språkstudier med kunskapsstöd och praktik lyckades projektet korta vägen till en svensk läkarlegitimation med i genomsnitt 2,1 år. Den samhällsekonomiska vinsten uppgick till 117 miljoner kronor, enligt Handelshögskolan vid Göteborgs universitets beräkningar.

För att fler akademiker med utländsk utbildning snabbt ska etablera sig på arbetsmarknaden krävs insatser som är anpassade för denna grupp. Regeringen bör därför noga ta till sig av de erfarenheter som finns i Västra Götaland och skapa en permanent form för verksamheten. Idag diskuterar vi den lösningen med berörda myndigheter, näringslivsrepresentanter och beslutsfattare. Vi hoppas att statsekreterare Jasenko Selimovic lyssnar till de förslag och erfarenheter som kommer fram under dagen. Selimovic leder nämligen Regeringens arbetsgrupp som ska ta fram en ny integrationspolitisk strategi.

Budskapet är tydligt. Vi har inte råd att nedprioritera insatserna för en snabbare etablering av akademiker. Vi hoppas istället att regeringen inser allvaret och potentialen som en snabbare etablering innebär och att de agerar snabbt och kraftfullt.

Av Pälle Karlsson | Publicerat i Allmänt | Taggad, , | Kommentera

Även avsaknaden av deltidssjukskrivning kostar skjortan

14 maj 2012 – 16:38

Maria Ehlin KolkFör en vecka sedan skrev jag om studerandevillkoret vars avskaffande var en dyr historia. Det går att läsa om här. Studenters socialförsäkringssystem har många andra problem. Enande för dem är att de snarare bygger murar för de studenter som drabbas av sjukdom eller föräldraskap än fungerar som omställningsförsäkringar.

Sjukförsäkringssystemet och föräldraförsäkringssystemet för studenter ligger inom studiestödssystemet. Det första och största problemet med detta är att det omfattar enbart studenter som tar bidrag och lån av staten. Alltså lämnas nära 40 procent av studenterna som i dag inte tar studiestöd utanför.

Nästa problem är att studenter inte kan vara sjuka på sommaren. Då betalas studiestöd inte ut. Studenter som är sjukskrivna kan inte studera. Alltså har de svårt att göra något annat för att försörja sig denna tid. Och avsaknaden av försörjning är sällan en bra rehabiliteringsåtgärd. Framförallt psykosociala sjukdomar kräver tid att återrehabiliteras från. Det är kostsamt att dessa studenter tvingas avbryta sina studier för att vi inte kan ge dem tid till att bli friska.

Rehabilitering kräver dessutom stegvis återgång till studier. Något som inte är möjligt i dagens system. I april i år kom CSN med en rapport på uppdrag av regeringen för att möjliggöra sjukskrivning av studenter. Den kan man läsa här. Denna skrev också SFS och de politiska studentförbunden en artikel om i dagens GP.

CSN:s rapport löser inte problemet med socialförsäkringens placering i studiestödssystemet. Fortfarande lämnas en stor del av studenterna utanför och sommarmånaderna förblir ett mörker. Saco Studentråd var med i referensgruppen till rapporten och framhöll detta och annat. Den slutgiltiga rapporten är ändå ett steg på vägen och en fjäder i hatten för CSN. Framförallt fyra saker är mycket positiva.

1. Att man äntligen hittat ett begrepp för vad studenterna egentligen försäkrar. Sjukförsäkringen är en inkomstbaserad socialförsäkring. Studenter som inte arbetar vid sidan av studierna har ingen inkomst att försäkra men vi förlorar framtida högskolepoäng. Högskolepoängen i sig leder till en högre framtida inkomst och en försening av dessa leder alltså till en inkomstförlust. Oavsett om de sker på grund av sjukdom eller föräldraskap. I CSN:s rapport ligger detta till grund för hur många antal veckor man får avskrivna av sitt lån när man är sjuk. X antal poäng ger x antal avskrivna veckor i heltidstakt.

2. Äntligen föreslår CSN en förändring av den 30 dagar långa karenstiden. Först en månad efter anmäld sjukdom avskrivs studenternas lån. De 30 första dagarna lever en sjuk student på lånade pengar. Något som kan bli ännu längre om den förkylningen visar sig att bli envis och man inte anmäler sig sjuk i tid. Förslaget är nu 14 dagar. Åt rätt håll.

3. Det är förstås väldigt bra att en student äntligen kan återuppta studierna etappvis. I dagens system kan man enbart uppbära studiestöd under sjukdom på 0 eller 100 procent. Få sjukdomar med lång sjukskrivningstid försvinner över en natt. Och få sysselsättningar är så bra som studier att återuppta stegvis. Viktigt är dock att denna förändring även leder till ökade resurser på universiteten. Det riskerar annars bli ett slag i luften då sjuka studenter behöver individuella studieplaner. Detta kostar pengar och får inte urholka ett i dag redan urholkad finansiering av högre utbildning.

