Kan det bero på att forskarna från samma lärosäte är så enormt mycket bättre än alla andra eller beror det på att det inte finns några andra sökanden att välja mellan? Eller är det så att man utformar kriterierna för tjänsterna på ett sådant sätt att det gynnar sökande från det egna lärosätet? Det är allvarligt om lärosätena systematiskt väljer bort sökande från andra lärosäten, så man måste väl utgå ifrån att det inte förhåller sig på det sättet, eller?

Även regeringen verkar ha reagerat på det här mönstret. I vårproppen signalerade de att forsknings- och innovationspropositionen som ska komma till hösten 2012, bland annat ska innehålla en översyn av rörligheten mellan lärosäten och mellan lärosäten och näringsliv/samhälle. Det är tydligt att rörligheten bedöms som viktig och i det perspektivet måste man naturligtvis utgå ifrån siffrorna ovan.

Utan att värdera varken siffrorna eller regeringens tankar att kartlägga rörligheten, så kan man fundera på varför man skulle vilja se en ökad rörlighet mellan lärosäten. Ett skäl kan vara att man tror att om lärosätena får in forskare från andra lärosäten förändras arbetssätt och metoder. Det kan i sin tur ha positiva effekter på såväl forskningsresultat som på de kunskaper som studenter får med sig från lärosätet. Detta tjänar hela samhället på.

Ett annat skäl är att forskare som besöker andra lärosäten sprider sin kunskap till andra forskare och studenter samtidigt som de hämtar nya tankar och rön till sitt hemmalärosäte. Studenter och forskare på två ställen tjänar på det.

Men även rörlighet mellan lärosäten och näringsliv kan vara viktig. Skälen till det är att forskare kan sprida sin kunskap till näringslivet som omvandlar resultaten till kommersialiserbara produkter. Det kan sedan generera sysselsättning för andra personer. Samtidigt kan näringslivet på olika sätt bli mer närvarande i högskolan genom att ge input till forskning och kurser.

Ett annat skäl till näringslivsrörligheten är att forskare kan effektivisera och förbättra verksamheten. Ett ytterligare skäl är att när forskarna väl återvänder till lärosätet kan deras erfarenheter från näringslivet påverka utformningen av undervisningen och underlätta för studenterna att få kontakt med arbetsmarknaden. Men eftersom meritering till tjänster i högskolan främst bygger på antal publiceringar är det ofta svårt att återvända när man en gång lämnat akademin. Detta är olyckligt både för forskningskvaliteten och för studenterna.

Vad vi känner till finns det inte särskilt många studier av effekterna av rörlighet mellan lärosäten och mellan lärosäten och näringsliv. Här behövs fler studier, så vi kan lära oss mer om rörlighetens betydelse. Men vad vi först och främst behöver veta mer om är vad som ligger bakom internrekryteringen till de fasta tjänsterna i högskolan. Där tycker vi att regeringen ska börja sin kartläggning!

Håkan Regnér och Linda Simonsen är utredare på Saco och arbetar bland annat med frågor som rör lönebildning, forskning och utbildning.

Kvalitet. Detta modeord som ingen ännu inte riktigt klarat av att definiera. Låt oss försöka ur ett studentperspektiv. Det talas mycket om lärarledda timmar – om studentens rätt att möta läraren under sin utbildning. Det är otroligt viktigt. Undervisning, möjlighet att ställa frågor och ordentlig uppsatshandledning behöver alla studenter. Men kontakten måste vara med lärare som har en grund i forskningen, utan forskning – inga högskolelärare. Kvalitet i högre utbildning handlar även om en förberedelse för livet efter högskolan – oavsett om det är forskning, offentlig sektor eller privat sektor. Att få möta sitt framtida arbetsliv på olika sätt under utbildningen måste vara en möjlighet för alla studenter. Kvalitet handlar även om goda pedagogiska metoder – dvs. att alla lärare har en pedagogisk utbildning i någon form. Kvalitet handlar om att de studenter som behöver det får stöd och hjälp eftersom alla som kommer in på högskolan ska ha goda förutsättningar att ta examen. Och så vidare. Det som ändå kan sägas om kvalitet är att mycket av det jag nämnt kostar pengar. Ska vi ha en forskande lärarkår behövs det fler lärare. Ordentligt stöd till studenter kostar pengar. Kvalitet är inte gratis.

Björklunds förslag bygger även på att trycket på högskolan kommer att minska på grund av en tydlig nedgång av antalet 19-24-åringar. Och visst, där har han rätt. Men som Jan Nygren säger, efter 2020 så kommer den delen av befolkningen att öka igen. Och även om baranfödandet beräknas gå ner de närmsta åren, beräknas även detta vända redan 2015 (PDF). Frågan är om det bara är 19-24-åringarna som högskolan är till för. Om den åldersgruppen blir mindre kan högskoleplatserna med fördel användas vill om- och vidareutbildning för de som redan är på arbetsmarknaden.

Ingenting i det jag sagt ovan är osagt i debatten i veckan, men ändå värt att upprepas. Folkpartiet har en vilja med den högre utbildningen, och den verkar vara färre platser på högskolan och på lång sikt på färre orter – det är enklare att lägga ner en filial än en högskola. Högre utbildning på färre orter kommer att slå mot den breddade rekryteringen.

