Vilken partipiska ska EU-parlamentarikern följa?

02 maj 2012 – 08:42

I mitt föregående blogginlägg kritiserade jag Riksdag & Departements granskning av Europaparlamentarikernas aktivitet. En annan artikel i samma nummer behandlar huruvida de svenska EU-parlamentarikernas följer partilinjen. Artikeln inleds med följande ord:

”Det är i partigrupperna det händer. Därifrån styrs alltifrån talartid till pengar. Men de svenska EU-parlamentarikerna går ofta emot sina partigrupper och antar en egen linje i omröstningarna.”

I texten kan vi läsa att ”svenska partier är dåliga på att vara lojala med sina partigrupper”.

Det är dock inte klart huruvida artikelförfattaren anser att EU-parlamentarikerna egentligen bör rösta som sina partivänner på EU-nivå eller inte. Författaren använder sig i texten en rad värdeladdade ord. Dels framhålls att de svenska partierna inte är ”lojala” mot sina partigrupper på EU-nivå. Samtidigt betonas att de svenska partierna, utöver Piratpartiet, minsann inte är någon ”röstboskap” för partigrupperna i Europaparlamentet. Ett exempel på hur en journalistisk granskning kan bidra till att förvirra mer än vad den klargör. Den grundläggande frågan ställs i själva verket aldrig i artikeln – Vad innebär det för en Europaparlamentariker att följa partilinjen?

Till skillnad från parlamentarikerna i den svenska riksdagen är det inte uppenbart vad det innebär att rösta med partilinjen. Gäller detta att i första hand följa det nationella partiets uppfattning eller den europeiska partigruppen? Artikeln beskriver hur de flesta Europaparlamentariker ingår i någon av de sju europeiska partigrupper och att Europaparlamentets arbete i hög utsträckning är fokuserat på dessa partigrupper. Men det är de svenska partierna som avgör vilka kandidater som ska stå på valbar lista. Om en ledamot ska vara lojal mot någon konstellation ligger det därmed närmare till hands att detta skulle vara det nationella partiet än det europeiska, om han eller hon vill ha möjlighet att bli omvald eller fortsätta sin politiska karriär på nationell nivå.

Men på vilka premisser väljer det svenska folket sina EU-parlamentariker? Information och diskussion om de europeiska partigruppernas ställningstagande lyser så gott som totalt med sin frånvaro i svensk debatt. Europaparlamentsvalet blir istället ofta en upptakt till eller fortsättning av det nationella riksdagsvalet. Kanske behandlas frågor i valkampanjen om EU:s vara eller inte vara, men inte heller det innebär någon vägledning till de beslut i kniviga frågor som parlamentarikerna kommer att befatta sig med under sin mandatperiod. Det ligger därför nära till hands att tro att väljarna betraktar valet till Europaparlamentet som en möjlighet att antingen straffa eller belöna partierna baserat på partiernas politiska viljeinriktning samt prestationer på nationell nivå.

Men om EU-parlamentarikernas roll enbart skulle utgöras att vara en förlängd arm av de nationella partiernas skulle Europaparlamentets betydelse minst sagt vara tveksam. Europaparlamentarikerna skulle kunna stanna kvar i sina nationella parlament och därifrån rösta om frågor på EU-nivå varefter resultatet skulle sammanställas. Detta bör kontrasteras med den aktuella situationen i Europaparlamentet där idéer från folkvalda från hela EU stöts och blöts och där kompromisser och förhandlingar ständigt pågår för att hitta ett förslag som vinner majoritet. För att underlätta detta arbete och skapa möjligheter till förutsägbarhet finns de Europeiska partigrupperna.

Problemet är alltså snarast att väljarna sällan eller aldrig känner till dessa europeiska partigrupper. I vilka frågor skiljer sig exempelvis den konservativa partigruppen EPP från de i gruppen ingående svenska kristdemokratiska och moderata parlamentarikernas nationella partier? Att de europeiska partigruppernas politik inte till fullo överensstämmer med de nationella partiernas är naturligt. De består av partier från hela Europa och partigruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen innehåller exempelvis allt ifrån renodlade miljöpartister till svenska piratpartister och korsikanska separatister.

Frågan om partilinje ska som sagt inte förringas. Möjligheten till ansvarsutkrävande är direkt relaterad till utifrån vilken måttstock politikerna ska bedömas. Bör Europaparlamentarikernas lojalitet ligga med den nationella eller europeiska partigruppen?

Inget självklart svar finns men frågan bör lyftas till debatt.

Mina egna iakttagelser är att Europaparlamentarikern i relativt stor utsträckning ser sig som innehavare av ett personligt mandat. De tar hänsyn till såväl det nationella partiets inställning som partigruppens. De uttalar sig ofta i ”jag-” istället för ”vi-form” och är öppna för att pröva och ompröva sina partivänners ståndpunkter, bland annat med hänvisning till ett personligt mandat utifrån deras personvalskampanjer. ”Partipiskan” viner inte heller så stark för dessa parlamentariker. Vare sig det nationella partiet, som många gånger inte har så bra koll på vad partikollegorna gör i EU, eller EU-grupperna som inte har några formella påtryckningsmöjligheter på politikerna.

Valet 2014 är första gången sedan Sverige blev medlem i EU som Europaparlamentsvalet kommer att äga rum samma år som riksdagsvalet (samt val till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige). Det finns därför goda skäl att misstänka att nästa valomgång i än högre utsträckning än tidigare kommer att präglas av valkampanjer med fokus på nationell politik och nationella frågor. Det vore dock välbehövligt att en diskussion hålls om några av de aktuella och kontroversiella frågorna som behandlas på EU-nivå och hur kandidaterna ställer sig till dessa. Det finns därmed anledning att ställa högre krav på journalisternas granskningar av den politiska makten för att vi medborgare ska kunna fatta informerade beslut när det blir dags att lägga vår röst i valurnorna.