4. Viktigt är också att CSN efterlyser en utredning av systemet kring rehabilitering av studenter som är sjukskrivna från sina studier. Idag är ansvaret oklart, insatserna undermåliga (nästan obefintliga) och det finns ingen bortre gräns för hur länge studenter kan vara sjukskrivna. Sjuka studenter hamnar emellan CSN och Försäkringskassan på grund av otydliga regler. Och som sjuk har man sällan kraften att bråka.

CSN skrev denna rapport på uppdrag av regeringen. Eventuellt hamnar den i den parlamentariskt sammansatta socialförsäkringsutredningen. Viktigast är att denna rapport inte stoppas i en byrålåda som de tre senaste studiesociala utredningarna. Dessa problem har funnits länge, det har funnits många förslag på lösningar men inget har gjorts. Nu behövs handling. Att kunna rehabilitera studenter tillbaka in i studier är att ta vara på de investeringar samhället och individen gör i högre utbildning.

Maria Ehlin Kolk som är ordförande för Saco Studentråd och även läkarstudent med brinnande engagemang för fungerande rehabilitering.

Av Maria Ehlin Kolk | Publicerat i Allmänt | Kommentera

Det avskaffade studerandevillkoret – en kostsam historia

09 maj 2012 – 10:20

PMaria Ehlin Kolkå DN-debatt tisdagen den 8 maj skriver Gunvor G Ericson, miljöpartiets ledamot i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, om förslag på att ändra beräkningsgrunden på arbetslöshetsersättningen. I dag innebär arbetsvillkoret i arbetslöshetsersättningen att antal arbetade timmar kvalificerar till ersättning. Miljöpartiet vill istället se kvalificering via inkomst. En principförändring som skulle ge konsekvenser för många andra grupper än enbart studentgruppen. Men ur studentfackligt perspektiv är den ganska tandlös.

Detta trots att Gunvor G Ericsons ingång till förändringen i beräkningsgrunden är att allt färre kvalificerar till arbetslöshetsersättningen. Detta framförallt hos yngre där hon skriver att antalet arbetssökande i åldern 20–24 år som är berättigade till arbetslöshetsförsäkringen har minskat från sex av tio (2003) till en av tio (2012). Detta menar hon till stor del beror på avskaffandet av studerandevillkoret. Ett villkor som hon sedan inte berör mer.

Studerandevillkoret var ett undantag från arbetsvillkoret som fram till 2007 gjorde att man efter 90 dagars karens kunde kvalificera sig till arbetslöshetsersättningen via studier. Den långa karenstiden gjorde studerandevillkoret problematiskt och ett återinförande i dess tidigare form tror inte vi är rätt att gå. Men studerandevillkoret fanns till av en anledning. Att matcha studenter rätt på arbetsmarknaden efter individer och samhälles investeringar i studier. Detta löses varken med Gunvors förslag för förändring på beräkningsgrund och verkligen inte genom att som i dag inte ha någon åtgärd alls.

Matchning handlar dels om att ta hand de investeringar studenter gör i lån och uppskjuten lön och pension. Arbetslöshetssiffrorna hos personer med högre utbildning är väsentligen lägre än hos dem med lägre utbildning. 2008 var arbetslösheten hos högskoleutbildade 3,0 procent enligt Statiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar[1]. Problemet för nyexaminerade är inte att de går utan jobb. Utan att de får fel jobb. Att utbilda sig fem år för att sedan ta ett liknande arbete som man kunnat ta innan utbildningen är otroligt kostsamt för individen.

Men matchning på arbetsmarknaden för akademiker är inte bara viktig för individen utan även samhällsnyttigt.  En god matchning leder till bättre löneutveckling, vilket skapar förutsättningar för en högre tillväxt och en större skattebas. Forskning visar att en dålig matchning för akademiker tidigt i karriären straffar sig i deras löneutveckling genom hela deras karriär.[2] Samhället har alltså ett starkt intresse av att investera i att akademiker får en god matchning på arbetsmarknaden direkt efter avslutade studier.

Det behövs riktade förmedlingsinsatser och en inkomstgaranti under en övergångsperiod efter studietiden. Detta går att koppla ihop med SFS jobbgaranti som Sabine Pettersson, vice ordförande för SFS, skriver om här. Saco Studentråd skissar just nu på ett förslag på en omställningsförsäkring. Ett sätt att ta vara på individen och samhällets investering i högre utbildning.

