Kan det bero på att forskarna från samma lärosäte är så enormt mycket bättre än alla andra eller beror det på att det inte finns några andra sökanden att välja mellan? Eller är det så att man utformar kriterierna för tjänsterna på ett sådant sätt att det gynnar sökande från det egna lärosätet? Det är allvarligt om lärosätena systematiskt väljer bort sökande från andra lärosäten, så man måste väl utgå ifrån att det inte förhåller sig på det sättet, eller?

Även regeringen verkar ha reagerat på det här mönstret. I vårproppen signalerade de att forsknings- och innovationspropositionen som ska komma till hösten 2012, bland annat ska innehålla en översyn av rörligheten mellan lärosäten och mellan lärosäten och näringsliv/samhälle. Det är tydligt att rörligheten bedöms som viktig och i det perspektivet måste man naturligtvis utgå ifrån siffrorna ovan.

Utan att värdera varken siffrorna eller regeringens tankar att kartlägga rörligheten, så kan man fundera på varför man skulle vilja se en ökad rörlighet mellan lärosäten. Ett skäl kan vara att man tror att om lärosätena får in forskare från andra lärosäten förändras arbetssätt och metoder. Det kan i sin tur ha positiva effekter på såväl forskningsresultat som på de kunskaper som studenter får med sig från lärosätet. Detta tjänar hela samhället på.

Ett annat skäl är att forskare som besöker andra lärosäten sprider sin kunskap till andra forskare och studenter samtidigt som de hämtar nya tankar och rön till sitt hemmalärosäte. Studenter och forskare på två ställen tjänar på det.

Men även rörlighet mellan lärosäten och näringsliv kan vara viktig. Skälen till det är att forskare kan sprida sin kunskap till näringslivet som omvandlar resultaten till kommersialiserbara produkter. Det kan sedan generera sysselsättning för andra personer. Samtidigt kan näringslivet på olika sätt bli mer närvarande i högskolan genom att ge input till forskning och kurser.

Ett annat skäl till näringslivsrörligheten är att forskare kan effektivisera och förbättra verksamheten. Ett ytterligare skäl är att när forskarna väl återvänder till lärosätet kan deras erfarenheter från näringslivet påverka utformningen av undervisningen och underlätta för studenterna att få kontakt med arbetsmarknaden. Men eftersom meritering till tjänster i högskolan främst bygger på antal publiceringar är det ofta svårt att återvända när man en gång lämnat akademin. Detta är olyckligt både för forskningskvaliteten och för studenterna.

Vad vi känner till finns det inte särskilt många studier av effekterna av rörlighet mellan lärosäten och mellan lärosäten och näringsliv. Här behövs fler studier, så vi kan lära oss mer om rörlighetens betydelse. Men vad vi först och främst behöver veta mer om är vad som ligger bakom internrekryteringen till de fasta tjänsterna i högskolan. Där tycker vi att regeringen ska börja sin kartläggning!

Håkan Regnér och Linda Simonsen är utredare på Saco och arbetar bland annat med frågor som rör lönebildning, forskning och utbildning.

Men det var inte det jag tänkte skriva om. Istället tänkte jag förmedla två andra observationer. Nämligen att studierna är skrivna på exakt samma sätt och rapporterar samma resultat. Jag medger att jag generaliserar från en begränsad mängd studier.

Först kommer en intresseväckande inledning där det framgår att frågeställningen är enastående intressant och viktig för forskarsamhället, beslutsfattare och allmänhet. Därefter följer data och en metodbeskrivning, ordningen kan variera. Data är ofta helt ny, men metoden är densamma eller marginellt annorlunda än den som är poppis för tillfället. Sedan kommer huvudresultatet och någon känslighetsanalys som alltid visar att huvudresultatet håller. Undrar var de andra resultaten av känslighetsanalyserna tar vägen. Därefter kommer avslutningen som säger att studiens resultat är i linje med de resultat som rapporteras av de ”bästa” publikationerna på området.