Ps. I sammanhanget kan det vara intressant att uppmärksamma att utskottet för konstitutionella frågor i Europaparlamentet har tagit fram ett initiativbetänkande med förslag till ändring i akten om allmänna direkta val av företrädarna i Europaparlamentet. Utskottet föreslår bland annat ”att 25 parlamentsledamöter väljs av en valkrets som omfattar hela Europeiska unionen. Alleuropeiska listor, som skulle vara sammansatta av kandidater från minst en tredjedel av medlemsstaterna, kan säkra en lämplig representation av manliga och kvinnliga kandidater. Varje väljare skulle kunna lägga en röst på en kandidat från den EU-gemensamma listan utöver rösten på en kandidat från den nationella eller regionala listan.” Betänkandet ska röstas i plenum inom kort och därefter inleds förhandlingar med rådet.

Josefin Edström arbetar under våren på det fackliga kontoret i Bryssel. Det här är hennes sista inlägg från Bryssel innan hon återvänder till Stockholm som utredare med fokus på integration och jämställdhet.

Av Gästbloggare | Publicerat i Allmänt | Taggad | Kommentera

Finansdepartementets slutsatser leder till utarmade tjänstepensioner

27 april 2012 – 13:40

Solvens II-utredningen publicerades i oktober 2011. Solvens II-utredningen (SOU 2011:68) lämnade förslag om hur det så kallade Solvens II-direktivet ska implementeras i Sverige. Saco bejakade utredningens förslag i ett remissvar från den 24 januari 2012, men nu ställs dessa fullständigt på ända.

Bakgrunden är en promemoria som Finansdepartementet publicerade den 12 april. Promemorian är i skrivande stund ute på remiss. Saco och övriga remissinstanser ska svara senast den 12 juni. Vändingen är förvånade och framförallt mycket olycklig eftersom den kommer att leda till utarmade tjänstepensionsförsäkringar och ett otryggare åldrande.

Solvens II-utredningen föreslog att lagstiftningsmässigt göra det möjligt för rena tjänstepensionsverksamheter att istället för Solvens II-direktivet följa det så kallade tjänstepensionsdirektivet. Fördelen med detta skulle vara att rena tjänstepensionsverksamheter forstsatt skulle kunna följa det nuvarande regelverket Solvens I, viket i flera avseenden skulle vara mycket fördelaktigt. Nu menar Finansdepartementet i motsats till utredaren Daniel Barr att detta inte är möjligt.

Anledningen till att Solvens I-reglerna är att föredra är att de ökade kapitaltäckningskrav som Solven II för med sig på sikt kommer att innebära en utveckling mot tjänstepensioner med allt lägre inslag av olika slags garantier. Det betyder bland annat att pensionsutfallet i större utsträckning än idag kan komma att bero på hur världsekonomin utvecklats, och i vilket skede du eller jag går i pension. En ökande andel kan därmed komma att uppleva att de antingen haft tur eller otur med pensionen. Detta är en utveckling som vore mycket olycklig och i det längsta bör undvikas.

En annan anledning till att föredra Solvens I är att det regelverket innebär väsentligt större möjligheter för ett bolag att ta viss risk. Att ta risker, exempelvis genom placeringar i aktier, är nödvändigt om ett bolag både ska kunna uppfylla vad de lovat i form av garantier eller över huvud taget leverera en god värdeökning. Sammantaget blir konsekvensen av Solven II att verksamheten avsevärt fördyras, vilket i praktiken kommer att gå ut över pensionernas värde och utformning.

Anledningen till Finansdepartementets avvikande slutsats är att de menar att tjänstepensionsdirektivet är subsidiärt i förhållande till Solvens II direktivet. Tolkningen får till följd att det bara kommer att vara bolag som inte omfattas av Solvens II som kommer att kunna följa tjänstepensionsdirektivets regelverk. I praktiken betyder det att det att dörren stängs för de stora ickevalsbolagen, AMF, Alecta samt KPA att ombilda sig i syfte att följa tjänstepensionsdirektivet.

På Saco kommer vi naturligtvis titta noga på den här frågan och självfallet besvara remissen. Om det mot förmodan visar det sig att Finansdepartementet har rätt i sin bedömning så är det mycket problematiskt eftersom betydande pensionsbelopp står på spel.

Av Ossian Wennström | Publicerat i Allmänt | Taggad, | Kommentera

Nya granskningsystemet missar målet

26 april 2012 – 13:01

I går presenterades Högskoleverket beslut från den första omgången kvalitetsgranskningar. De första resultaten rör utbildningar på kandidat, magister och masternivå i ämnena arbetsvetenskap, ekonomisk historia, geovetenskap och kulturgeografi, medie- och kommunikationsvetenskap, journalistik, nationalekonomi, psykologi samt utbildningar som leder fram till psykologexamen. Av de 189 utvärderade utbildningarna har 29 fått omdömet mycket hög kvalitet, 119 omdömet hög kvalitet och 41 omdömet bristande kvalitet.

Det finns dock en hel del problem med det kvalitetsutvärderingssystem som ligger till grund för utvärderingarna. Systemet har varit väldigt kritiserat, bland annat för att det fokuserar så starkt på resultat vilket många inte anser fångar utbildningarnas kvalitet. Eftersom utvärderingarna är tänkta att påverka resurstilldelningen, i form av en kvalitetspeng som ska uppmuntra de med höga omdömen, blir problemen med systemet extra viktiga att diskutera.

Att kvalitetsgranska utbildningar är en uppgift som Högskolverket haft länge. Det som är unikt med den i dag publicerade granskningen är att det är den första inom det nyligen reformerade kvalitetsutvärderingssystemen. Denna reform vållade en stor debatt inom högskolevärden. Högskoleverket presenterade först i egenskap av expertmyndighet ett förslag till nytt system vilket regeringen valde att frångå till förmån för ett av utbildningsdepartementet utarbetat system.