Att ändra beräkningsgrunden löser inte de problem som det avskaffat studerandevillkoret lämnat olösta. Studenters uteslutning ur arbetslöshetsersättningen beror på den hårdnade attityden 2007 att arbetslöshetsersättningen enbart skulle vara en omställningsförsäkring mellan jobb. Miljöpartiets förslag är att en inkomst på 7 000 kronor per månad ska kvalificera till ersättning är en uppmjukning av arbetsvillkoret. Och kommer att leda till att de studenter som arbetar mycket vid sidan av studierna kommer att kvalificera sig till a-kassa. Heltidsstudier ska vara en heltidssysselsättning. Att arbeta extra ska vara ett val och inte ett tvång. Redan i dag är studiemedlet i så låg nivå att många studenter känner sig tvingade, att kvalifikationen till a-kassa också ska innebära tvång till arbete är inte rätt väg att gå.

Det finns dessutom många andra regelverk kring dagens arbetslöshetsersättning som också måste lösas. Idag kan studier i max fem år vara överhoppningsbara och enbart för studenter över en viss ålder och som tvingas ta studiemedel alla terminer. En onödigt hård regel som ofta slår fel, utesluter unga människor ur a-kassan och inte heller löses med en ändrad beräkningsgrund.

Arbetslöshetsersättningen måste förbättras för många grupper i samhällets skull. Men glöm inte studenterna då förändringarna ovan är kostnadsbesparande istället för kostnadsdrivande. En omställningsförsäkring och förändrade regler är att ta vara på individen och samhällets investeringar i högre utbildning. Saco Studentråd skissar gärna vidare på denna tillsammans med Miljöpartiet, riksdagens andra partier samt SFS och den övriga studentrörelsen. Vi har inte råd att vänta.

Maria Ehlin Kolk är ordförande för Saco Studentråd och tycker att det är dags för en Studielinje!

[1] Högskoleverkets årsrapport 2009, s 66

[2] Se t.ex. Thålin, M. Och Korpi, T., 2006. Skill mismatch, wages, and wage growth: Overeducation in Sweden, 1974 – 2000. Stockholm: SOFI.

Av Maria Ehlin Kolk | Publicerat i Allmänt, Saco Studentråd | Taggad | Kommentarer (4)

Almedalen är fortfarande årets höjdpunkt

08 maj 2012 – 13:23

Ett säkert vårtecken är när inbjudningarna till PR-byråernas alla aktiviteter inför Almedalsveckan ramlar in. Jag sparar dem. Jag går om jag kan. Och det gör de flesta andra också. Ändå har vi varit på plats så många gånger tidigare och tycker oss veta ”allt” om Almedalen. Vad är det då som lockar? Troligtvis precis detsamma som på plats i Visby under Almedalsveckan; kontaktytan.

För Saco är Almedalen en plats att bygga och underhålla relationer på. Det är ett skyltfönster där vi, för våra mest relevanta målgrupper, visar upp vilka frågor vi arbetar med.

2012 har vi valt att fokusera på chefs- och ledarskapsfrågor.

Chefsrollen är både en vanlig och viktig roll som Sacoförbundens medlemmar har. Inom Saco ryms redan idag 140.000 välutbildade chefer. Det är en tredjedel av de yrkesverksamma medlemmarna.

Även dessa behöver råd, stöd, justa villkor, rimliga löner och goda förutsättningar för att utöva sitt arbete. Och som facklig organisation har vi ett dubbelt intresse i frågan. Chefer och medarbetare är ömsesidigt beroende av varandra. Utan chefsutveckling, blir det troligtvis inte mycket till medarbetarutveckling heller. Vi tror helt enkelt att det är bättre att försöka påverka chefens arbetsförutsättningar än chefens personlighet.

Ur ett samhällsperspektiv är frågan också intressant. Hur ska arbetsgivarna anpassa sig för att möta en ny generation chefer, nu när fyrtiotalistgenerationen snart gått i pension? Kika in på www.saco.se/almedalen för att läsa mer om våra seminarier under Almedalsveckan.

Har du förresten själv funderat på om du skulle passa som chef? Då vill jag passa på att tipsa dig om att komma till kårhuset Rindi under Almedalsveckan och göra vårt certifierade chefstest ”Shapes”. Det är ett personlighetstest som analyserar dig utifrån social interaktion, operativa kompetenser, intellektuella och emotionella kompetenser. Diskutera ditt resultat med de legitimerade psykologer vi har på plats.

Almedalsveckan närmar sig och för mig är den fortfarande något av årets höjdpunkt!

Av Linda Laine | Publicerat i Almedalen | Taggad, | Kommentera

Ett slag för högre utbildnings användbarhet

04 maj 2012 – 12:17

Maria Ehlin KolkIdag och följande tre dagar går SFS, Sveriges Förenade Studentkårer till kongress. SFS har en stolt historia och de senaste veckornas inlägg i debatten kring kvalitetsutvärderingssystemet och begreppet anställningsbarhet tyder på att även framtiden är ljus. Saco Studentråd verkar i SFS bortre fält kring studentfackliga frågor som trygghetssystem och glappet mellan studier och arbetsmarknad. Vår fackliga ingång är unik, SFS kårperspektiv lika så. Många frågor är våra egna, men många är också gemensamma.

