Sammanslagning väcker frågor

17 januari 2012 – 15:33

Andreas BokerudEn statlig utredning presenterades i dagarna rörande en omorganisation av Högskoleverket, Verket för högskoleservice (VHS) och Internationella programkontoret för utbildningsområdet (IPK).

Förslaget går i korthet ut på att omfördela och renodla de olika arbetsuppgifter de tre myndigheterna har idag. De tre myndigheterna föreslås bli två.

Högskoleverkets efterföljare föreslås heta Högskolemyndigheten för kvalitetssäkring och tillsyn. Denna nya myndighet ges tre kärnuppgifter: nationell kvalitetssäkring, tillsyn samt statistik och analys.

Utredningens grundtanke är följande:

”Den förändrade myndighetsstruktur som föreslås kommer att inom flera områden innebära väsentliga fördelar i förhållande till dagens struktur. Att skilja mellan å ena sidan granskning i olika former, och å andra sidan service, främjande och utförande kommer att förenkla för de två nya myndigheterna. Det ger tydligare mandat och minskar risken att olika uppgifter blandas samman på ett sätt som försvårar genomförandet. Respektive myndighets uppgift blir då också tydligare för dem som söker information eller blir föremål för en granskning t.ex. i form av tillsyn eller en examenstillståndsprövning.”

Vad detta kommer leda till är för tidigt att tvärsäkert uttala sig om. En snabb genomläsning av utredningen väcker däremot en del frågor. Finns det en risk att de berörda myndigheternas löpande verksamhet försvåras av reformen?

Reformen bedöms även leda till en besparing på ca 25-30 miljoner kronor om året. År 2010 gavs de tre myndigheterna ca 253 miljoner i ramanslag, 2013 års budget för de två nya myndigheterna föreslås bli ca 235 miljoner. Hur kommer detta påverka till exempel Högskoleverkets förmåga att kontinuerligt bedriva kvalitetssäkring av lärosätenas högskoleutbildningar?

Dessa utmaningar fordrar en lyhördhet och flexibilitet av regeringen så att inte reformens övergripande syfte riskeras.

Andreas Bokerud är studenthandläggare på Saco.

Av Andreas Bokerud | Postat i Allmänt | Taggad, | Kommentera

Vi behöver fler hoppjerkor

12 januari 2012 – 15:58

Thomas JartsellNär jag nyligen bytte jobb fick jag höra att jag var galen, att jag gjorde mitt livs största misstag. Personen i fråga hade viss förståelse för att jag efter fem år var sugen på något nytt, men att lämna en fast tjänst som journalist – det gör man bara inte. Om jag bara härdade ut i några år till skulle det säkert dyka upp något, förklarade hon.

”Du kan inte vara så otålig”.

Att som 30-åring efter fem år på samma arbetsplats kallas för otålig kändes minst sagt märkligt. Om inget annat är det ett tecken på att något är fel.

Mediebranschen är visserligen extrem med en rörlighet som får landhöjningen vid Höga kusten att framstå som Nadia Comăneci. Har du haft tur att få ett fast jobb släpper du det aldrig. Det gör att det är fullt normalt med människor som har jobbat 20-30 år på samma arbetsplats. Men ingen mår bra av att stanna kvar på ett jobb som man inte trivs med, oavsett bransch.

Det behövs en ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Det leder i allmänhet till personlig utveckling och högre lön för individen samtidigt som arbetsgivarna får in nya perspektiv och idéer. Sacos ordförande Göran Arrius formulerade det bra tidigare i år i en intervju i Tandläkartidningen:

”De som man kallade för hoppjerkor förr tror jag passar ganska bra på arbetsmarknaden i dag. Att byta jobb ökar kompetensen och anställningsbarheten. Det är bra för företagen att få nya influenser och bra för samhället”, sade han.

Det innebär alltid en risk att byta jobb och det måste löna sig i lönekuvertet. Det tjänar vi alla på.

Av Thomas Jartsell | Postat i Allmänt | Taggad, | Kommentera

Jämställdhet är ingen individfråga

03 januari 2012 – 09:00

Löner kan jämföras med flera olika syften. Det behövs kunskap om skillnader mellan sektorer, yrken, avtalsområden och givetvis också – som diskrimineringslagen stadgar – mellan kvinnor och män.

Strax innan jul kom Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, med en ny rapport på området. Rapportförfattaren har studerat samband mellan kvinnliga och manliga medarbetares löneutveckling och chefens kön.

Detta är utmärkt. IFAU bidrar till att visa upp en betydligt mer komplex och nyanserad bild än de jämförande analyser som enbart bygger på mätbara skillnader.

IFAU uppmanar till en försiktig tolkning av slutsatserna i rapporten; att det inte verkar finns några avgörande skillnader mellan kvinnliga och manliga chefers sätt att lönesätta sina medarbetare. Det är i stället medarbetaren själv som är den enskilt avgörande ”faktorn” för hur den personliga löneutvecklingen formas.