Högskoleverkets av regeringens ratade förslag innehöll bland annat en del som bedömde utbildningens process.  Denna del skulle medföra en granskning av hur undervisningen utformades så att den uppfyllde samtliga mål som finns i examensbeskrivningen. Utbildningarna skulle även få visa hur den successiva fördjupningen var upplagd under utbildningens gång, den så kallande progressionen. Det nuvarande kvalitetsutvärderingssystemet fokuserar istället på utbildningarnas resultat, det vill säga vad som uppnås. Detta skiljer sig från tidigare utvärderingssystem där fokus låg på de förutsättningar som fanns för utbildningen och dess process.

Nuvarande kvalitetsutvärderingssystem innehåller ett antal komponenter men störst vikt tillmäts de självständiga arbetena som studenterna skriver i slutet av utbildningen.

Just kombinationen av det ensidiga fokuset på utbildningens resultat och den stora tyngd som läggs vid studenternas självständiga arbete är olycklig. Alla utbildningar har inte självständiga arbeten och några utbildningar producerar ett mycket litet antal arbeten vilket gör att de får utvärderas på annat sätt. Det är ett stort problem att systemet inte utvärderar alla utbildningar på samma sätt. Ett grundkrav som borde kunna ställas på ett utvärderingssystem är att alla utbildningar kan utvärderas på någorlunda lika villkor och med liknande metodik.

Dessutom kan man fråga sig om det är studenternas eller utbildningens kvalitet man fångar genom att titta på de självständiga arbetena.  Resultatet behöver inte säga något om hur mycket studenten utvecklats och lärt sig, det vill säga hur mycket dennes humankapital ökat. En högskola som har väldigt duktiga studenter kan nå bra resultat, utan att utbildningen håller särskilt hög kvalitet. Samtidigt kan en högskola som når sämre resultat ändå ha bidragit stort till studentens utveckling och förmåga.

Ett annat problem med att använda självständiga arbeten är att det är omöjligt för bedömaren att avgöra hur mycket av uppsatsen som är studentens egen produkt och hur mycket som är handledarens. De självständiga arbetenas avgörande betydelse kan medföra att institutionerna uppmuntrar sina uppsatshandledare att hjälpa studenterna mer, vilket kan leda till mycket bättre uppsatser, utan att studenterna själva bidragit till detta.

Studenternas erfarenheter mäts bland annat genom så kallade alumnenkäter. Detta medför en speciell typ av problem. Det är rimligt att anta att svarsfrekvensen från före detta studenter varierar mellan utbildningar. Dessutom kommer antalet möjliga respondenter variera mellan olika utbildningar.

Slutligen ska samtliga komponenter vägas ihop, och nu är första gången vi ser detta i praktiken. Utifrån de utvärderingar vi hunnit läsa igenom verkar det också som att de självständiga arbetena varit den huvudsakliga beslutsgrunden.

De utbildningar som fått det lägsta betyget, bristande kvalitet, har ett år på sig att åtgärda bristerna. Om inte dessa åtgärder bedöms tillräckliga drar Högskolverket in examenstillståndet.

När det omvända händer och utbildningen får bedömningen mycket hög kvalitet kommer Regeringen med Högskoleverkets bedömning som vägledning att tilldela det aktuella lärosätet en större summa medel. Detta ska börja gälla från 2013. Till slut kommer det att handla om ca 295 miljoner årligen. Dock tillfaller de ökade anslagen lärosätet och inte den enskilda utbildningen vilket är anmärkningsvärt.

Att premiera kvalitet är bra men det finns som sagt många invändningar mot det utvärderingssystem som ligger till grund för de utvärderingar som publicerats idag. Det är dock rimligt att vänta med att reformera systemet tills samtliga utvärderingsomgångar är klara och alla utbildningar utvärderats. Något man däremot bör stoppa omedelbart är att utvärderingarnas resultat ska påverka resursfördelningen.

Ovan nämnda invändningar mot kvalitetsutvärderingssystemets utformning gör det svårt att se att den planerade fördelningen av resurser ska kunna genomföras. Överlag är det svårt att mäta kvalitet och det är tveksamt att tilldela resurser efter något som är så svårt att fånga. Systemet är inte heller särskilt kvalitetsdrivande, utan mer fokuserat på kontroll. Det finns också en risk att lärosätenas kvalitetsarbete koncentreras till det mätbära, på andra kvalitetsaspekters bekostnad.

Linda Simonsen, ekonom med ansvar för utbildning och forskning.
Andreas Bokerud, studenthandläggare.

Av Andreas Bokerud | Publicerat i Allmänt | Taggad, , , | Kommentera

Vill man ha forskarutbildning i världsklass måste man satsa

23 april 2012 – 09:26

Maria Ehlin KolkI söndagens Ekot lovade utbildningsministern Jan Björklund bättre villkor för doktorander. I inslaget som går att lyssna på här vill Björklund förbättra villkoren för att kunna rekrytera fler duktiga personer in på forskarbanan. Bakgrunden är en rapport från Högskoleverket som visar att en tredjedel av alla doktorander som avbryter utbildningen gör det av sociala skäl. Att skyddsnätet är för dåligt.

Visst är det fint att regeringen äntligen reagerar.  Villkoren har varit alltför dåliga alltför länge. Men precis som jag sa i söndagens Ekot blir man ju lite provocerad. Björklunds förslag är nämligen bara en bit på vägen. Idag är verkligheten att en doktorand alltför ofta går på stipendier eller utbildningsbidrag. Trots att en forskarutbildning faktiskt är en doktorandtjänst. Detta innebär att doktoranden omfattas av lika dysfunktionella eller sämre socialförsäkringssystem som studenter. Vilka går att läsa mer om i Studielinjen.