Att det utvecklas en norm för skrivandet är inget konstigt. Normen gör att man enkelt kan relatera till andra studier och det är väldigt lätt att hitta det man är ute efter. Men det är klart när en så stor mängd resultat också går i samma riktning och dessutom alla känslighetsanalyser stöder resultaten blir åtminstone jag fundersam. Då undrar jag var artikeln som inte följer normen tar vägen och var de avvikande resultaten hamnar? Samtidigt kan man ställa sig frågan om det är svårt att publicera resultat som avviker från huvudresultaten i litteraturen? Kanske borde man också ställa sig frågan vilken vikt som publicerade artiklar ska ha när man mäter forskningens kvalitet. Men det kanske är att svära i forskarens kyrka.

När man skickar in en uppsats till en vetenskaplig tidskrift bedöms den, oftast av två ”domare”. De läser, ibland noga, ibland slarvigt och bestämmer om den ska accepteras, accepteras efter revidering eller förkastas. Blir det ”accepteras efter revidering” måste man ta hänsyn till alla kommentarer från domarna. Det är inget särskilt kul jobb för man måste ägna mycket tid åt detaljer som inte alltid har betydelse för helheten. Ibland kan man sitta i flera dagar med en kommentar och till sist inse att den nog avser någon annan uppsats, domaren hade helt enkelt läst lite slarvigt. Då kan det vara svårt att motivera sig för att jobba med domarens nästa kommentar. Ibland har domarna olika uppfattningar och då kan man bli sittande i veckor med att försöka avgöra vilken kommentar som är mest relevant. En revidering kan ta flera månader.

När alla kommentarer har gåtts igenom ska det skrivas ett följebrev där det framgår hur man har hanterat kommentarerna. Självklart ska man ta hänsyn till alla kommentarer även de som är fel. De är de värsta kommentarerna för då måste man jobba i dagar med att hitta formuleringar som på ett trevligt sätt visar att domaren har missuppfattat uppsatsen. En glad domare kan inse sitt misstag och acceptera uppsatsen. En sur domare förkastar. Följebrevet kan kräva en månad av hårt arbete. Efter det är det bara att vänta i några månader på ett svar. Ett ja betyder ett mätbart forskningsresultat ett nej kan betyda slutet för ett forskningsprojekt. Att ta nejet och gå vidare är en del av forskningsarbetet, men absolut inte det roligaste.

Inga alls/skadliga effekter
-Åldersblandande klasser
-Problembaserad inlärning
-Elever ska själva bestämma sin inlärning
-Motorisk träning för läsinlärning

Måttliga effekter
-Mindre klasser
-Individualiserad undervisning
-Läxor och skriftliga test

Starka effekter
-Lugn och ro i klassrummet
-Fonetisk träning för läsinlärning
-Utvärdering av lärarens undervisning
-Undervisning i högre takt för begåvade elever

Om det går att översätta resultaten av denna gigantsiska metastudie till svenska skolförhållanden kan jag konstatera att mycket de 30 senaste årens skolpolitik varit inriktad på fel saker. Det hävdas även i en debattartikel i GP med rubriken: ”Svenska skolreformer till mer skada än nytta”
(http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.317860-svenska-skolreformer-till-mer-skada-an-nytta)

Själv fick jag på lärarutbildningen under 1987-88 lära mig att problembaserad inlärning var framtiden och när min dotter började i skolan under 90-talets andra hälft var åldersblandad undervisning modellen för framgång. Jag tror det är dags för skolpolitiker att börja ta till sig forskningen inför beslutsfattandet. Alla politiker har en uppfattning av vad som fungerar i skolan men denna anekdotiska kunskap räcker inte för att fatta alla beslut anser jag.

Som protokollförare deltar jag inte i utskottsförhandlingarna, utan får se fram emot att ta del av utskottens arbete i morgon istället.

Om en liten stund beger jag mig till Berns för att förbereda kongressfesten. En middag med asiatisk touch väntar, liksom uppträdanden av Lise&Gertrud och dans till Adam Sandahl Group.