Men det är minst lika svårt att avgöra vilken typ av högskoleutbildning som är viktig på framtidens arbetsmarknad. Låg privatekonomisk avkastning eller lägre sannolikhet att få ett jobb används ibland som motiv, nyligen av Svenskt Näringsliv. De har till och med gått så långt att de vill se sänkt studiestöd för studier i humaniora, för att tvinga bort studenterna från dessa utbildningar. Tänk om en sådan åtgärd hade införts i början av 1990-talet och medfört att ingen hade läst kinesiska, grekiska eller religionshistoria. Istället för att fundera på att dra ned, borde Svenskt Näringsliv fundera på hur de bäst ska ta tillvara kunskaperna som humanisterna kommer med. En humanist som talar tre språk flytande, förstår hur de stora filosoferna tänkte, kan sätta sig in i och lösa en hel del av de problem som många svenska företag brottas med. På lång sikt skulle svensk ekonomi må mycket bättre om Svenskt Näringsliv informerade sina medlemsföretag om humanisternas förtjänster, istället för att verka för en likriktning av den högre utbildningen.

Svenskt Näringsliv släpper sin rapport ”Konsten att strula till ett liv” på söndag kl 17 vid ett seminarium i Almedalen. Men den intresserade kan redan nu läsa rapporten i förväg.

Kolla också in facebook-gruppen för humanister som bidrar till arbetsmarknaden.

Läs också SULF-bloggen.

I mina kontakter med Svenskt Näringsliv så uppfattar jag organisationen som en professionell organisation med en tydlig agenda. De ger bra opinionsstöd åt sina medlemsorganisationer, ffa inför avtalsrörelsen som nu pågår. Här kan arbetstagarnas förhandlingskonstellationer lära en del. Idag måste man ha opinionen med sig in i förhandlingsarbetet, det räcker inte med argument i slutna rum. 

En sak som stör mig är de dubbla budskap som Svenskt Näringsliv sänder gällande den svenska modellen. Å ena sidan bejakar man den men samtidigt så hörs röster om lagstiftning inom rad olika områden. Gillar man bara den svenska modellen när det gynnar ens egna snäva särintressen? 

Ett sådant område är diskussionen om las. Det är en diskussion som drivs med nästan religiösa undertoner. ”Bara las försvinner så löser man alla problem på den svenska arbetsmarknaden, halleluja!”  I vissa situationer kan las innebära problem, det förstår jag också. Men handen på hjärtat – vad har arbetsgivarna gjort för att de anställda ska vara anställningsbara, hur har man hanterat personalens kompetensutveckling? Sköter man den delen snyggt så blir problemen med las både färre och mindre. Eller är det så att Svenskt Näringsliv vill ha ett arbetsliv som präglas av en ”Vilda Västern- mentalitet”? Det tror jag inte. Även utan las torde det finnas tydliga spelregler på arbetsmarknaden som tar hänsyn till både arbetstagare och arbetsgivare. Här borde man använda sig av den svenska modellen istället och förhandla med representanterna för de fackliga organisationerna. Vad vill man ha i stället för las? Den berättelsen hörs allt för sällan. 

Svenskt näringsliv har en stor utmaning framför sig. Och det är att försvara de sifferlösa avtalen. Jag anser att organisationen måste göra mer för att få sina medlemmar att arbeta för modellen med sifferlösa avtal. Lön är ersättning för utfört arbete; lönen ska uppmuntra goda prestationer, den ska betala utbildning och erfarenhet, och den ska belöna dem som tar ansvar. Men då kan man fundera på varför Svenskt Näringsliv ibland i den allmänna debatten lyfter fram lönebildningen som den enda budgetregulatorn och därmed låter de anställda ta hela den ekonomiska smällen. Kan ha förståelse för att det finns vissa förhandlingstaktiska skäl till detta men det påverkar omvärldens syn på organisationens ambitioner med sifferlösa avtal i en negativ inriktning. De fackliga organisationernas tålamod börjar sina när det gäller det i många stycken ensamma försvaret av de sifferlösa avtalen. 

Ytterligare ett område som det blir dubbla signaler kring är fackligt medlemskap. Å ena sidan vill man ha starka och kompetenta förhandlingsparter med hög anslutningsgrad, å andra sidan underlättar man inte det fackliga arbetet. Tänk om framsynta arbetsgivarföreträdare också ibland medverkade på ett hörn i någon form av rekryteringsarbete till de fackliga organisationerna. En utvecklad form av svensk facklig samförståndspragmatism/ svensk modell!  Frågan är ju förstås om samtliga fackliga organisationer är redo för det. Det finns ju en risk att ett sådant arbete förstör den fackliga grundtanken hos en del gammelfackliga företrädare: att skydda sig mot den onda arbetsgivaren…