När två av fyra år kvartstår på doktorandtjänsten måste en doktorand på utbildningsbidrag anställas. Regeringen vill nu ändra detta till enbart ett år utan anställning. Men fortfarande återstår då ett år utan lön och social trygghet. Visst är ett år mindre än två. Men om Björklund nu menar det han säger i Ekot att förändringen är ”ingen stor kostnad för högskoleväsendet” – varför går han inte hela vägen?

Även den förslagna förändringen om att alla lärosäten i framtiden måste teckna försäkringar för social trygghet för doktorander som går på stipendier är bra. En förbättring till det bättre men fortfarande är nästan alltid en anställning att föredra.

I Saco Studentråds rapport Utbildning straffbart tog vi ställning för länge sen:

  •   Öka resurserna till forskarutbildningen och avskaffa utbildningsbidrag och stipendier som finansieringsformer. Då kan doktorander ges doktorandanställning under hela forskarutbildningen, vilket garanterar tillgång till de ekonomiska trygghetssystemen

Vill Björklund ha en forskarutbildning i världsklass måste han gå hela vägen.

Av Maria Ehlin Kolk | Publicerat i Allmänt | Taggad, , , | Kommentera

Mediernas topplistor styr folkvaldas arbete

19 april 2012 – 08:21

Tidningen Riksdag & Departement publicerade den andra april en artikel i vilken de granskar europaparlamentarikernas verksamhet. De svenska parlamentarikerna kritiseras för att vara tysta, dåliga på att motionera (här är det även oklart vad som åsyftas, är det resolutionsförslag?) samt för att rösta splittrat. Denna förenklade bedömning av de folkvaldas prestation, innehållande värdeladdade ord om vilka personer som är flitiga respektive lata, är problematiskt av många anledningar.

I Europaparlamentet såväl som i Sveriges riksdag fokuserar media på de delar av ledamöternas arbete som är lätta att mäta – närvaro i utskotts- och voteringssammanhang, antalet skriftliga frågor som en ledamot har ställt samt antalet muntliga anföranden. Denna statistik är visserligen enkel att sammanställa, men redogör endast för en del av de folkvaldas arbete. Därutöver återspeglar de kvantitativa uppgifterna vare sig omfattningen av eller kvalitén på de uppgifter som mäts.

En ledamot får enligt Riksdag & Departements bedömningsmetod ett gott betyg och anses som hårt arbetande om han eller hon har lämnat in ett stort antal motioner och ”deltagit flitigt i talarstolen”. Efter att ha bevittnat sessioner i Europaparlamentet verkar dock mycket få av dessa inlägg syfta till debatt. Inläggen består istället oftast av långa monologer som sällan bidrar till analysen av en sakfråga. Man kan i själva verket ana att dessa anföranden främst riktar sig just till den mediala bedömningsverksamheten, vilken politikerna givetvis är mycket medvetna om och som kan påverka deras möjligheter att bli omvalda.

Det är därmed långt ifrån självklart att Riksdag & Departements topplisteledamöter – den brittiske ledamot som har lämnat in 241 motioner eller spanjoren som har framfört 973 tal och debattinlägg – bör hyllas. Dessa inspel skulle istället kunna diskuteras utifrån vad de har bidragit till för parlamentets arbete. En sådan diskussion bör även väga in hur stor tid dessa inspel upptar från övriga ledamöter, samt alternativanvändningen för denna tid (ibland pågår parlamentets sessioner till långt efter midnatt). Diskussionen skulle även kunna inkludera vilka budgetmässiga kostnader ett flitigt motionerande medför, exempelvis för de tjänstemän som handlägger dessa motioner. En jämförelse kan göras med den svenska riksdagen där den allmänna motionstiden länge har utsatts för hård kritik.

Ovanstående resonemang bör givetvis vägas gentemot den uppfattade nyttan med dessa aktiviteter. Om motionerna och debattinläggen tillför substans till parlamentets arbete fyller de givetvis en funktion och kostnaden i tid och pengar kan anses vara rimlig. Men om aktiviteten endast fyller funktionen att motsvara det som är enklast för journalistiken att granska finns det skäl till oro.

Riksdag & Departement redogör i sin artikel inte heller för det som allmänt anses återspegla en EU-parlamentarikers inflytande och som utgör en stor del av arbetsbördan, det så kallade rapportörskapet. För alla ärenden som behandlas i Europaparlamentets utskott utses en ansvarig rapportör som har till uppgift att formulera Europaparlamentets åsikter. Det handlar ofta om att skriva ändringsförslag till ett lagförslag från EU-kommissionen och ibland även om att förhandla med Rådet.

Men inte heller i detta fall skulle statistik för det antal ärenden en ledamot varit ansvarig rapportör för ge en rättvisande bild av vilka politiker som är flitiga respektive vilka som är lata. Vissa parlamentariker kan exempelvis ansvara för ärenden som gäller ansvarsbefrielsefrågor vilka ofta inte kräver särskilt stor arbetsinsats. Andra parlamentariker ansvarar för svåra och komplexa lagstiftningsakter så som tjänstedirektivet, vilka kräver en gedigen analys och ett omfattande arbete. Inte heller återspeglar valet av statistik den omfattande arbetstid som vissa parlamentariker ägnar åt sina uppdrag som utskottsordförande (ex Mikael Gustafsson), gruppledare i ett utskott (ex Göran Färm), vice ordförande för en politisk grupp (ex Gunnar Hökmark) eller de ledamöter som utses till skuggrapportörer.

Vilka konsekvenser får det om medias granskning styr de folkvaldas arbete? Mig veterligen finns inga studier på hur mycket arbetstid en parlamentariker ägnar åt att uppgifter de själva inte skulle ha prioriterat men som överensstämmer med journalistikens val av bedömningsmodell. Det är dock rimligt att tro att denna tid inte är helt obetydlig.

