Senast i raden att uppmärksamma potentialen hos våra utrikes födda är handelsministern Ewa Björling. Fler utrikes födda inom industrin ökar såväl import som export skriver hon på DN debatt. Även Centerpartiet uppmärksammar frågan i Göteborgsposten och vill bredda arbetslinjen med begreppet nybyggarlandet Sverige. Men nu är det dags att gå från ord till handling. Att snabba upp etableringen av utrikes födda akademiker på arbetsmarknaden är heller inget lyxproblem som vi kan vänta med. Tvärtom skulle det frigöra resurser som kan användas till andra grupper i samhället.

Saco och Länsstyrelsen Västra Götalands län arrangerar idag den 15 maj konferensen: Dags för en ny svensk modell. Vi vill nu diskutera en långsiktig och heltäckande lösning för den svenska arbetsmarknaden. Forskarna Lars Walter och Andreas Diedrich vid Göteborgs universitet presenterar sin rapport om möjligheterna för en permanent organisation för att korta vägen till första jobbet. Problemet idag är att ett otal tillfälliga projekt avlöser varandra. I skarven förlorar vi kompetens, tempo och kraft. De ofta regionalt sammansatta projekten brister i samordningen och erfarenhetsutbyten uteblir. Energi läggs på att jobba för att förlänga projekten och att få fram fortsatt finansiering istället för på utbildning för målgruppen.

För att snabbt komma i arbete behövs istället en snabb bedömning av nyanlända akademikers utbildning. Det behövs ett sammanhållet och flexibelt system som kan bistå individen från tidig kartläggning av utbildningsbakgrund till ett relevant jobb. Idag hamnar många istället på ett underkvalificerat jobb eller i arbetslöshet. Individen drabbas hårt samtidigt som det är ett gigantiskt slöseri med kompetens.

Utbildningsinsatserna för en färdigutbildad läkare, lärare eller civilingenjör kostar samhället många miljoner kronor men används alltså inte i dag trots att behoven finns. Regering och riksdag bör istället dra lärdom av erfarenheterna från Västra Götaland och regionens arbete med kompletterande utbildningsinsatser för akademiker med utländsk bakgrund. År 2000 startade ett projekt där 141 läkare deltog. 110 av dessa fick arbete under projektets gång. Genom att varva språkstudier med kunskapsstöd och praktik lyckades projektet korta vägen till en svensk läkarlegitimation med i genomsnitt 2,1 år. Den samhällsekonomiska vinsten uppgick till 117 miljoner kronor, enligt Handelshögskolan vid Göteborgs universitets beräkningar.

För att fler akademiker med utländsk utbildning snabbt ska etablera sig på arbetsmarknaden krävs insatser som är anpassade för denna grupp. Regeringen bör därför noga ta till sig av de erfarenheter som finns i Västra Götaland och skapa en permanent form för verksamheten. Idag diskuterar vi den lösningen med berörda myndigheter, näringslivsrepresentanter och beslutsfattare. Vi hoppas att statsekreterare Jasenko Selimovic lyssnar till de förslag och erfarenheter som kommer fram under dagen. Selimovic leder nämligen Regeringens arbetsgrupp som ska ta fram en ny integrationspolitisk strategi.

Budskapet är tydligt. Vi har inte råd att nedprioritera insatserna för en snabbare etablering av akademiker. Vi hoppas istället att regeringen inser allvaret och potentialen som en snabbare etablering innebär och att de agerar snabbt och kraftfullt.

Som federation av de akademiska fackförbundens studentsektioner kan vi inte annat än applådera åt SFS nuvarande ordförande Camilla Georgssons inlägg i anställningsbarhetsdebatten. Akademiska yrken kräver alla en vetenskaplig grund att stå på. Dagens sanning är inte huggen i sten utan arbetslivet behöver studenter som kan anpassa sig efter morgondagens villkor. Specifik företagskompetens lärs bäst ut på företaget. Förståelsen och kunskapsbasen byggs i högre utbildning. Viktigt för arbetstagaren, också viktigt för företag. Rörlighet på arbetsmarknaden gynnar alla. För spetsiga utbildningar underlättar inte direkt en flexibel arbetsmarknad.

Med detta grundantagande så blir debatten kring anställningsbarhet lätt för enspårig. Precis som allt annat i samhället så är det alldeles för lätt att fokusera på det som är lätt att mäta. I en av Umeå Universitets fönster kan man hitta denna lilla installation:

Klart att det är lockande att mäta kvalitet i något som går att räkna. Hur många studenter som går arbetslösa efter utbildning ställt mot hur många som får jobb. Men detta är problematiskt på flera sätt.