Som federation av de akademiska fackförbundens studentsektioner kan vi inte annat än applådera åt SFS nuvarande ordförande Camilla Georgssons inlägg i anställningsbarhetsdebatten. Akademiska yrken kräver alla en vetenskaplig grund att stå på. Dagens sanning är inte huggen i sten utan arbetslivet behöver studenter som kan anpassa sig efter morgondagens villkor. Specifik företagskompetens lärs bäst ut på företaget. Förståelsen och kunskapsbasen byggs i högre utbildning. Viktigt för arbetstagaren, också viktigt för företag. Rörlighet på arbetsmarknaden gynnar alla. För spetsiga utbildningar underlättar inte direkt en flexibel arbetsmarknad.

Med detta grundantagande så blir debatten kring anställningsbarhet lätt för enspårig. Precis som allt annat i samhället så är det alldeles för lätt att fokusera på det som är lätt att mäta. I en av Umeå Universitets fönster kan man hitta denna lilla installation:

Klart att det är lockande att mäta kvalitet i något som går att räkna. Hur många studenter som går arbetslösa efter utbildning ställt mot hur många som får jobb. Men detta är problematiskt på flera sätt.

Först och främst finns ingen vettig definition på anställningsbarhet. Om det enbart handlar om att studenterna får jobb så har våra lärosäten redan lyckats. Arbetslöshetssiffrorna hos personer med högre utbildning är väsentligen lägre än hos dem med lägre utbildning. 2008 var arbetslösheten hos högskoleutbildade 3,0 procent enligt Statiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar.

Problemet för nyexaminerade är inte att de går utan jobb. Utan att de får fel jobb. Att utbilda sig fem år för att sedan ta ett liknande arbete som man kunnat ta innan utbildningen är otroligt kostsamt både för samhälle och studenten. Studier visar också att om studenten är överkvalificerad för det första jobbet kommer detta ha verkningar hela vägen fram till och med pensionen.

Dessutom är arbetsmarknaden snabbt föränderlig. Att forma detaljerade kunskapsmål för studenter idag leder till att de kommer ut till dagens arbetsmarknad med utbildning för gårdagens. Yrkeslivet är i ständig utveckling. Med en stabil kunskapsbas och ett vetenskapligt tänkande är man rätt rustad för att hantera förändring.

Högre utbildning har också ett viktigt ansvar för att utveckla vetenskapen genom forskning och forma kritiskt tänkande individer åt samhället. Något som är en oerhört viktig bult i ett väl fungerande lärosäte. Men oändligt mycket svårare att mäta.

Att studenter får rätt jobb efter examen gynnar alla. Men begreppet anställningsbarhet är fel väg att gå. Debatten kring ökad samverkan mellan universitet och näringslivet är däremot välkommen. Akademin måste ta ett större ansvar med praktikkurser som ger högskolepoäng och bättre studie- och yrkesvägledning. Samtidigt; om näringslivet vill att studenterna ska förstå vad som krävs av dem som nyexaminerade måste näringslivet vara närvarande under utbildningens gång. Fler handledare till ex-jobb, mer gästföreläsningar och erbjuda fler relevanta sommar- och extrajobb.

Som Sveriges största fackliga studentorganisation vill vi också slå ett slag för utbildningens användbarhet. Önska SFS lycka till på sin kongress och sträcka ut en hand för att driva denna och andra frågor i vårt gemensamma fält tillsammans. En enad studentrörelse är en stark studentrörelse.

Maria Ehlin Kolk är Saco Studentråds ordförande och ikväll på väg mot Lund, sommaren och SFS fullmäktige.

Av Maria Ehlin Kolk | Publicerat i Allmänt | Taggad, , , | Kommentera

Därför är ökad rörlighet bland forskarna viktig

03 maj 2012 – 09:36

Vid tio av landets lärosäten har mer än 60 procent av lektorerna en doktorsexamen från det lärosäte de arbetar vid. Vid sex av dessa tio kommer mer än 70 procent från samma lärosäte, enligt Högskoleverkets rapport. Det är särskilt tydligt vid de äldre lärosätena, i topp ligger Lunds och Göteborgs universitet med drygt 80 procent. Varför är det så?

Kan det bero på att forskarna från samma lärosäte är så enormt mycket bättre än alla andra eller beror det på att det inte finns några andra sökanden att välja mellan? Eller är det så att man utformar kriterierna för tjänsterna på ett sådant sätt att det gynnar sökande från det egna lärosätet? Det är allvarligt om lärosätena systematiskt väljer bort sökande från andra lärosäten, så man måste väl utgå ifrån att det inte förhåller sig på det sättet, eller?