Som så ofta är fallet ligger ansvaret på mer än en part. God journalistik bör dock för en rättvisande bild åtminstone komplettera den enkla statistikredovisningen med en gedigen analys och diskussion. Men även parlamentarikerna bör bidra genom att framföra sin syn på vad uppdraget innebär med alla dess olika komponenter.

I nästa blogginlägg ämnar jag återkomma till en annan aspekt av Riksdag & Departements artikel – nämligen vad det innebär för en europaparlamentariker att ”följa partilinjen”.

Josefin Edström är utredare på Saco och arbetar under våren på det fackliga kontoret i Bryssel.

Av Gästbloggare | Publicerat i Allmänt | Taggad | Kommentarer (1)

Möjligheternas land eller proppen ur?

17 april 2012 – 08:00

Vilket är idag möjligheternas land? USA har länge odlat myten om det fria landet, att det är just där du med dina bara händer kan bygga ett imperium och bli rik. Och visst har amerikaner lyckats att bygga framgångsrika företag med små medel och en bra idé.

Men nu tar många länder upp kampen om både dagens och framtidens talanger. Detta medan USA sedan terrorattentatet den 11 september i viss mån försvårat möjligheterna. Frågan är nu hur Sverige kan attrahera talanger från andra länder. Och vilka grupper är det vi pratar om?

Klart är att efter att 40-talisterna gått i pension kommer vi skrika efter chefer och andra kompetenta personer som kan axla ansvaret i både offentliga sektorn och näringslivet. Färre kommer att försörja fler oavsett hur bra vi lyckas med att attrahera personer från andra länder att flytta till våra breddgrader. Sedan 2008 har vi ett av Europas mest öppna regelsystem för arbetskraftsinvandring. Men det är inte direkt någon anstormning av arbetskraftsinvandrare vid våra gränser. Trots en liten ökning är vi under snittet för OECD-länderna.

Olika undersökningar från både Danmark och Sverige visar däremot att de som tagit steget och flyttat hit trivs väldigt bra. Vi ståtar med närhet till naturen, ren luft, och god infrastruktur. Säkerhet är en annan faktor som hamnar långt upp på listan av fördelar. Vi har professionella arbetsplatser med öppet klimat och platt organisation. Detta har bidragit till att vi kunnat höja vår produktivitet under lång tid. Det finns också stora möjligheter för en medföljande att arbeta. Och vi har en väl utbyggd barnomsorg. Men är det tillräckligt lockande för att bryta upp sin familj och flytta till landet med isbjörnar på gatorna och en lång, mörk och kall polarvinter?

Idag anordnar vi ett seminarium med Svenskt Näringsliv kallat Kampen om talangerna.

Vi har bjudit in ledande personer med erfarenheter från både näringslivet och regeringsarbete för att diskutera vad Sverige har eller vad vi saknar.

En knäckfråga kan vara hur vi för fram det som är bra i Sverige till omvärlden. Handlar det om marknadsföring? Hur arbetar egentligen de svenska företagen med att marknadsföra Sverige? Behöver vi lyfta fram ”ambassadörer” från andra länder som jobbar och trivs här? De är levande bevis på att det är värt mödan att flytta till vårt land för att få ett bra liv i Sverige. Jag ser fram mot en av många spännande debatter och diskussioner i frågan som vi inte kan blunda för. Vem är det som ska hjälpa till att försörja vår ålderdom för det klarar vi inte själva.

Lästips: Debattunderlag för seminariet är den nya rapporten ”Kampen om talangerna – En politik för ökad invandring av högkvalificerad arbetskraft ” som är skriven av Nima Sanandaji från tankesmedjan Captus och Fabian Wallen från Wallen Economics. Finns att ladda ned på Svenskt Näringslivs webbplats.

Av Pälle Karlsson | Publicerat i Allmänt | Taggad, | Kommentera

Därför är rankinglistor problematiska

13 april 2012 – 12:11

På måndag den 16 april är det sista ansökningsdag för höstterminens högskolestudier. En gång i tiden när det fanns ett tiotal lärosäten som erbjöd utbildningar till ett överblickbart antal akademikeryrken var det valet enkelt. Idag när det finns minst en högskola i varje län, hundratals studieinriktningar, mängder av utbildningskombinationer och en uppsjö av karriärvägar är valet avsevärt svårare.

Högskolorna konkurrerar om studenterna och varje högskola försöker visa att just den har de bästa utbildningsalternativen. Därför behövs det överskådlig och lättillgänglig information om kvaliteten på utbildningar och konsekvenser av olika utbildningsval. Men denna information är mycket svår att hitta idag.

Rankningar av utbildningar vid olika högskolor är ett sätt att samla information. En sådan presenterades nyligen i tidskriften Fokus. Rankningar förkommer i hela världen och de allmänna problemen är välkända. Några problem med Fokus senaste ranking diskuteras här.

Utöver de statistiska problemen med rankningen finns det en mängd tolkningsproblem. Det kan exemplifieras på många sätt. Men låt oss ta Handelhögskolans toppranking som ett exempel. Handelsstudenter har i regel höga betyg från gymnasiet och kanske är de också mycket studiemotiverade.

Under studietiden kanske de hjälper varandra fram till bra examensuppsatser som arbetsgivarna gillar och belönar med höga löner. De välmeriterade forskarna behöver inte lägga någon extra tid på undervisning (för de vet att studenterna ändå pluggar hårt och gör bra grupparbeten) utan kan ägna mycket tid åt forskning. Om det är så är det studenterna som gör Handels inte tvärtom.

Ett annat exempel är Umeå Universitet som Fokus ger en topplats på mest lärararledd undervisning men inte när det gäller studenternas lön efter examen. Det ena hänger ihop med lärosätet medan det andra handlar om studentens karriär efter examen. Detta öppnar för en lärosätestolkning. Lärosätet ger mycket lärarledd undervisning för att studenterna har gjort andra gymnasieval och har andra förutsättningar än Handelsstudenterna.