Först och främst finns ingen vettig definition på anställningsbarhet. Om det enbart handlar om att studenterna får jobb så har våra lärosäten redan lyckats. Arbetslöshetssiffrorna hos personer med högre utbildning är väsentligen lägre än hos dem med lägre utbildning. 2008 var arbetslösheten hos högskoleutbildade 3,0 procent enligt Statiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar.

Problemet för nyexaminerade är inte att de går utan jobb. Utan att de får fel jobb. Att utbilda sig fem år för att sedan ta ett liknande arbete som man kunnat ta innan utbildningen är otroligt kostsamt både för samhälle och studenten. Studier visar också att om studenten är överkvalificerad för det första jobbet kommer detta ha verkningar hela vägen fram till och med pensionen.

Dessutom är arbetsmarknaden snabbt föränderlig. Att forma detaljerade kunskapsmål för studenter idag leder till att de kommer ut till dagens arbetsmarknad med utbildning för gårdagens. Yrkeslivet är i ständig utveckling. Med en stabil kunskapsbas och ett vetenskapligt tänkande är man rätt rustad för att hantera förändring.

Högre utbildning har också ett viktigt ansvar för att utveckla vetenskapen genom forskning och forma kritiskt tänkande individer åt samhället. Något som är en oerhört viktig bult i ett väl fungerande lärosäte. Men oändligt mycket svårare att mäta.

Att studenter får rätt jobb efter examen gynnar alla. Men begreppet anställningsbarhet är fel väg att gå. Debatten kring ökad samverkan mellan universitet och näringslivet är däremot välkommen. Akademin måste ta ett större ansvar med praktikkurser som ger högskolepoäng och bättre studie- och yrkesvägledning. Samtidigt; om näringslivet vill att studenterna ska förstå vad som krävs av dem som nyexaminerade måste näringslivet vara närvarande under utbildningens gång. Fler handledare till ex-jobb, mer gästföreläsningar och erbjuda fler relevanta sommar- och extrajobb.

Som Sveriges största fackliga studentorganisation vill vi också slå ett slag för utbildningens användbarhet. Önska SFS lycka till på sin kongress och sträcka ut en hand för att driva denna och andra frågor i vårt gemensamma fält tillsammans. En enad studentrörelse är en stark studentrörelse.

Maria Ehlin Kolk är Saco Studentråds ordförande och ikväll på väg mot Lund, sommaren och SFS fullmäktige.

Kan det bero på att forskarna från samma lärosäte är så enormt mycket bättre än alla andra eller beror det på att det inte finns några andra sökanden att välja mellan? Eller är det så att man utformar kriterierna för tjänsterna på ett sådant sätt att det gynnar sökande från det egna lärosätet? Det är allvarligt om lärosätena systematiskt väljer bort sökande från andra lärosäten, så man måste väl utgå ifrån att det inte förhåller sig på det sättet, eller?

Även regeringen verkar ha reagerat på det här mönstret. I vårproppen signalerade de att forsknings- och innovationspropositionen som ska komma till hösten 2012, bland annat ska innehålla en översyn av rörligheten mellan lärosäten och mellan lärosäten och näringsliv/samhälle. Det är tydligt att rörligheten bedöms som viktig och i det perspektivet måste man naturligtvis utgå ifrån siffrorna ovan.

Utan att värdera varken siffrorna eller regeringens tankar att kartlägga rörligheten, så kan man fundera på varför man skulle vilja se en ökad rörlighet mellan lärosäten. Ett skäl kan vara att man tror att om lärosätena får in forskare från andra lärosäten förändras arbetssätt och metoder. Det kan i sin tur ha positiva effekter på såväl forskningsresultat som på de kunskaper som studenter får med sig från lärosätet. Detta tjänar hela samhället på.

Ett annat skäl är att forskare som besöker andra lärosäten sprider sin kunskap till andra forskare och studenter samtidigt som de hämtar nya tankar och rön till sitt hemmalärosäte. Studenter och forskare på två ställen tjänar på det.

Men även rörlighet mellan lärosäten och näringsliv kan vara viktig. Skälen till det är att forskare kan sprida sin kunskap till näringslivet som omvandlar resultaten till kommersialiserbara produkter. Det kan sedan generera sysselsättning för andra personer. Samtidigt kan näringslivet på olika sätt bli mer närvarande i högskolan genom att ge input till forskning och kurser.

