I går hade Kunskapskanalen det goda omdömet att sända en längre intervju med honom där han pratar om sin bok ”Kurvans kraft”, en djupdykning i befolkningsfrågan och framtidens välfärdssamhälle.

Under det halvtimmeslånga programmet får den slagkraftiga Wetterberg dig att omedelbart vilja skriva in dig på en kurs i demografi. (Den dagen Gunnar Wetterberg startar ett Twitterkonto kommer han få dagens Twitterelit att slita sitt hår av avundsjuka, jag lovar.)

Eller vad sägs om: ”Det som gör mig mörkrädd med Carema är inte bara att det är räligt i sig, utan att det händer när vi har så få människor i de här åldrarna. Bara om tio är de dubbelt så många.”

Eller om den svenska skolan: ”Det värsta är att det som går snett i dag kommer vi inte se som ett problem förrän om 15-20 år, när de som får en dålig utbildning blir unga förtidspensionärer. En dålig skola slår inte till förrän folk misslyckas att få jobb i 40–50-årsåldern.”

Eller min personliga favorit, om regionalpolitik och behovet av att fokusera på landets tillväxtregioner: ”Vi kan inte hålla liv i byar som barnen flyttar ifrån. Skänninge och Falsterbo var stora metropoler under medeltiden. De är mycket trevliga i dag, men inte fullt så dominerande. Det är ingen människa som gråter över det.”

Intervjun med Gunnar Wetterberg finns på UR Play.

Ps. För övrigt har de ansvariga för Kunskapskanalens program ”En bok, en författare” ovanligt god smak. Inom ramen av två veckor har två medarbetare på Saco fått prata om sina böcker. Förra gången var det Lena Granqvist om antologin Livslön.

För er som vill uppleva Gunnar Wetterberg ”in person” medverkar han i en paneldiskussion i morgon kväll om Astra Zenecas nedläggning – brain drain eller språngbräda? Anmälan sker här.

Å andra sidan, så tycker jag inte att jag har missat något viktigt ändå. Höjdpunkterna under partiledartalen rapporteras alltid i nyhetsmedier, men de spontana mötena, de goda seminarierna, och de högljudda diskussionerna – det är därför så många åker till Almedalen, från intresseorganisationer, fackförbund, och allmänheten. Idag presenterade sig en kvinna lågmält på ett seminarium, ”jag representerar väl den vanliga allmänheten”. Ja, den vanliga allmänheten är nog så diskussionslysten som vilken partiledare som helst, i alla fall i Almedalen.

Så, jag tar nog det principiella beslutet, att partiledartalen inte alls är höjdpunkten i Almedalen. De är bara ytterligare ett arrangemang bland de övriga 1 395. Och nu ska jag iväg på ett annat, minst lika viktigt inslag.

”Vad får man om man korsar ett Jehovas vittne med en ateist? Jo, någon som knackar på, men inte har något att säga.” Det är Andreas inledning och också en slags sammanfattning av vad han vill ha sagt. Han ger rikliga exempel från Sif och Unionen på hur förbundet skalat bort all ideologi från sin tilltal till presumtiva medlemmar, som reducerats till ren marknadskommunikation, som med hjälp av välfunna metaforer räknar upp fördelarna med medlemskap.

Jag hajar till när han ger Sacoförbunden som exempel på några som renodlat detta synsätt och utvecklats till enbart professionsförbund för medlemmar som ändå klarar sig bra på arbetsmarknaden.  Jag är väl lite partisk,  men min uppfattning är att Sacoförbunden står ganska stadigt på sina två ben; det professionella och det fackliga. Sen kämpar de förstås med utmaningen att kommunicera detta till befintliga och blivande medlemmar. Med det är de inte ensamma om, att döma av kommentarerna  efter föredraget. Och jag ser inte att det finns någon motsättning mellan starka medlemmar och starka fackförbund.

What’s in it for me? är en vanlig fras att droppa i de här sammanhangen och den dök upp ofta även vid gårdagens diskussion. Jag tror att det är en nyttig fråga att ställa sig för alla som jobbar inom medlemsorganisationer. Och det är inte bara unga människor som kräver den typen av svar.

Men om det traditionellt är sista ordet i den meningen som betonas, tror jag att det är lika viktigt att fokusera på tredje ordet. Jag tror att folk bryr sig om innehållet. Jag tror att ryktet om framtidens fackliga medlemmar som totalt idologiskt ointresserade är betydligt överdrivet. 

Där har Andreas Bergsten rätt när han säger att de fackliga organisationerna måste  klara av att beskriva verkligheten och hur vi vill förändra den, så att våra medlemmar känner igen sig.  Men ockå att vi lyssnar på medlemmarna och att de lokala fackliga föreningarna återigen kan bli det naturliga forumet för diskussion om det som engagerar och är viktigt för de anställda på arbetsplatserna.

Men sen går vår analys i sär igen. Andreas vill hitta tillbaka till ”fackets glansperiod” på vadå? -50, -60 eller -70-talet. Jag ser en förändrad omvärld och behovet av att formulera nya ideologier.

Debatt pågår. Kul med lite åsiket som bryts mot varandra.

Imorgon öppnar Sacokongressen. Idag på eftermiddagen pågick förberedelserna för fullt på Norra Latin i Stockholm.