Men den stora mängden undervisning gör att studenterna klarar studierna och den lön de får är visserligen lägre än Handelsstudenternas men kanske mycket högre än den de skulle ha fått utan Umeås topplacerade lärarledda undervisning. Om det är så är det lärosätet som ligger bakom resultaten, och inte studenterna.

För någon som inte har stor metodkunskap och mycket information om högskolan är det förstås väldigt svårt att själv upptäcka vad som döljer sig bakom ett lärosätes tabellplacering. Detta gäller även bristerna i den typ av information som presenteras på sajten hogskolekvalitet.se som vi har kommenterat tidigare och som även andra har kommenterat. Se till exempel Högskoleverket, TCO, och SvD.

Informationen på hogskolekvalitet.se har en del statistiska brister. Men vid sidan av det är det problematiskt att den endast innehåller ett kvalitetsmått; samverkan med arbetslivet. I övrigt redovisas etableringsgrader och löner efter utbildningen, vilka inte behöver bero på utbildningens kvalitet. De kan lika gärna vara en produkt av studentens egen förmåga, utbildningsinriktningen eller löneläget på högskoleorten.

Det är missledande och förvirrande för studenterna att en domän med adressen hogskolekvalitet.se knappast innehåller någon information alls om högskoleutbildningars faktiska kvalitet. Det är också olyckligt att den här typen av information ofta presenteras på ett sådant sätt att det lätt uppfattas som att det finns ett enkelt samband mellan val av lärosäte, utbildning och framgång på arbetsmarknaden.

Både ranking och undersökningar som hogskolekvalitet.se har brister och det går inte att använda dem som beslutsunderlag för studieval eller som mått på högskolans kvalitet. Samtidigt behövs det samlad information om utbildningars kvalitet och vilka typer av jobb som utbildningarna leder till. Exakt hur den ska se ut och presenteras borde både högskolesektorn och regeringen fundera mer på. Men det finns några faktorer som är viktiga att tänka på.

Information om studenterna måste bygga på stora statistiska underlag och registerdata måste vara basen. Där det statistiska underlaget är svagt ska det tydligt framgå att det finns problem eller ännu hellre ska ingen information alls visas i dessa fall. Det gäller förstås även enkätundersökningar.

Rankningar utgår ifrån att alla studenter tycker likadant men så är det inte i verkligheten. Istället värderar vissa fritiden högre än karriärmöjligheterna, andra tycker lärarnas forskning är viktigare än hur mycket undervisning de får. Vissa vill ha bra bibliotek medan andra vill ha bra studentbostäder att plugga i och så vidare. Den informationen ska självklart inte vägas ihop till ett index utan presenteras separat för olika lärosäten och bokstavsordning är en naturlig sortering. Varför det inte finns något enkelt samband mellan olika faktorer som är kopplade till utbildningen och hur det sedan går för studenterna på arbetsmarknaden bör också framgå tydligt och förklaras.

Det är svårt att välja en högskoleutbildning och det är viktigt att de blivande studenterna är medvetna om det. Det går inte att okritiskt titta på rankinglistor eller hur det gått för tidigare studenter. Är man osäker på vad man vill är det bättre att ta ett enklare arbete och fundera en termin till. Vet man vad men inte var man ska läsa, kan man jämföra orter efter några egna kriterier.

Det är också viktigt att de blivande studenterna är kritiska till kvaliteten på den information de möter och ifrågasätter de enkla samband som så ofta målas upp. Men så länge det saknas en bra sajt som trovärdigt sammanställer utbildningsinformation kommer tyvärr många studenter att ta beslut på felaktiga grunder och ångra sin utbildning efter några år.

Håkan Regnér och Linda Simonsen är utredare på Saco och arbetar bland annat med frågor som rör lönebildning, forskning och utbildning.

Av Håkan Regnér | Publicerat i Allmänt | Taggad, , , , | Kommentarer (1)

Det civila samhällets framtid

12 april 2012 – 12:38

Maria Ehlin KolkSiffror från SCB 2008 visar att över 6 miljoner av befolkningen över 16 år medlem i en eller flera föreningar. Av dessa var 3,6 miljoner medlemmar i en fackförening eller företagarorganisation. Fackföreningsrörelsen är en stor del av det civila samhället. Därför har Saco och Saco Studentråd en plats i regeringens tillsatta partgemensamma forum som utreder civilsamhällets förutsättningar.

Vad som ingår i civilsamhället beror på vilken definition man väljer att använda. FN:s definition fokuserar mest på att föreningen inte ska vara vinstdrivande. Forum Syd, en paraplyorganisation för organisationer som arbetar med bistånd och globala frågor, delar tanken om icke vinstdrivande och menar att det civila samhället också står utanför politiska partier. Vilken definition man väljer påverkar vilka som ingår. Min favorit bottnar i den starka idéburna kärnan. Det civila samhället för samman individer för att på en frivillig grund förverkliga idéer och drömmar tillsammans.

Partgemensamt forum tillsattes i början av året som en konsekvens av regeringens proposition ”En politik för det civila samhället” (2009/10:55). Detta är den gamla folkrörelsepolitiken som man ompaketerat och målet för politiken är att förbättra det civila samhällets villkor. Partgemensamt forum är ett icke beslutande organ, tillsatt av regeringen och administreras av Ungdomsstyrelsen, för att öka dialogen mellan det civila samhället och statsmakten. Mycket kan man säga om att en myndighet tillsätter en grupp av det civila samhället. Oavsett är det bra att fackföreningsrörelsen sitter i gruppen istället för utanför.