Ett annat skäl till näringslivsrörligheten är att forskare kan effektivisera och förbättra verksamheten. Ett ytterligare skäl är att när forskarna väl återvänder till lärosätet kan deras erfarenheter från näringslivet påverka utformningen av undervisningen och underlätta för studenterna att få kontakt med arbetsmarknaden. Men eftersom meritering till tjänster i högskolan främst bygger på antal publiceringar är det ofta svårt att återvända när man en gång lämnat akademin. Detta är olyckligt både för forskningskvaliteten och för studenterna.

Vad vi känner till finns det inte särskilt många studier av effekterna av rörlighet mellan lärosäten och mellan lärosäten och näringsliv. Här behövs fler studier, så vi kan lära oss mer om rörlighetens betydelse. Men vad vi först och främst behöver veta mer om är vad som ligger bakom internrekryteringen till de fasta tjänsterna i högskolan. Där tycker vi att regeringen ska börja sin kartläggning!

Håkan Regnér och Linda Simonsen är utredare på Saco och arbetar bland annat med frågor som rör lönebildning, forskning och utbildning.

Bakgrunden är en promemoria som Finansdepartementet publicerade den 12 april. Promemorian är i skrivande stund ute på remiss. Saco och övriga remissinstanser ska svara senast den 12 juni. Vändingen är förvånade och framförallt mycket olycklig eftersom den kommer att leda till utarmade tjänstepensionsförsäkringar och ett otryggare åldrande.

Solvens II-utredningen föreslog att lagstiftningsmässigt göra det möjligt för rena tjänstepensionsverksamheter att istället för Solvens II-direktivet följa det så kallade tjänstepensionsdirektivet. Fördelen med detta skulle vara att rena tjänstepensionsverksamheter forstsatt skulle kunna följa det nuvarande regelverket Solvens I, viket i flera avseenden skulle vara mycket fördelaktigt. Nu menar Finansdepartementet i motsats till utredaren Daniel Barr att detta inte är möjligt.

Anledningen till att Solvens I-reglerna är att föredra är att de ökade kapitaltäckningskrav som Solven II för med sig på sikt kommer att innebära en utveckling mot tjänstepensioner med allt lägre inslag av olika slags garantier. Det betyder bland annat att pensionsutfallet i större utsträckning än idag kan komma att bero på hur världsekonomin utvecklats, och i vilket skede du eller jag går i pension. En ökande andel kan därmed komma att uppleva att de antingen haft tur eller otur med pensionen. Detta är en utveckling som vore mycket olycklig och i det längsta bör undvikas.

En annan anledning till att föredra Solvens I är att det regelverket innebär väsentligt större möjligheter för ett bolag att ta viss risk. Att ta risker, exempelvis genom placeringar i aktier, är nödvändigt om ett bolag både ska kunna uppfylla vad de lovat i form av garantier eller över huvud taget leverera en god värdeökning. Sammantaget blir konsekvensen av Solven II att verksamheten avsevärt fördyras, vilket i praktiken kommer att gå ut över pensionernas värde och utformning.

Anledningen till Finansdepartementets avvikande slutsats är att de menar att tjänstepensionsdirektivet är subsidiärt i förhållande till Solvens II direktivet. Tolkningen får till följd att det bara kommer att vara bolag som inte omfattas av Solvens II som kommer att kunna följa tjänstepensionsdirektivets regelverk. I praktiken betyder det att det att dörren stängs för de stora ickevalsbolagen, AMF, Alecta samt KPA att ombilda sig i syfte att följa tjänstepensionsdirektivet.

På Saco kommer vi naturligtvis titta noga på den här frågan och självfallet besvara remissen. Om det mot förmodan visar det sig att Finansdepartementet har rätt i sin bedömning så är det mycket problematiskt eftersom betydande pensionsbelopp står på spel.

Det finns dock en hel del problem med det kvalitetsutvärderingssystem som ligger till grund för utvärderingarna. Systemet har varit väldigt kritiserat, bland annat för att det fokuserar så starkt på resultat vilket många inte anser fångar utbildningarnas kvalitet. Eftersom utvärderingarna är tänkta att påverka resurstilldelningen, i form av en kvalitetspeng som ska uppmuntra de med höga omdömen, blir problemen med systemet extra viktiga att diskutera.