Även regeringen verkar ha reagerat på det här mönstret. I vårproppen signalerade de att forsknings- och innovationspropositionen som ska komma till hösten 2012, bland annat ska innehålla en översyn av rörligheten mellan lärosäten och mellan lärosäten och näringsliv/samhälle. Det är tydligt att rörligheten bedöms som viktig och i det perspektivet måste man naturligtvis utgå ifrån siffrorna ovan.

Utan att värdera varken siffrorna eller regeringens tankar att kartlägga rörligheten, så kan man fundera på varför man skulle vilja se en ökad rörlighet mellan lärosäten. Ett skäl kan vara att man tror att om lärosätena får in forskare från andra lärosäten förändras arbetssätt och metoder. Det kan i sin tur ha positiva effekter på såväl forskningsresultat som på de kunskaper som studenter får med sig från lärosätet. Detta tjänar hela samhället på.

Ett annat skäl är att forskare som besöker andra lärosäten sprider sin kunskap till andra forskare och studenter samtidigt som de hämtar nya tankar och rön till sitt hemmalärosäte. Studenter och forskare på två ställen tjänar på det.

Men även rörlighet mellan lärosäten och näringsliv kan vara viktig. Skälen till det är att forskare kan sprida sin kunskap till näringslivet som omvandlar resultaten till kommersialiserbara produkter. Det kan sedan generera sysselsättning för andra personer. Samtidigt kan näringslivet på olika sätt bli mer närvarande i högskolan genom att ge input till forskning och kurser.

Ett annat skäl till näringslivsrörligheten är att forskare kan effektivisera och förbättra verksamheten. Ett ytterligare skäl är att när forskarna väl återvänder till lärosätet kan deras erfarenheter från näringslivet påverka utformningen av undervisningen och underlätta för studenterna att få kontakt med arbetsmarknaden. Men eftersom meritering till tjänster i högskolan främst bygger på antal publiceringar är det ofta svårt att återvända när man en gång lämnat akademin. Detta är olyckligt både för forskningskvaliteten och för studenterna.

Vad vi känner till finns det inte särskilt många studier av effekterna av rörlighet mellan lärosäten och mellan lärosäten och näringsliv. Här behövs fler studier, så vi kan lära oss mer om rörlighetens betydelse. Men vad vi först och främst behöver veta mer om är vad som ligger bakom internrekryteringen till de fasta tjänsterna i högskolan. Där tycker vi att regeringen ska börja sin kartläggning!

Håkan Regnér och Linda Simonsen är utredare på Saco och arbetar bland annat med frågor som rör lönebildning, forskning och utbildning.

Av Håkan Regnér | Publicerat i Allmänt | Taggad, , , | Kommentarer (1)

Vilken partipiska ska EU-parlamentarikern följa?

02 maj 2012 – 08:42

I mitt föregående blogginlägg kritiserade jag Riksdag & Departements granskning av Europaparlamentarikernas aktivitet. En annan artikel i samma nummer behandlar huruvida de svenska EU-parlamentarikernas följer partilinjen. Artikeln inleds med följande ord:

”Det är i partigrupperna det händer. Därifrån styrs alltifrån talartid till pengar. Men de svenska EU-parlamentarikerna går ofta emot sina partigrupper och antar en egen linje i omröstningarna.”

I texten kan vi läsa att ”svenska partier är dåliga på att vara lojala med sina partigrupper”.

Det är dock inte klart huruvida artikelförfattaren anser att EU-parlamentarikerna egentligen bör rösta som sina partivänner på EU-nivå eller inte. Författaren använder sig i texten en rad värdeladdade ord. Dels framhålls att de svenska partierna inte är ”lojala” mot sina partigrupper på EU-nivå. Samtidigt betonas att de svenska partierna, utöver Piratpartiet, minsann inte är någon ”röstboskap” för partigrupperna i Europaparlamentet. Ett exempel på hur en journalistisk granskning kan bidra till att förvirra mer än vad den klargör. Den grundläggande frågan ställs i själva verket aldrig i artikeln – Vad innebär det för en Europaparlamentariker att följa partilinjen?

Till skillnad från parlamentarikerna i den svenska riksdagen är det inte uppenbart vad det innebär att rösta med partilinjen. Gäller detta att i första hand följa det nationella partiets uppfattning eller den europeiska partigruppen? Artikeln beskriver hur de flesta Europaparlamentariker ingår i någon av de sju europeiska partigrupper och att Europaparlamentets arbete i hög utsträckning är fokuserat på dessa partigrupper. Men det är de svenska partierna som avgör vilka kandidater som ska stå på valbar lista. Om en ledamot ska vara lojal mot någon konstellation ligger det därmed närmare till hands att detta skulle vara det nationella partiet än det europeiska, om han eller hon vill ha möjlighet att bli omvald eller fortsätta sin politiska karriär på nationell nivå.

