Docent Per Skedinger har i sin nyöversatta och uppdaterade bok ”Employment Protection, Legislation, Evolution, Effects, Winners and Losers” (utgiven av Edward Elgar Publishing) gått igenom 112 empiriska studier och presenterade nu sina rön för oss. Vad är anställningsskydd? Vad har ett starkt respektive svagt anställningsskydd för effekter på arbetsmarknaden? Och behöver Sveriges institutioner för anställningsskydd reformeras?

Alla länder har någon form av incitamentsförändrande mekanismer på sin arbetsmarknad, genom lag eller avtal, som syftar till att skydda anställda mot inkomstrisker och öka deras trygghet i arbetslivet. I Sverige har vi LAS, som dock kan modifieras genom kollektivavtal. Per Skedinger kunde inledningsvis bekräfta det tidigare forskning visat: Ett starkt anställningsskydd påverkar inte sysselsättningens/arbetslöshetens nivå men har andra effekter som ofta inte kommer fram i policydebatten. Eftersom det blir svårare att göra sig av med personal, tänker företagen noga efter innan de nyanställer. Personalomsättningen minskar således. Eftersom det är svårare att bli nyanställd, blir också de anställda mer benägna att stanna kvar på de jobb de har. Därigenom kan strukturomvandlingar försvåras. Att rörligheten på arbetsmarknaden minskar brukar man kalla att systemets tröghet ökar. Per kunde också finna stöd i forskningen för att ett starkt anställningsskydd missgynnar marginalgrupper – ”outsiders” – som inte är fast anställda eller som har egenskaper som gör dem mindre attraktiva för arbetsgivaren (unga, invandrare, funktionshindrade). Det här sammantaget ger alltså fog för en ganska dyster slutsats: Anställningsskydd fungerar ofta som en omfördelningsmekanism som ger till dem med stark ställning på arbetsmarknaden och tar från dem med svagt fotfäste.

Men starkt och svagt anställningsskydd, vad är det? Och har Sverige verkligen ett starkt anställningsskydd?

Här kommer någonting som för mig kom som en komplett överraskning. Utifrån mätningar gjorda av OECD, kunde Per visa att Sverige ligger under OECD-snittet vad gäller ”anställningsskyddets styrka”. Vi har ett starkare skydd för tillsvidareanställda (2,7 mot OECD-snittet 2,1) men ett mycket svagare skydd för visstidsanställda (0,7 mot 2,1). Även om det finns problem i alla mätningar av den här typen tycker jag att det visas mycket tydligt, att Sverige nu (visstidsanställningarna flexibiliserades i en reform 2007) har två olika system för anställningsskydd: ett svagt skydd för tidsbegränsade jobb, och ett starkt för ”riktiga arbeten”.

Men leder då visstidsanställningar till att de marginalgrupper, som har svårare att få jobb i högskyddssystem, får in en fot på arbetsmarknaden och senare blir tillsvidareanställda? Nej, forskningen kunde inte belägga detta. Vad som hänt är att marginalgrupperna åker runt i systemet mellan olika vikariat, timbaserade anställningsformer och så vidare, och att de som sitter skyddade på sina tillsvidareanställningar bevakar dem väl. Vi ser alltså en dubbel låsning i systemet: outsiders låses ute, och insiders låses inne. Det innebär rimligen att systemet hindrar kompetenser från att hamna på rätt ställe, till följd att resursutnyttjandet är lägre än det hade behövt vara. Produktiviteten kan sålunda tänkas minska.

LO:s chefsekonom Lena Westerlund pekade i sin kommentar på att diskussionen om anställningsskydd i Sverige naturligt blir en diskussion om ”lagstiftningsmodell” ställd mot ”kollektivavtalsmodell” – LAS är en främmande fågel i svensk arbetsrätt som annars regleras i avtal, och när den nu har negativa effekter är frestelsen stor att reglera genom ett än yvigare användande av lagstiftningsinstrumentet. Detta gäller till exempel det ibland nämnda förslaget om ”skatt på uppsägningar” – att turordningsreglerna skall ersättas med att företagen får betala en avgift för varje person man säger upp.

Westerlund sa också, och här blir det intressant, att om Sveriges relativt höga ungdomsarbetslöshet bara vore en effekt av LAS, så skulle vi sett en sänkning av den i och med att visstidsanställningar blev vanligare. Mer troligt är att det finns en mångfald av problem bakom ungdomsarbetslösheten. Sysselsättning är inte bara en konsekvens av hög flexibilitet, utan det måste också finnas andra institut, som en aktiv arbetsmarknadspolitik och ett välfungerande utbildningsväsende. Från Saco håller man med om detta. Sveriges problem består inte bara i alltför långtgående skydd för de anställda, utan också i att övriga stödjande institutioner inte fungerar tillräckligt bra.

Svenskt näringslivs chefsekonom Stefan Fölster var något fränare i sin analys om vad LAS gör och inte gör. Produktivitetstillväxten hämmas av det rigida anställningsskyddet för anställda, sa han, och tillade att vi kan förvänta oss högre generella lönenivåer om LAS liberaliseras, eftersom efterfrågan på arbetskraft då kan tänkas öka. Detta leder alltså, enligt hans analys, både till en lägre jämviktsarbetslöshet och till högre lönenivåer (på aggregerad nivå). Och det är tillsvidareanställningarna som behöver flexibiliseras.