Att kvalitetsgranska utbildningar är en uppgift som Högskolverket haft länge. Det som är unikt med den i dag publicerade granskningen är att det är den första inom det nyligen reformerade kvalitetsutvärderingssystemen. Denna reform vållade en stor debatt inom högskolevärden. Högskoleverket presenterade först i egenskap av expertmyndighet ett förslag till nytt system vilket regeringen valde att frångå till förmån för ett av utbildningsdepartementet utarbetat system.

Högskoleverkets av regeringens ratade förslag innehöll bland annat en del som bedömde utbildningens process.  Denna del skulle medföra en granskning av hur undervisningen utformades så att den uppfyllde samtliga mål som finns i examensbeskrivningen. Utbildningarna skulle även få visa hur den successiva fördjupningen var upplagd under utbildningens gång, den så kallande progressionen. Det nuvarande kvalitetsutvärderingssystemet fokuserar istället på utbildningarnas resultat, det vill säga vad som uppnås. Detta skiljer sig från tidigare utvärderingssystem där fokus låg på de förutsättningar som fanns för utbildningen och dess process.

Nuvarande kvalitetsutvärderingssystem innehåller ett antal komponenter men störst vikt tillmäts de självständiga arbetena som studenterna skriver i slutet av utbildningen.

Just kombinationen av det ensidiga fokuset på utbildningens resultat och den stora tyngd som läggs vid studenternas självständiga arbete är olycklig. Alla utbildningar har inte självständiga arbeten och några utbildningar producerar ett mycket litet antal arbeten vilket gör att de får utvärderas på annat sätt. Det är ett stort problem att systemet inte utvärderar alla utbildningar på samma sätt. Ett grundkrav som borde kunna ställas på ett utvärderingssystem är att alla utbildningar kan utvärderas på någorlunda lika villkor och med liknande metodik.

Dessutom kan man fråga sig om det är studenternas eller utbildningens kvalitet man fångar genom att titta på de självständiga arbetena.  Resultatet behöver inte säga något om hur mycket studenten utvecklats och lärt sig, det vill säga hur mycket dennes humankapital ökat. En högskola som har väldigt duktiga studenter kan nå bra resultat, utan att utbildningen håller särskilt hög kvalitet. Samtidigt kan en högskola som når sämre resultat ändå ha bidragit stort till studentens utveckling och förmåga.

Ett annat problem med att använda självständiga arbeten är att det är omöjligt för bedömaren att avgöra hur mycket av uppsatsen som är studentens egen produkt och hur mycket som är handledarens. De självständiga arbetenas avgörande betydelse kan medföra att institutionerna uppmuntrar sina uppsatshandledare att hjälpa studenterna mer, vilket kan leda till mycket bättre uppsatser, utan att studenterna själva bidragit till detta.

Studenternas erfarenheter mäts bland annat genom så kallade alumnenkäter. Detta medför en speciell typ av problem. Det är rimligt att anta att svarsfrekvensen från före detta studenter varierar mellan utbildningar. Dessutom kommer antalet möjliga respondenter variera mellan olika utbildningar.

Slutligen ska samtliga komponenter vägas ihop, och nu är första gången vi ser detta i praktiken. Utifrån de utvärderingar vi hunnit läsa igenom verkar det också som att de självständiga arbetena varit den huvudsakliga beslutsgrunden.

De utbildningar som fått det lägsta betyget, bristande kvalitet, har ett år på sig att åtgärda bristerna. Om inte dessa åtgärder bedöms tillräckliga drar Högskolverket in examenstillståndet.

När det omvända händer och utbildningen får bedömningen mycket hög kvalitet kommer Regeringen med Högskoleverkets bedömning som vägledning att tilldela det aktuella lärosätet en större summa medel. Detta ska börja gälla från 2013. Till slut kommer det att handla om ca 295 miljoner årligen. Dock tillfaller de ökade anslagen lärosätet och inte den enskilda utbildningen vilket är anmärkningsvärt.

Att premiera kvalitet är bra men det finns som sagt många invändningar mot det utvärderingssystem som ligger till grund för de utvärderingar som publicerats idag. Det är dock rimligt att vänta med att reformera systemet tills samtliga utvärderingsomgångar är klara och alla utbildningar utvärderats. Något man däremot bör stoppa omedelbart är att utvärderingarnas resultat ska påverka resursfördelningen.