Men på vilka premisser väljer det svenska folket sina EU-parlamentariker? Information och diskussion om de europeiska partigruppernas ställningstagande lyser så gott som totalt med sin frånvaro i svensk debatt. Europaparlamentsvalet blir istället ofta en upptakt till eller fortsättning av det nationella riksdagsvalet. Kanske behandlas frågor i valkampanjen om EU:s vara eller inte vara, men inte heller det innebär någon vägledning till de beslut i kniviga frågor som parlamentarikerna kommer att befatta sig med under sin mandatperiod. Det ligger därför nära till hands att tro att väljarna betraktar valet till Europaparlamentet som en möjlighet att antingen straffa eller belöna partierna baserat på partiernas politiska viljeinriktning samt prestationer på nationell nivå.

Men om EU-parlamentarikernas roll enbart skulle utgöras att vara en förlängd arm av de nationella partiernas skulle Europaparlamentets betydelse minst sagt vara tveksam. Europaparlamentarikerna skulle kunna stanna kvar i sina nationella parlament och därifrån rösta om frågor på EU-nivå varefter resultatet skulle sammanställas. Detta bör kontrasteras med den aktuella situationen i Europaparlamentet där idéer från folkvalda från hela EU stöts och blöts och där kompromisser och förhandlingar ständigt pågår för att hitta ett förslag som vinner majoritet. För att underlätta detta arbete och skapa möjligheter till förutsägbarhet finns de Europeiska partigrupperna.

Problemet är alltså snarast att väljarna sällan eller aldrig känner till dessa europeiska partigrupper. I vilka frågor skiljer sig exempelvis den konservativa partigruppen EPP från de i gruppen ingående svenska kristdemokratiska och moderata parlamentarikernas nationella partier? Att de europeiska partigruppernas politik inte till fullo överensstämmer med de nationella partiernas är naturligt. De består av partier från hela Europa och partigruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen innehåller exempelvis allt ifrån renodlade miljöpartister till svenska piratpartister och korsikanska separatister.

Frågan om partilinje ska som sagt inte förringas. Möjligheten till ansvarsutkrävande är direkt relaterad till utifrån vilken måttstock politikerna ska bedömas. Bör Europaparlamentarikernas lojalitet ligga med den nationella eller europeiska partigruppen?

Inget självklart svar finns men frågan bör lyftas till debatt.

Mina egna iakttagelser är att Europaparlamentarikern i relativt stor utsträckning ser sig som innehavare av ett personligt mandat. De tar hänsyn till såväl det nationella partiets inställning som partigruppens. De uttalar sig ofta i ”jag-” istället för ”vi-form” och är öppna för att pröva och ompröva sina partivänners ståndpunkter, bland annat med hänvisning till ett personligt mandat utifrån deras personvalskampanjer. ”Partipiskan” viner inte heller så stark för dessa parlamentariker. Vare sig det nationella partiet, som många gånger inte har så bra koll på vad partikollegorna gör i EU, eller EU-grupperna som inte har några formella påtryckningsmöjligheter på politikerna.

Valet 2014 är första gången sedan Sverige blev medlem i EU som Europaparlamentsvalet kommer att äga rum samma år som riksdagsvalet (samt val till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige). Det finns därför goda skäl att misstänka att nästa valomgång i än högre utsträckning än tidigare kommer att präglas av valkampanjer med fokus på nationell politik och nationella frågor. Det vore dock välbehövligt att en diskussion hålls om några av de aktuella och kontroversiella frågorna som behandlas på EU-nivå och hur kandidaterna ställer sig till dessa. Det finns därmed anledning att ställa högre krav på journalisternas granskningar av den politiska makten för att vi medborgare ska kunna fatta informerade beslut när det blir dags att lägga vår röst i valurnorna.

Ps. I sammanhanget kan det vara intressant att uppmärksamma att utskottet för konstitutionella frågor i Europaparlamentet har tagit fram ett initiativbetänkande med förslag till ändring i akten om allmänna direkta val av företrädarna i Europaparlamentet. Utskottet föreslår bland annat ”att 25 parlamentsledamöter väljs av en valkrets som omfattar hela Europeiska unionen. Alleuropeiska listor, som skulle vara sammansatta av kandidater från minst en tredjedel av medlemsstaterna, kan säkra en lämplig representation av manliga och kvinnliga kandidater. Varje väljare skulle kunna lägga en röst på en kandidat från den EU-gemensamma listan utöver rösten på en kandidat från den nationella eller regionala listan.” Betänkandet ska röstas i plenum inom kort och därefter inleds förhandlingar med rådet.

