Det skulle aldrig hända i Finland.

Via en artikel i The Economist får jag reda på att det är förbjudet för finska arbetsgivare att googla sökanden utan deras samtycke. Uppgifter på nätet anses inte tillförlitliga och regeln anses skydda både arbetssökande och arbetsgivare ”som på det här sättet slipper dra felaktiga slutsatser på basis av uppgifter som hämtats från Google”, enligt den finländska dataombudsmannen.

Även i Tyskland vill regeringen strama åt arbetsgivarnas användning av internet som verktyg vid rekryteringar. Google är okej, Facebook och andra sociala medier är det inte, enligt ett lagförslag som ännu inte godkänts i parlamentet, rapporterar organisationen Privacy International i sin senaste årsrapport.

Men hur bevisar du som arbetssökande att anledningen till att du nekades jobbet var att arbetsgivaren läst något som din granne skrivit om dig på Flashback? Det skulle kräva att personen i fråga uttryckligen säger att det var motivet, men hur troligt är det, oavsett om det är lagligt eller inte?

Därför blir det allt viktigare hur du presenterar dig på nätet – och framför allt hur andra gör det. SVT-dokumentären ”Du är googlad” som gick för några veckor sedan är ett bra exempel på hur svårt det är att förändra en felaktig bild på nätet. Se den och se samtidigt över ditt Googleresultat, ditt digitala CV.

Det kommer din nästa arbetsgivare att göra.

Stora blogg-prisvinnaren, tillika riksdagskandidaten, Farmor Gun i Norrtälje, bemöter piggt Strömbäcks funderingar. Det kan ”ligga nära till hands att tro att den medlem, som lär sig att förhandla, lämnar facket. Men min erfarenhet är tvärtom – genom hjälp till självhjälp – inser man värdet av coachen – facket”, menar Gun. Det tror jag hon har rätt i.

”Vad får man om man korsar ett Jehovas vittne med en ateist? Jo, någon som knackar på, men inte har något att säga.” Det är Andreas inledning och också en slags sammanfattning av vad han vill ha sagt. Han ger rikliga exempel från Sif och Unionen på hur förbundet skalat bort all ideologi från sin tilltal till presumtiva medlemmar, som reducerats till ren marknadskommunikation, som med hjälp av välfunna metaforer räknar upp fördelarna med medlemskap.

Jag hajar till när han ger Sacoförbunden som exempel på några som renodlat detta synsätt och utvecklats till enbart professionsförbund för medlemmar som ändå klarar sig bra på arbetsmarknaden.  Jag är väl lite partisk,  men min uppfattning är att Sacoförbunden står ganska stadigt på sina två ben; det professionella och det fackliga. Sen kämpar de förstås med utmaningen att kommunicera detta till befintliga och blivande medlemmar. Med det är de inte ensamma om, att döma av kommentarerna  efter föredraget. Och jag ser inte att det finns någon motsättning mellan starka medlemmar och starka fackförbund.

What’s in it for me? är en vanlig fras att droppa i de här sammanhangen och den dök upp ofta även vid gårdagens diskussion. Jag tror att det är en nyttig fråga att ställa sig för alla som jobbar inom medlemsorganisationer. Och det är inte bara unga människor som kräver den typen av svar.

Men om det traditionellt är sista ordet i den meningen som betonas, tror jag att det är lika viktigt att fokusera på tredje ordet. Jag tror att folk bryr sig om innehållet. Jag tror att ryktet om framtidens fackliga medlemmar som totalt idologiskt ointresserade är betydligt överdrivet. 

Där har Andreas Bergsten rätt när han säger att de fackliga organisationerna måste  klara av att beskriva verkligheten och hur vi vill förändra den, så att våra medlemmar känner igen sig.  Men ockå att vi lyssnar på medlemmarna och att de lokala fackliga föreningarna återigen kan bli det naturliga forumet för diskussion om det som engagerar och är viktigt för de anställda på arbetsplatserna.

Men sen går vår analys i sär igen. Andreas vill hitta tillbaka till ”fackets glansperiod” på vadå? -50, -60 eller -70-talet. Jag ser en förändrad omvärld och behovet av att formulera nya ideologier.

Visste du förresten att du som medlem i ett Sacoförbund kan hyra Sacostugan i Duved?

Lärarnas Riksförbund, SRAT och Sacoförbundet Trafik och Järnväg lyfter upp Sacostugan i Duved som en av sina medlemsförmåner.

Sveriges läkarförbund har egna stugor i Duved. Akademikerförbundet SSR har stuga i Klövsjö, och andra förbund har stuga i Frankrike.

Men stugorna är ibland föremål för diskussion. Så här skriver till exempel Bo Hjern om varför han tycker fritidshusen går att försvara som medlemsförmån, och några tankar bakom stugköpen.

Vad tycker du? Är fritidshus en modern förmån i en modern facklig organisation? Eller ska facket sälja av sina stugor, och vad ska i så fall pengarna användas till?

Som protokollförare deltar jag inte i utskottsförhandlingarna, utan får se fram emot att ta del av utskottens arbete i morgon istället.

Om en liten stund beger jag mig till Berns för att förbereda kongressfesten. En middag med asiatisk touch väntar, liksom uppträdanden av Lise&Gertrud och dans till Adam Sandahl Group.