Vad är då tanken med politiken och partgemensamt forum? Propositionen slår fast att det handlar om att göra fler människor delaktiga i samhällsutvecklingen genom engagemang. Att stärka förutsättningen för det civila samhället att verka i välfärden samt att fördjupa och sprida kunskapen om det civila samhället i stort. Propositionen röstades igenom av riksdagen 2009 och de första uppföljningarna visar att den varken är särskilt känd eller lett till stora förändringar. Den följs upp kontinuerligt efter målen; självständighet och oberoende, dialog, kvalitet, långsiktighet, öppenhet, insyn och mångfald.

Vilka är då knäckfrågorna? För fackföreningsrörelsen anser jag att det är viktigt att definitionen av det civila samhället inte blir för snäv. I min federation Saco Studentråd samlar jag nära 100 000 studenter samlade med idéer och drömmar om en bättre studietid, framtida profession och värld. Ju snävare definition, desto snävare statistik plockas fram på området och fler dörrar stängs.

Viktigt är också frågan om självständighet och oberoende. Det civila samhället kan inte enbart vara de delar av samhället som får bidrag av stat, kommuner eller landsting. Det är bra och viktigt med bidragssystem som fokuserar på föreningsbidrag istället för projektbidrag för långsiktighet. Men organisationer som löser sin finansiering på annat sätt måste också få vara en del av det civila samhället. Och gärna inte motarbetas. I Folkbildningsrådets uppföljning av politiken var det många fackföreningar som påpekade att:

”Då den förda regeringspolitiken har gjort att a-kassans avgifter stigit kraftigt har det drabbat oss som facklig organisation på så sätt att medlemmar pga. ekonomi valt bort facklig organisering”

Civila samhällets nytta får inte heller enbart mätas i kronor och ören. Visst resulterar allt ideellt arbete i stor nytta för samhällsekonomin. Men minst lika viktigt är det bidrag till demokratisk skolning som det ideella samhället står för. Både i ungdomsorganisationer och senare.

Partgemensamt forum är tillsatt på ett år i taget och möts fyra gånger per år. Regeringen är representerad med tjänstemän från en intradepartemental arbetsgrupp mellan de olika departementen. Saco Studentråd och Saco sitter alltså representerade minst fram till årsskiftet. Vilka frågor tycker du är viktiga i det civila samhällets framtid?

Maria Ehlin Kolk är ordförande för Saco Studentråd samt adjungerad i Saco:s styrelse och Saco:s delegat i Partgemensamt forum 2012. Mer om politiken kan du hitta på ungdomsstyrelsens hemsida  samt läsa om i Civos uppföljningsrapport av politiken ur det civila samhällets perspektiv.

Av Maria Ehlin Kolk | Publicerat i Allmänt | Taggad, | Kommentera

Konsumenterna förlorare vid ”fri” flytträtt för pensioner

10 april 2012 – 10:02

En ivrigt diskuterad fråga inom och utom Livförsäkringsutredningen gäller införandet av en lagstadgad flytträtt för premiebestämda tjänstepensionsförsäkringar (så kallade fribrev) där premieinbetalningarna har upphört.

Jag är den förste att bejaka fördelarna att exempelvis kunna flytta sitt pensionskapital till ett bolag med bättre avgifter. Samtidigt är jag djupt skeptisk till den ”fria” flytträtt som nu diskuteras med anledning av Livförsäkringsutredningen.

Under förra året hade jag förmånen att få vara med om att förhandla fram den flytträtt som från 2014 kommer att införas inom kommuner och landsting (pensionsavtalet KAP-KL). Denna flytträtt kommer gälla såväl försäkringar där premier löpande sätts av som gamla fribrev där premieinbetalningarna har upphört. Den landstingskommunala flytträtten kommer, precis som andra avtalsområdens flytträtter, att enbart begränsa sig till bolag som förbundit sig att följa kollektivavtalsparternas villkor. Detta är en bra och mycket viktigt princip.

Pensioner är ett erkänt svårt område. Jag känner därför en välbefogad rädsla för att det med fri flytträtt kan bli vanligare att exempelvis banker, i samband med bostadslåneförhandling, mer eller mindre tvingar förmånstagare att byta till bankens egna pensionsalternativ. Alternativ som antagligen inte kommer att ha den lägsta avgiften, det kortaste livslängdsantagandet eller den förmånligaste prognosräntan. Det är heller inte givet att bolag som inte är bundna av parternas regler kommer att följa kollektivavtalens villkor för hur utbetalningen ska ske. Risken finns att exempelvis en livsvarig förmån kan komma att omvandlas till något annat när ett bolag utanför avtalsområdet tar över.

Kollektivavtalsparterna saknar vinstintresse och har genom sitt arbete bidragit till lägre avgifter, bättre villkor och ökad transparen. Att flytträtten ska begränsas till bolag som följer villkor som parterna satt upp är för mig ett rent konsumentintresse. Den första ITP-upphandlingen på privat sektor visade vägen. Därefter har de flesta andra avtalsområden följt efter med tydliga regler som valbara bolag inom avtalsområdet måste följa. Det senaste avtalsområdet i raden, det kommunala, är ett tydligt exempel på hur framgångsrik den inslagna vägen är. När de kommunala parternas nya villkor infördes förra året sänktes bolagens avgifter med i genomsnitt 62 procent. Detta säger något om vad parternas marknadsinskränkningar verkligen betyder.

De som idag ivrigast förespråkar en ”fri” flytträtt vill gärna ge sken av att friare flytträtt först och främst handlar om att ge förmånstagaren makten över sitt pensionskapital, men i själva verket representerar de bolag som har väldigt mycket att vinna på att den transparens och prispress som de parterna har åstadkommit luckras upp.