Josefin Edström arbetar under våren på det fackliga kontoret i Bryssel. Det här är hennes sista inlägg från Bryssel innan hon återvänder till Stockholm som utredare med fokus på integration och jämställdhet.

Av Gästbloggare | Publicerat i Allmänt | Taggad | Kommentera

Finansdepartementets slutsatser leder till utarmade tjänstepensioner

27 april 2012 – 13:40

Solvens II-utredningen publicerades i oktober 2011. Solvens II-utredningen (SOU 2011:68) lämnade förslag om hur det så kallade Solvens II-direktivet ska implementeras i Sverige. Saco bejakade utredningens förslag i ett remissvar från den 24 januari 2012, men nu ställs dessa fullständigt på ända.

Bakgrunden är en promemoria som Finansdepartementet publicerade den 12 april. Promemorian är i skrivande stund ute på remiss. Saco och övriga remissinstanser ska svara senast den 12 juni. Vändingen är förvånade och framförallt mycket olycklig eftersom den kommer att leda till utarmade tjänstepensionsförsäkringar och ett otryggare åldrande.

Solvens II-utredningen föreslog att lagstiftningsmässigt göra det möjligt för rena tjänstepensionsverksamheter att istället för Solvens II-direktivet följa det så kallade tjänstepensionsdirektivet. Fördelen med detta skulle vara att rena tjänstepensionsverksamheter forstsatt skulle kunna följa det nuvarande regelverket Solvens I, viket i flera avseenden skulle vara mycket fördelaktigt. Nu menar Finansdepartementet i motsats till utredaren Daniel Barr att detta inte är möjligt.

Anledningen till att Solvens I-reglerna är att föredra är att de ökade kapitaltäckningskrav som Solven II för med sig på sikt kommer att innebära en utveckling mot tjänstepensioner med allt lägre inslag av olika slags garantier. Det betyder bland annat att pensionsutfallet i större utsträckning än idag kan komma att bero på hur världsekonomin utvecklats, och i vilket skede du eller jag går i pension. En ökande andel kan därmed komma att uppleva att de antingen haft tur eller otur med pensionen. Detta är en utveckling som vore mycket olycklig och i det längsta bör undvikas.

En annan anledning till att föredra Solvens I är att det regelverket innebär väsentligt större möjligheter för ett bolag att ta viss risk. Att ta risker, exempelvis genom placeringar i aktier, är nödvändigt om ett bolag både ska kunna uppfylla vad de lovat i form av garantier eller över huvud taget leverera en god värdeökning. Sammantaget blir konsekvensen av Solven II att verksamheten avsevärt fördyras, vilket i praktiken kommer att gå ut över pensionernas värde och utformning.

Anledningen till Finansdepartementets avvikande slutsats är att de menar att tjänstepensionsdirektivet är subsidiärt i förhållande till Solvens II direktivet. Tolkningen får till följd att det bara kommer att vara bolag som inte omfattas av Solvens II som kommer att kunna följa tjänstepensionsdirektivets regelverk. I praktiken betyder det att det att dörren stängs för de stora ickevalsbolagen, AMF, Alecta samt KPA att ombilda sig i syfte att följa tjänstepensionsdirektivet.

På Saco kommer vi naturligtvis titta noga på den här frågan och självfallet besvara remissen. Om det mot förmodan visar det sig att Finansdepartementet har rätt i sin bedömning så är det mycket problematiskt eftersom betydande pensionsbelopp står på spel.

Av Ossian Wennström | Publicerat i Allmänt | Taggad, | Kommentera

Nya granskningsystemet missar målet

26 april 2012 – 13:01

I går presenterades Högskoleverket beslut från den första omgången kvalitetsgranskningar. De första resultaten rör utbildningar på kandidat, magister och masternivå i ämnena arbetsvetenskap, ekonomisk historia, geovetenskap och kulturgeografi, medie- och kommunikationsvetenskap, journalistik, nationalekonomi, psykologi samt utbildningar som leder fram till psykologexamen. Av de 189 utvärderade utbildningarna har 29 fått omdömet mycket hög kvalitet, 119 omdömet hög kvalitet och 41 omdömet bristande kvalitet.

Det finns dock en hel del problem med det kvalitetsutvärderingssystem som ligger till grund för utvärderingarna. Systemet har varit väldigt kritiserat, bland annat för att det fokuserar så starkt på resultat vilket många inte anser fångar utbildningarnas kvalitet. Eftersom utvärderingarna är tänkta att påverka resurstilldelningen, i form av en kvalitetspeng som ska uppmuntra de med höga omdömen, blir problemen med systemet extra viktiga att diskutera.

Att kvalitetsgranska utbildningar är en uppgift som Högskolverket haft länge. Det som är unikt med den i dag publicerade granskningen är att det är den första inom det nyligen reformerade kvalitetsutvärderingssystemen. Denna reform vållade en stor debatt inom högskolevärden. Högskoleverket presenterade först i egenskap av expertmyndighet ett förslag till nytt system vilket regeringen valde att frångå till förmån för ett av utbildningsdepartementet utarbetat system.