Ovan nämnda invändningar mot kvalitetsutvärderingssystemets utformning gör det svårt att se att den planerade fördelningen av resurser ska kunna genomföras. Överlag är det svårt att mäta kvalitet och det är tveksamt att tilldela resurser efter något som är så svårt att fånga. Systemet är inte heller särskilt kvalitetsdrivande, utan mer fokuserat på kontroll. Det finns också en risk att lärosätenas kvalitetsarbete koncentreras till det mätbära, på andra kvalitetsaspekters bekostnad.

Linda Simonsen, ekonom med ansvar för utbildning och forskning.
Andreas Bokerud, studenthandläggare.

Men nu tar många länder upp kampen om både dagens och framtidens talanger. Detta medan USA sedan terrorattentatet den 11 september i viss mån försvårat möjligheterna. Frågan är nu hur Sverige kan attrahera talanger från andra länder. Och vilka grupper är det vi pratar om?

Klart är att efter att 40-talisterna gått i pension kommer vi skrika efter chefer och andra kompetenta personer som kan axla ansvaret i både offentliga sektorn och näringslivet. Färre kommer att försörja fler oavsett hur bra vi lyckas med att attrahera personer från andra länder att flytta till våra breddgrader. Sedan 2008 har vi ett av Europas mest öppna regelsystem för arbetskraftsinvandring. Men det är inte direkt någon anstormning av arbetskraftsinvandrare vid våra gränser. Trots en liten ökning är vi under snittet för OECD-länderna.

Olika undersökningar från både Danmark och Sverige visar däremot att de som tagit steget och flyttat hit trivs väldigt bra. Vi ståtar med närhet till naturen, ren luft, och god infrastruktur. Säkerhet är en annan faktor som hamnar långt upp på listan av fördelar. Vi har professionella arbetsplatser med öppet klimat och platt organisation. Detta har bidragit till att vi kunnat höja vår produktivitet under lång tid. Det finns också stora möjligheter för en medföljande att arbeta. Och vi har en väl utbyggd barnomsorg. Men är det tillräckligt lockande för att bryta upp sin familj och flytta till landet med isbjörnar på gatorna och en lång, mörk och kall polarvinter?

Idag anordnar vi ett seminarium med Svenskt Näringsliv kallat Kampen om talangerna.

Vi har bjudit in ledande personer med erfarenheter från både näringslivet och regeringsarbete för att diskutera vad Sverige har eller vad vi saknar.

En knäckfråga kan vara hur vi för fram det som är bra i Sverige till omvärlden. Handlar det om marknadsföring? Hur arbetar egentligen de svenska företagen med att marknadsföra Sverige? Behöver vi lyfta fram ”ambassadörer” från andra länder som jobbar och trivs här? De är levande bevis på att det är värt mödan att flytta till vårt land för att få ett bra liv i Sverige. Jag ser fram mot en av många spännande debatter och diskussioner i frågan som vi inte kan blunda för. Vem är det som ska hjälpa till att försörja vår ålderdom för det klarar vi inte själva.

Lästips: Debattunderlag för seminariet är den nya rapporten ”Kampen om talangerna – En politik för ökad invandring av högkvalificerad arbetskraft ” som är skriven av Nima Sanandaji från tankesmedjan Captus och Fabian Wallen från Wallen Economics. Finns att ladda ned på Svenskt Näringslivs webbplats.

Högskolorna konkurrerar om studenterna och varje högskola försöker visa att just den har de bästa utbildningsalternativen. Därför behövs det överskådlig och lättillgänglig information om kvaliteten på utbildningar och konsekvenser av olika utbildningsval. Men denna information är mycket svår att hitta idag.

Rankningar av utbildningar vid olika högskolor är ett sätt att samla information. En sådan presenterades nyligen i tidskriften Fokus. Rankningar förkommer i hela världen och de allmänna problemen är välkända. Några problem med Fokus senaste ranking diskuteras här.

Utöver de statistiska problemen med rankningen finns det en mängd tolkningsproblem. Det kan exemplifieras på många sätt. Men låt oss ta Handelhögskolans toppranking som ett exempel. Handelsstudenter har i regel höga betyg från gymnasiet och kanske är de också mycket studiemotiverade.

Under studietiden kanske de hjälper varandra fram till bra examensuppsatser som arbetsgivarna gillar och belönar med höga löner. De välmeriterade forskarna behöver inte lägga någon extra tid på undervisning (för de vet att studenterna ändå pluggar hårt och gör bra grupparbeten) utan kan ägna mycket tid åt forskning. Om det är så är det studenterna som gör Handels inte tvärtom.

