En femtedel av landets elever går på en skola som saknar skolbibliotek. Från den första juli finns det inskrivet i skollagen att det ska finnas skolbibliotek. Men det räcket inte med en bokhylla. Det behövs även utbildad personal. Det resulterar i högre kunskaper i hos eleverna. Skolbibliotek ska vara en aktiv del i det pedagogiska arbetet. Tänk om även kommunpolitikerna förstod detta och fixar bibliotek till alla elever nu.

Förstod jag när jag fyllde i kurskoden på ansökningsformuläret till Stockholms universitet vad just det valet skulle bära med sig i det långa loppet?

För mig var det helt självklart att studera på universitetet. Problemet var att jag inte riktigt visste vad jag ville läsa, det fanns rätt mycket som verkade intressant. Det som lockade hade väldigt lite med framtida arbetsmarknad att göra. Jag hade ärligt talat för lite strategisk kompetens på den tiden för att tänka så. Det som lockade var viljan att lära mig, viljan att kunna mer och det underbara i att behandlas som en vuxen med förmåga till självständigt tänkande. Min gymnasietid präglades av lärometoder där det gällde att förstå exakt vad läraren ville ha, rapa upp det och sedan var man som student i mål. Extremt förutsägbart och tråkigt.

Nåväl, jag valde att läsa juridik på Stockholms Universitet. Storsyster och pojkvän läste redan och det verkade ganska kul. Jag läste ett år men frestades av andra val. Det kändes ju dessutom som att jag kunde läsa hela livet.

Stockholms Universitet startade under början av 1980-talet en linje med östasienkunskap – Östasienlinjen. I den ingick ekonomi, kulturkunskap och statsvetenskap om de tre östasiatiska länderna samt ett huvudspråk. Jag sökte in till inriktningen med koreanska som huvudspråk och kom in. Gick färdigt linjen och fick med professorns hjälp en introduktion till Östasiatiska museet där jag skrev min slutuppsats om en av museets koreanska samlingar. När uppsatsen var färdig blev jag erbjuden ett vikariat på museet med orden vill du fortsätta här så måste du läsa konstvetenskap och du måste kunna kinesiska.

Ja, jag ville fortsätta jobba på Östasiatiska museet. Museichefen och en av intendenterna var otroligt generösa med kunskapsöverföring, coachning och samtal, vi gick dagligen och diskuterade samlingarna och olika teoribildningar kring konsten som fenomen. Jag läste in konstvetenskap och kinesiska och åkte två år till Taiwan för att plugga mer kinesiska.

Idag är det här en berättelse som känns näst intill osannolik. Jag gled verkligen in på en räkmacka i museivärlden. Ett arbete som innebar tio år av harvande i vikarieträsket, men jag fick ett hett efterlängtat intendentsjobb och det var värt det.

Flera av mina kursare är idag de spjutspetsar mot den kinesiska och koreanska marknaden som marknadsföringen av Östasienlinjen lockade med. Inom några år kommer kinesiska att vara det största språket på internet. Hill och Knowlton har i flera framtidsspaningar visat hur maktförskjutningen inom snar framtid kommer att flyttas från väst till just Kina och de asiatiska länderna. Studier med inriktning mot Asien verkar vara en klok investering idag.

Jag valde att studera av intresse för mer kunskap. Jag valde humaniora för att det var utmanande intellektuellt. Humanistisk kompetens är en utbildning som går att använda inom så många områden.

Så här i backspegeln, tror jag fortfarande att det klokaste sättet att välja studieväg är efter lust och längtan att lära. Det är inte studenten som ska ha strategisk kompetens, det ska universiteten och vi som arbetar i professionerna som ska bidra med det kunnandet.

Och tack och lov för att jag inte förstod fullt ut vad jag gjorde när jag skrev min ansökningskod till Universitetet där under mitten av 1980-talet, livet är oförutsägbart men ack så skönt!

 Av Karin Linder
Forbundsordförande DIK, facket för akademiker som arbetar med kultur och kommunikation

Imorgon lämnas en påse nötter över. Undrar vem som får den?