Högskoleverkets av regeringens ratade förslag innehöll bland annat en del som bedömde utbildningens process.  Denna del skulle medföra en granskning av hur undervisningen utformades så att den uppfyllde samtliga mål som finns i examensbeskrivningen. Utbildningarna skulle även få visa hur den successiva fördjupningen var upplagd under utbildningens gång, den så kallande progressionen. Det nuvarande kvalitetsutvärderingssystemet fokuserar istället på utbildningarnas resultat, det vill säga vad som uppnås. Detta skiljer sig från tidigare utvärderingssystem där fokus låg på de förutsättningar som fanns för utbildningen och dess process.

Nuvarande kvalitetsutvärderingssystem innehåller ett antal komponenter men störst vikt tillmäts de självständiga arbetena som studenterna skriver i slutet av utbildningen.

Just kombinationen av det ensidiga fokuset på utbildningens resultat och den stora tyngd som läggs vid studenternas självständiga arbete är olycklig. Alla utbildningar har inte självständiga arbeten och några utbildningar producerar ett mycket litet antal arbeten vilket gör att de får utvärderas på annat sätt. Det är ett stort problem att systemet inte utvärderar alla utbildningar på samma sätt. Ett grundkrav som borde kunna ställas på ett utvärderingssystem är att alla utbildningar kan utvärderas på någorlunda lika villkor och med liknande metodik.

Dessutom kan man fråga sig om det är studenternas eller utbildningens kvalitet man fångar genom att titta på de självständiga arbetena.  Resultatet behöver inte säga något om hur mycket studenten utvecklats och lärt sig, det vill säga hur mycket dennes humankapital ökat. En högskola som har väldigt duktiga studenter kan nå bra resultat, utan att utbildningen håller särskilt hög kvalitet. Samtidigt kan en högskola som når sämre resultat ändå ha bidragit stort till studentens utveckling och förmåga.

Ett annat problem med att använda självständiga arbeten är att det är omöjligt för bedömaren att avgöra hur mycket av uppsatsen som är studentens egen produkt och hur mycket som är handledarens. De självständiga arbetenas avgörande betydelse kan medföra att institutionerna uppmuntrar sina uppsatshandledare att hjälpa studenterna mer, vilket kan leda till mycket bättre uppsatser, utan att studenterna själva bidragit till detta.

Studenternas erfarenheter mäts bland annat genom så kallade alumnenkäter. Detta medför en speciell typ av problem. Det är rimligt att anta att svarsfrekvensen från före detta studenter varierar mellan utbildningar. Dessutom kommer antalet möjliga respondenter variera mellan olika utbildningar.

Slutligen ska samtliga komponenter vägas ihop, och nu är första gången vi ser detta i praktiken. Utifrån de utvärderingar vi hunnit läsa igenom verkar det också som att de självständiga arbetena varit den huvudsakliga beslutsgrunden.

De utbildningar som fått det lägsta betyget, bristande kvalitet, har ett år på sig att åtgärda bristerna. Om inte dessa åtgärder bedöms tillräckliga drar Högskolverket in examenstillståndet.

När det omvända händer och utbildningen får bedömningen mycket hög kvalitet kommer Regeringen med Högskoleverkets bedömning som vägledning att tilldela det aktuella lärosätet en större summa medel. Detta ska börja gälla från 2013. Till slut kommer det att handla om ca 295 miljoner årligen. Dock tillfaller de ökade anslagen lärosätet och inte den enskilda utbildningen vilket är anmärkningsvärt.

Att premiera kvalitet är bra men det finns som sagt många invändningar mot det utvärderingssystem som ligger till grund för de utvärderingar som publicerats idag. Det är dock rimligt att vänta med att reformera systemet tills samtliga utvärderingsomgångar är klara och alla utbildningar utvärderats. Något man däremot bör stoppa omedelbart är att utvärderingarnas resultat ska påverka resursfördelningen.

Ovan nämnda invändningar mot kvalitetsutvärderingssystemets utformning gör det svårt att se att den planerade fördelningen av resurser ska kunna genomföras. Överlag är det svårt att mäta kvalitet och det är tveksamt att tilldela resurser efter något som är så svårt att fånga. Systemet är inte heller särskilt kvalitetsdrivande, utan mer fokuserat på kontroll. Det finns också en risk att lärosätenas kvalitetsarbete koncentreras till det mätbära, på andra kvalitetsaspekters bekostnad.

Linda Simonsen, ekonom med ansvar för utbildning och forskning.
Andreas Bokerud, studenthandläggare.

Av Andreas Bokerud | Publicerat i Allmänt | Taggad, , , | Kommentera