Ett annat exempel är Umeå Universitet som Fokus ger en topplats på mest lärararledd undervisning men inte när det gäller studenternas lön efter examen. Det ena hänger ihop med lärosätet medan det andra handlar om studentens karriär efter examen. Detta öppnar för en lärosätestolkning. Lärosätet ger mycket lärarledd undervisning för att studenterna har gjort andra gymnasieval och har andra förutsättningar än Handelsstudenterna.

Men den stora mängden undervisning gör att studenterna klarar studierna och den lön de får är visserligen lägre än Handelsstudenternas men kanske mycket högre än den de skulle ha fått utan Umeås topplacerade lärarledda undervisning. Om det är så är det lärosätet som ligger bakom resultaten, och inte studenterna.

För någon som inte har stor metodkunskap och mycket information om högskolan är det förstås väldigt svårt att själv upptäcka vad som döljer sig bakom ett lärosätes tabellplacering. Detta gäller även bristerna i den typ av information som presenteras på sajten hogskolekvalitet.se som vi har kommenterat tidigare och som även andra har kommenterat. Se till exempel Högskoleverket, TCO, och SvD.

Informationen på hogskolekvalitet.se har en del statistiska brister. Men vid sidan av det är det problematiskt att den endast innehåller ett kvalitetsmått; samverkan med arbetslivet. I övrigt redovisas etableringsgrader och löner efter utbildningen, vilka inte behöver bero på utbildningens kvalitet. De kan lika gärna vara en produkt av studentens egen förmåga, utbildningsinriktningen eller löneläget på högskoleorten.

Det är missledande och förvirrande för studenterna att en domän med adressen hogskolekvalitet.se knappast innehåller någon information alls om högskoleutbildningars faktiska kvalitet. Det är också olyckligt att den här typen av information ofta presenteras på ett sådant sätt att det lätt uppfattas som att det finns ett enkelt samband mellan val av lärosäte, utbildning och framgång på arbetsmarknaden.

Både ranking och undersökningar som hogskolekvalitet.se har brister och det går inte att använda dem som beslutsunderlag för studieval eller som mått på högskolans kvalitet. Samtidigt behövs det samlad information om utbildningars kvalitet och vilka typer av jobb som utbildningarna leder till. Exakt hur den ska se ut och presenteras borde både högskolesektorn och regeringen fundera mer på. Men det finns några faktorer som är viktiga att tänka på.

Information om studenterna måste bygga på stora statistiska underlag och registerdata måste vara basen. Där det statistiska underlaget är svagt ska det tydligt framgå att det finns problem eller ännu hellre ska ingen information alls visas i dessa fall. Det gäller förstås även enkätundersökningar.

Rankningar utgår ifrån att alla studenter tycker likadant men så är det inte i verkligheten. Istället värderar vissa fritiden högre än karriärmöjligheterna, andra tycker lärarnas forskning är viktigare än hur mycket undervisning de får. Vissa vill ha bra bibliotek medan andra vill ha bra studentbostäder att plugga i och så vidare. Den informationen ska självklart inte vägas ihop till ett index utan presenteras separat för olika lärosäten och bokstavsordning är en naturlig sortering. Varför det inte finns något enkelt samband mellan olika faktorer som är kopplade till utbildningen och hur det sedan går för studenterna på arbetsmarknaden bör också framgå tydligt och förklaras.

Det är svårt att välja en högskoleutbildning och det är viktigt att de blivande studenterna är medvetna om det. Det går inte att okritiskt titta på rankinglistor eller hur det gått för tidigare studenter. Är man osäker på vad man vill är det bättre att ta ett enklare arbete och fundera en termin till. Vet man vad men inte var man ska läsa, kan man jämföra orter efter några egna kriterier.

Det är också viktigt att de blivande studenterna är kritiska till kvaliteten på den information de möter och ifrågasätter de enkla samband som så ofta målas upp. Men så länge det saknas en bra sajt som trovärdigt sammanställer utbildningsinformation kommer tyvärr många studenter att ta beslut på felaktiga grunder och ångra sin utbildning efter några år.

Håkan Regnér och Linda Simonsen är utredare på Saco och arbetar bland annat med frågor som rör lönebildning, forskning och utbildning.