Vi behöver en högskola för alla. Den högskolan ska vara av god kvalitet. Den måste även, i viss utsträckning, finnas där de presumtiva studenterna finns. En utarmad högskolesektor kommer inte att få högre kvalitet bara för att enheterna blir större. Stordriftsfördelarna inom undervisning är få ur en kvalitetssynpunkt. Det finns tydliga politiska ambitioner bakom Björklunds förslag – att minska högskolesektorn, men var kvaliteten ska vinnas har jag svårt att se. Det har även Lärosäten Syd. Ska lärar-, läkar- och sjuksköterskeutbildningarna, till exempel, klara av att hålla en god kvalitet måste de finnas i hela landet på grund av tillgången till praktikplatser.

Jag är övertygad om att regionala högskolor kan växa sig starka om vi ger dem förutsättningar för detta. Men mest provocerande är nog ändå argumentet att det är den minskade befolkningen vi ska möta, när alla långsiktiga prognoser visar motsatsen – vi kommer att bli fler. Jag tror inte på sammanslagningar som en kvalitetssatsning för att möta framtidens föränderliga arbetsmarknad och samhälle. Vi kommer att behöva många högutbildade i framtiden och alla dessa kan inte ha en examen från Uppsala eller Lund. En mångfald i högskolesektorn är en styrka, inte en svaghet.

Läs även: SFS, Mikael Damberg (S), Åsa Romson och Jabar Amin (MP), SULF, Benny Lindholm och Erik J. Wretling (Liberala Studenter), University World News.

Saco Studentråd arrangerar ett seminarium i Almedalen, Klipp dig och skaffa ett jobb!. Seminariet handlar om unga akademikers möjligheter och svårigheter efter utbildningen och om samverkan mellan högskola och arbetsgivare. Det är viktigt att studenter får en god arbetslivsanknytning i sin utbildning, och att vi på alla sätt underlättar för nyexaminerade akademiker att hitta sin första arbetsgivare. Ju kortare tid det går mellan färdig examen och första jobbdagen, desto bättre för alla!

Kort efter att seminariet lagts upp i Almedalskalendariet kom ett meddelande från Niklas: Jag förväntar mig att bli inbjuden. Niklas är en arbetslös akademiker som söker världens bästa jobb, men som inte vill klippa sig. Han gillar sin frisyr.

En annan arbetslös ungdom med aspiration på ett jobb är Elin, en desperat tjej i en desperat tid, som har läst på universitet och tagit lite poäng. På facebook har Elin Monday över 3 000 vänner och hennes YouTube-CV har visats över 10 000 gånger. Elin har också gjort en video om att vara arbetslös.

Självklart är både Niklas och Elin varmt välkomna till Saco Studentråds seminarie i Almedalen. Fattas bara annat.

Klipp dig och skaffa ett jobb! finns på facebook.

Sverige har en väl utbyggd högskolesektor som täcker nästan hela landet. Du kan studera från Kiruna i norr till Malmö i söder, bli allt från arbetsterapeut till ekonom och lärare. Jag tycker det är fantastiskt, vilken möjlighet för oss svenskar! Steget för dem från studieovan bakgrund blir även mindre om det finns ett lärosäte i den egna regionen än om du tvingas flytta för att studera.

Det blir dock ett problem om de flesta som väljer att studera utanför storstadsregionerna måste flytta efter studierna för att få ett kvalificerat jobb. Kanske har studenterna familj, kanske vill de inte flytta. Det kan dessutom vara snudd på omöjligt att på kort varsel få tag i bostad i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund.

Vad ska vi då göra för att göra landsbygden mer attraktiv? Utlokaliseringen av många myndigheter har skapat kvalificerade arbeten i många orter. Men det räcker inte. Jag tror att högskolans förmåga att samverka med det omgivande samhället spelar stor roll. För att mindre, lokala företag ska våga satsa på att anställa en akademiker måste de vet och förstå på vilket sätt denna kan hjälpa företaget att bli starkare och mer produktivt. För att de minsta kommuner ska anställa en ekonom, socionom eller statsvetare måste de förstå vilken skillnad det kan göra för medborgarna att anställa någon med dessa kunskaper. Högskolorna och universiteten måste informera om deras verksamhet och vad deras studenter faktiskt lär sig!

Det krävs äevn kommunala och regionala satsningar för att få dessa områden attraktiva för akademiker, satsningar som jag är övertygade är värda varenda krona. Vi måste gemensamt göra hela Sverige attraktivt att bo och arbeta i. Det vinner vi alla på.

November är kongressmånad i Saco, nu är det Saco Studentråds tur att kongressa. Här står Stina Hamberg i talarstolen och försvarar styrelsens förslag till visionsprogram.

Hittills har kongressen beslutat att anta fokusfrågan ”Vägen framåt – studier och arbete i samverkan”.

I eftermiddag kommer det väljas ny styrelse. Återkommer alltså med fler uppdateringar!
Saco Studentråds kongress i full gång