Alla debattörer i tisdags var överens om att någon form av förändring är önskvärd. Men vilken? Det kunde varken forskningen, LO eller Svenskt Näringsliv svara på. Ska man, som Fölster menade, byta ut turordningsreglerna (vilka nu baseras på antalet arbetade år på arbetsplatsen) till någon slags ”mest-kompetent-åker-sist”?  Eller ska man, vilket Saco rekommenderat, inrätta kompetenskonton som möjliggör att anställda kan säga upp sig och vidareutbilda sig utan att behöva lida ekonomiskt av det? Det är dags att börja diskutera hur vi utformar framtidens trygghetssystem på ett sätt som gör att vår arbetsmarknad blir en rörlig sådan, men framförallt en där individerna vågar välja om och prova nytt.

Sammanfattning av boken med mera finns på http://www.ifn.se/web/Per_Skedinger_1.aspx

I panelen för seminariet satt Göran Johnson (fd ordförande IF Metall), Anna Ekström (ordförande för Saco), Magnus Henrekson (professor och vd vid Institutet för Näringslivsforskning), Magnus Huss (vd för Plast- och kemiföretagen) samt Anna-Stina Nordmark Nilsson (vd för Företagarna).

Det är naturligtvis svårt att sia om framtiden, men att tjänstesektorn kommer stå för en stor del av svenskt näringsliv i framtiden tycktes de flesta i panelen stämma in i. Som Anna-Stina Nordmark Nilsson uttryckte det, att konkurrera på tjänstesidan ger en mer säkerställd lönsamhet.

Flera av paneldeltagarna efterlyste också blocköverskridande överenskommelser för att säkra förutsättningarna för svenska företag. Bland annat energipolitiken och skattepolitiken hoppades panelen att partierna skulle enas om, så att politiken inte ändrades efter varje regeringsskifte. Det blir så klart viktigare om landet byter regering oftare.  Göran Johnson uttryckte det mycket träffsäkert, att innan partierna delade in sig i två block så kunde sossarna till och med göra upp till höger. Moderatorn kallade det en slags klusterpolitik. Och det är nog en av nackdelarna med två tydliga politiska alternativ, att det blir svårt att finna en medelväg mellan de två.

Diskussionen rörde sig vidare kring statsbidrag till industrin, men där gjorde Anna Ekström det klart att statsbidrag till olönsamma företag har inte varit, och är inte, vägen framåt. ”Jag tycker att företag ska tjäna pengar på att gå med vinst, inte på statsbidrag”, sa Sacos ordförande.

Som på så många andra seminarier här i Almedalen, så diskuterades LAS och kollektivavtal. Där menade Anna Ekström att åtskilliga avtal mellan arbetsmarknadens parter bygger på LAS och utgår från LAS. Tas LAS bort kommer alltså mycket av innehållet, för att inte säga det mesta, ändå finnas kvar i form av avtal. Med det sagt, så är det naturligtvis parterna på arbetsmarknaden som ska förhandla om sina villkor. Här var också Göran Johnson tydlig med att regeringens inblandning bör hållas till ett minimum och helst obefintlig. Anna Ekström framhöll också att lagstiftningshot från regeringen förstör förhandlingsansvaret.

Ganska raskt landade debatten kring frågan om LAS. Charlie Weimers från KDU krävde en rak avskaffning av LAS. Från Magnus Andersson,CUF, och Niklas Wykman, MUF, kom krav om reform av lagen. SSU, Ung vänster och Grön Ungdom uttryckte alla att LAS inte egentligen var problemet, utan att det var andra faktorer som låg bakom den höga ungdomsarbetslösheten. LUFs Adam Cwejman tyckte att Björklunds förslag från igår om särskilda lärlingsanställningar var vägen framåt.

Alla ungdomsförbund var överens om att det låg någon form av struktur bakom den höga ungdomsarbetslösheten, och att den alltså inte enbart berodde på den finansiella krisen.

Det finns problem med LAS, om företagarna upplever att lagen är krånglig och svår och därför inte vågar anställa nya personer. Men just för ungdomar mellan 15-24 år har jag svårt att se att just LAS skulle vara hindret till anställning. LAS innebär i korthet att när företaget drar ner är det den person med kortast anställningstid som får gå. Det borde till viss del underlätta för arbetsgivare att våga anställa en tidigare oprövad ungdom, just därför att ungdomen inte kan kräva att vara kvar på grund av lång och trogen tjänst, om företaget behöver dra ner.

Jakop Dalunde från Grön Ungdom pekade också på det faktum att ungdomar mellan 15-24 i genomsnitt är arbetslösa en väldigt kort tid, ca 12 veckor.Ungefär ett sommarlov alltså. Och betydligt kortare än genomsnittstiden för äldre arbetslösa.

Jytte Guteland från SSU och Ida Gabrielsson från Ung Vänster menade att fler investeringar behövs för att minska ungdomsarbetslösheten, samt att problemet för ungdomar idag inte är att de är arbetslösa i kortare perioder. Problemet är att de aldrig får en fast, trygg anställning.

Svaret till frågan om vad ungdomsarbetslösheten beror av, och hur den kan sänkas, stod för mig inte riktigt klart efter seminariet. Det kanske var för mycket begärt. Men det var oerhört intressant att lyssna på ungdomsförbundens tankar kring LAS och hur de anser att den fungerar.

Nu hastar jag vidare till Anna Ekströms akademiska kvart om hur arbetslöshet efter examen påverkar lönen. Den börjar kl 16.30 i Sacohuset.

(Om allt har fungerat som det ska är det en bild nedan med moderatorn från SN-seminariet samt i ordning: Charlie Weimers, Magnus Andersson, Ida Gabrielsson, Niklas Wykman, Adam Cwejman, Jytte Guteland och Jakop Dalunde.)