Jag är den förste att bejaka fördelarna att exempelvis kunna flytta sitt pensionskapital till ett bolag med bättre avgifter. Samtidigt är jag djupt skeptisk till den ”fria” flytträtt som nu diskuteras med anledning av Livförsäkringsutredningen.

Under förra året hade jag förmånen att få vara med om att förhandla fram den flytträtt som från 2014 kommer att införas inom kommuner och landsting (pensionsavtalet KAP-KL). Denna flytträtt kommer gälla såväl försäkringar där premier löpande sätts av som gamla fribrev där premieinbetalningarna har upphört. Den landstingskommunala flytträtten kommer, precis som andra avtalsområdens flytträtter, att enbart begränsa sig till bolag som förbundit sig att följa kollektivavtalsparternas villkor. Detta är en bra och mycket viktigt princip.

Pensioner är ett erkänt svårt område. Jag känner därför en välbefogad rädsla för att det med fri flytträtt kan bli vanligare att exempelvis banker, i samband med bostadslåneförhandling, mer eller mindre tvingar förmånstagare att byta till bankens egna pensionsalternativ. Alternativ som antagligen inte kommer att ha den lägsta avgiften, det kortaste livslängdsantagandet eller den förmånligaste prognosräntan. Det är heller inte givet att bolag som inte är bundna av parternas regler kommer att följa kollektivavtalens villkor för hur utbetalningen ska ske. Risken finns att exempelvis en livsvarig förmån kan komma att omvandlas till något annat när ett bolag utanför avtalsområdet tar över.

Kollektivavtalsparterna saknar vinstintresse och har genom sitt arbete bidragit till lägre avgifter, bättre villkor och ökad transparen. Att flytträtten ska begränsas till bolag som följer villkor som parterna satt upp är för mig ett rent konsumentintresse. Den första ITP-upphandlingen på privat sektor visade vägen. Därefter har de flesta andra avtalsområden följt efter med tydliga regler som valbara bolag inom avtalsområdet måste följa. Det senaste avtalsområdet i raden, det kommunala, är ett tydligt exempel på hur framgångsrik den inslagna vägen är. När de kommunala parternas nya villkor infördes förra året sänktes bolagens avgifter med i genomsnitt 62 procent. Detta säger något om vad parternas marknadsinskränkningar verkligen betyder.

De som idag ivrigast förespråkar en ”fri” flytträtt vill gärna ge sken av att friare flytträtt först och främst handlar om att ge förmånstagaren makten över sitt pensionskapital, men i själva verket representerar de bolag som har väldigt mycket att vinna på att den transparens och prispress som de parterna har åstadkommit luckras upp.

Att tro bolagens ”rådgivare” på en ”friare” marknad kommer att se till att förmånstagare förstår vad de byter mellan är naivt och felaktigt. Innan parterna såg till att avgifter och villkor förbättrades var det faktiskt inget som hindrade bolagen från att själva förbättra sina försäkringar. Problemet var att det inte skedde. Trots att förmånstagare inom många avtalsområden hade friheten att välja mellan många olika bolag var konkurrensen bolagen emellan uppenbarligen inte tillräcklig för att inverka på avgifter och villkor. En trolig förklaring är att det för den enskilde helt enkelt var för svårt att jämföra och förstå vad bolagen faktiskt erbjöd. Konsekvensen blev att det inte var bolaget med de bästa försäkringarna utan det med den dyraste reklamen, de högsta provisionerna eller de ivrigaste rådgivarna som fick flest kunder.

Sammanfattningsvis anser jag att ett eventuellt införande av fri flytträtt för premiebestämda tjänstepensionsförsäkringar där premieinbetalningarna har upphört först och främst ger pensionsbolag och banker ökade friheter att tjäna mer pengar. Konsekvensen skulle dessutom bli att parternas möjligheter att utnyttja sin marknadsmakt minskar eftersom gamla fribrev utgör en stor del av det samlade kapital som parterna idag representerar. Ett sorgligt resultat av fri flytträtt kan därför bli att pensionerna blir sämre.

Förmånstagares möjligheter att kunna flytta sitt pensionskapital till de bolag som har bäst villkor är eftersträvansvärda, men införandet av flytträtt måste ske på sätt som inte äventyrar den trygghet och de låga avgifter som parterna uppnått genom kollektivavtal. Att lagstiftningsvägen tvinga fram flytträtt för kollektivavtalade tjänstepensioner är fel väg att gå. Däremot skulle lagstiftaren kunna underlätta för de avtalsslutande parterna att själva lösa exempelvis de problem vi ser idag med många små fribrev som vart och ett tillsammans bidrar till onödigt höga avgiftsuttag. En lösning skulle kunna vara att tillåta parterna att teckna kollektivavtal som möjliggör att gamla premiebestämda fribrev kan slås samman i en och samma försäkring.