Att tro bolagens ”rådgivare” på en ”friare” marknad kommer att se till att förmånstagare förstår vad de byter mellan är naivt och felaktigt. Innan parterna såg till att avgifter och villkor förbättrades var det faktiskt inget som hindrade bolagen från att själva förbättra sina försäkringar. Problemet var att det inte skedde. Trots att förmånstagare inom många avtalsområden hade friheten att välja mellan många olika bolag var konkurrensen bolagen emellan uppenbarligen inte tillräcklig för att inverka på avgifter och villkor. En trolig förklaring är att det för den enskilde helt enkelt var för svårt att jämföra och förstå vad bolagen faktiskt erbjöd. Konsekvensen blev att det inte var bolaget med de bästa försäkringarna utan det med den dyraste reklamen, de högsta provisionerna eller de ivrigaste rådgivarna som fick flest kunder.

Sammanfattningsvis anser jag att ett eventuellt införande av fri flytträtt för premiebestämda tjänstepensionsförsäkringar där premieinbetalningarna har upphört först och främst ger pensionsbolag och banker ökade friheter att tjäna mer pengar. Konsekvensen skulle dessutom bli att parternas möjligheter att utnyttja sin marknadsmakt minskar eftersom gamla fribrev utgör en stor del av det samlade kapital som parterna idag representerar. Ett sorgligt resultat av fri flytträtt kan därför bli att pensionerna blir sämre.

Förmånstagares möjligheter att kunna flytta sitt pensionskapital till de bolag som har bäst villkor är eftersträvansvärda, men införandet av flytträtt måste ske på sätt som inte äventyrar den trygghet och de låga avgifter som parterna uppnått genom kollektivavtal. Att lagstiftningsvägen tvinga fram flytträtt för kollektivavtalade tjänstepensioner är fel väg att gå. Däremot skulle lagstiftaren kunna underlätta för de avtalsslutande parterna att själva lösa exempelvis de problem vi ser idag med många små fribrev som vart och ett tillsammans bidrar till onödigt höga avgiftsuttag. En lösning skulle kunna vara att tillåta parterna att teckna kollektivavtal som möjliggör att gamla premiebestämda fribrev kan slås samman i en och samma försäkring.

Av Ossian Wennström | Publicerat i Allmänt | Taggad, | Kommentera

Rapport överdriver om arbetslösa akademiker

04 april 2012 – 14:54

Häromkvällen visade Rapport ett inslag om en tilltagande akademiker­arbetslöshet. ”Fler arbetslösa är akademiker” löd rubriken och den utsagan illustrerades med statistik från Arbetsförmedlingen som visade att andelen med högskoleutbildning bland de arbetslösa ökat från 12 procent 1995 till 27 procent i år.

Det låter givetvis oroväckande, men med tanke på att andelen högskoleutbildade i befolkningen också ökat kraftigt under samma period är det kanske inte så konstigt att alltfler akademiker behöver skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Bättre då att mäta arbetslösheten på vanligt sätt, det vill säga antalet arbetslösa i förhållande till arbetskraften. Enligt EU:s statistikbyrå, Eurostat, var 4 procent av alla med minst två års efter­gymnasial utbildning i Sverige arbetslösa 1995. Några konjunktur­svängningar och inte minst definitionsändringar senare hamnade arbets­lösheten för samma grupp på 3,8 procent ifjol.

Naturligtvis är arbetslös­hetstalen för 1995 respektive 2011 inte helt jämförbara med varandra på grund av att såväl arbetslöshetsbegreppet som utbildnings­klassificeringen ändrats under perioden. Trots det vågar jag ändå påstå att arbetslösheten bland akademiker ligger på ungefär samma nivå idag som 1995. Det intrycket får man inte av inslaget i Rapport.

En akademisk examen har aldrig varit och kommer aldrig att vara en garanti mot arbetslöshet. Däremot minskar den vanligtvis risken för att bli arbetslös. Gräver man vidare i Eurostats statistik för 2011 ser man att arbetslösheten bland dem med gymnasial eller mindre än två års efter­gymnasial utbildning uppgick till lite drygt 7 procent och till hela 17 procent bland dem med högst förgymnasial utbildning. Störst risk för arbetslöshet löper således dem som inte har en fullständig gymnasie­utbildning.

Det är dock inte bara nivån på utbildningen som påverkar arbetslöshets­risken. Utbildningens inriktning är väl så viktig. Det framgår inte minst av Arbetsförmedlingens statistik om arbetslösheten bland akademiker som redovisas på Saco Arbetsmarknadsdata. Det är framför allt personer med konstnärliga eller naturvetenskapliga utbildningar som löper störst risk att bli arbetslösa, medan utbildade inom pedagogik eller hälso- och sjukvård blir arbetslösa i mycket begränsad omfattning.

Den bilden stämmer väl överens med den undersökning om etableringen på arbetsmarknaden som Högskoleverket presenterade i slutet av 2011 och även med en nyligen publicerad studie från Svenskt Näringsliv. Även i de fallen visar det sig att nyutexaminerade akademiker inom humaniora och teologi, konstärligt område samt naturvetenskap har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden än de som utbildat sig inom andra områden.

Enligt Svenskt Näringslivs studie var 82 procent av studenterna sysselsatta 6-12 månader efter examen. Av dem hade 67 procentenheter ett kvalificerat jobb. Givetvis vore det önskvärt om fler akademiker arbetade direkt efter examen och dessutom med jobb som motsvarar deras utbildning. Samtidigt kan det mycket väl vara så att många medvetet går in på en lägre nivå eftersom man räknar med att snabbt kunna avancera inom företaget. Positivt är dock att andelen med kvalificerade jobb ökat jämfört med deras tidigare studier. Av någon anledning nämner SN ingenting om det i rapporten.

Jag och min kollega Eva Oscarsson har skrivit ett PM om arbetslösheten för unga akademiker. Läs gärna det.

Av Thomas Ljunglöf | Publicerat i Allmänt | Taggad, , , | Kommentera