Det låter givetvis oroväckande, men med tanke på att andelen högskoleutbildade i befolkningen också ökat kraftigt under samma period är det kanske inte så konstigt att alltfler akademiker behöver skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Bättre då att mäta arbetslösheten på vanligt sätt, det vill säga antalet arbetslösa i förhållande till arbetskraften. Enligt EU:s statistikbyrå, Eurostat, var 4 procent av alla med minst två års efter­gymnasial utbildning i Sverige arbetslösa 1995. Några konjunktur­svängningar och inte minst definitionsändringar senare hamnade arbets­lösheten för samma grupp på 3,8 procent ifjol.

Naturligtvis är arbetslös­hetstalen för 1995 respektive 2011 inte helt jämförbara med varandra på grund av att såväl arbetslöshetsbegreppet som utbildnings­klassificeringen ändrats under perioden. Trots det vågar jag ändå påstå att arbetslösheten bland akademiker ligger på ungefär samma nivå idag som 1995. Det intrycket får man inte av inslaget i Rapport.

En akademisk examen har aldrig varit och kommer aldrig att vara en garanti mot arbetslöshet. Däremot minskar den vanligtvis risken för att bli arbetslös. Gräver man vidare i Eurostats statistik för 2011 ser man att arbetslösheten bland dem med gymnasial eller mindre än två års efter­gymnasial utbildning uppgick till lite drygt 7 procent och till hela 17 procent bland dem med högst förgymnasial utbildning. Störst risk för arbetslöshet löper således dem som inte har en fullständig gymnasie­utbildning.

Det är dock inte bara nivån på utbildningen som påverkar arbetslöshets­risken. Utbildningens inriktning är väl så viktig. Det framgår inte minst av Arbetsförmedlingens statistik om arbetslösheten bland akademiker som redovisas på Saco Arbetsmarknadsdata. Det är framför allt personer med konstnärliga eller naturvetenskapliga utbildningar som löper störst risk att bli arbetslösa, medan utbildade inom pedagogik eller hälso- och sjukvård blir arbetslösa i mycket begränsad omfattning.

Den bilden stämmer väl överens med den undersökning om etableringen på arbetsmarknaden som Högskoleverket presenterade i slutet av 2011 och även med en nyligen publicerad studie från Svenskt Näringsliv. Även i de fallen visar det sig att nyutexaminerade akademiker inom humaniora och teologi, konstärligt område samt naturvetenskap har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden än de som utbildat sig inom andra områden.

Enligt Svenskt Näringslivs studie var 82 procent av studenterna sysselsatta 6-12 månader efter examen. Av dem hade 67 procentenheter ett kvalificerat jobb. Givetvis vore det önskvärt om fler akademiker arbetade direkt efter examen och dessutom med jobb som motsvarar deras utbildning. Samtidigt kan det mycket väl vara så att många medvetet går in på en lägre nivå eftersom man räknar med att snabbt kunna avancera inom företaget. Positivt är dock att andelen med kvalificerade jobb ökat jämfört med deras tidigare studier. Av någon anledning nämner SN ingenting om det i rapporten.

Jag och min kollega Eva Oscarsson har skrivit ett PM om arbetslösheten för unga akademiker. Läs gärna det.

De flesta av dem är dessutom väldigt lönsamma och befinner sig i ständig expansion.

En annan gemensam nämnare med företagen ovan är att de i många fall har konkurrerat ut svenska företag. Ericsson gör inte längre telefoner och Lunarstorm, som tidigare lockade 80 procent av alla svenskar mellan 12 och 24 år, är i dag borta.

Vilken är då Sveriges roll i den digitala ekonomin och vad måste till för att vi ska bli ledande och skapa nästa generations globala företag? Internet som vi känner det är bara drygt 15 år och det går bara att spekulera i hur samhället och företagens villkor kommer se ut år 2025.

Om det handlar entreprenören och kreatören Johan Ronnestams föreläsning som han höll på webbdagarna förra veckan. Se den. Den är en halvtimme lång och kommer ge dig en bättre förståelse för vad som är på väg att hända. Har du inte tid, så se den ändå. Du kommer inte ångra dig, jag lovar.