Det antyder att drivkrafterna bakom systemen med individuell lönesättning är riktiga. Men slutsatserna förklarar inte varför det kvarstår löneskillnader, till männens fördel, mellan kvinnor och män.

Det vore väldigt olyckligt om slutsatserna kom att tolkas som att det endast är den enskilde individen själv som lyckas eller misslyckas i sin löneutveckling.  

I Sacos arbete med såväl jämställdhetsfrågor som chefsfrågor har det blivit allt mer uppenbart hur arbetes organisering påverkar dess utförande och hur det premieras. 

Det är i samspelet mellan chef och medarbetare som lönesättning sker. Vi behöver veta mycket mer om detta samspel för att kunna göra korrekta iakttagelser och jämförelser. Mycket går att mäta, men inte allt.

Vi skulle till exempel behöva veta mer om den enskilde chefens villkor för sitt arbete, inte endast vilken nivå hon/han ”chefar” på. Vi borde ta reda på hur många medarbetare hon/han har och vilken utbildningsnivå de har. Hur långt sträcker sig chefens handlingsutrymme och ansvarområde? Hur stor budget förfogar chefen över?  Hur stor är dess andel i förhållande till hela organisationens omsättning?

Allt detta och mer därtill bidrar till chefens möjligheter att skapa utvecklande uppgifter och andra möjligheter för medarbetarna, som – om de kan svara an mot nya uppdrag – på sätt ges både goda förutsättningar i sitt arbete och för en god personlig löneutveckling.

De organisatoriska aspekterna skulle också kunna förklara varför kvinnor och män ofta blir chefer på olika nivåer och inom olika verksamhetsområden.

Även för chefer stannar ofta analysen på individnivå; om man är en bra eller dålig chef, kvinna eller man. Det räcker inte, varken för att kunna göra fullödiga jämförelser, eller förstå tillräckligt för att kunna lösa oförsvarbara skillnader.

Jag ser fram emot nästa IFAU-rapport som kan ta oss ytterligare ett steg längre i vår förståelse av den komplexitet som råder kring samband mellan jämställdhet och lön.   

Charlotta Krafft

Charlotta Krafft arbetade fram tills nyligen som utredare på Sacos samhällspolitiska avdelning där hon ansvarade för Sacos jämställdhetspolitik. Sedan årsskiftet är hon verksam vid Rådet för partsgemensamt stöd inom det statliga avtalsområdet, Partsrådet. 

Av Gästbloggare | Postat i Allmänt | Taggad, , , | Kommentera

Därför är det viktigt att granska statistiken

19 december 2011 – 17:17

För ett par veckor sedan kom Högskoleverkets rapport om etableringen på arbetsmarknaden. Rapporten följer upp vilken ställning de som examinerades från högskolor och universitet läsåret 2007/08 hade på arbetsmarknaden 2009, det vill säga ett till ett och ett halvt år efter examen.

För att definieras som etablerad på arbetsmarknaden ska:

• personen vara sysselsatt i november månad 2009

• den sammanräknade arbetsinkomsten (inklusive ersättningar från bl a sjuk- och föräldraförsäkringen under del av året) överstiga 195 800 kronor

• det inte finnas några händelser som indikerar perioder av arbetslöshet (på hel- eller deltid) eller att personen deltagit i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte är att betrakta som sysselsättning

• personen inte vara studerande

En person som helt saknar arbetsinkomst betraktas som utanför arbetsmarknaden. Personer som varit arbetslösa under hela 2009 räknas hit, liksom personer som mottagit sjukpenning eller föräldrapenning under hela året.

Bland de ca 42 000 personer som ingår i uppföljningen var 78 procent etablerade 2009 medan endast 3 procent var utanför arbetsmarknaden. Resten hade en osäker eller svag ställning beroende på vilka villkor som uppfyllts.

Andelen etablerade varierar stort mellan olika examina. Högst andel etablerade hade yrkesexamina, 81 procent i genomsnitt, medan generella examina hade 74 procent och konstnärliga examina 37 procent.

Två examina fångade särskilt mitt intresse eftersom de inte riktigt stämde överens med min bild av arbetsmarknadsläget efter arbetet med vår prognosrapport Framtidsutsikter. Etableringsgraden för arbetsterapeuter var 63 procent och för receptarier 65 procent dvs betydligt lägre än de genomsnittliga 81 procenten.

Jag gick tillbaka till Framtidsutsikter 2009 där våra förbund bedömde att arbetsmarknadsläget då var i balans för arbetsterapeuter och att det var brist på receptarier totalt sett. Dessa bedömningar gäller även för arbetsmarknadsläget 2011 för nyexaminerade i årets rapport. Hur kunde detta stämma?

Jag kontaktade Agneta Thor på Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (FSA) som berättade att hon skrivit en artikel om detta. Förklaringen ligger i att många nyexaminerade arbetsterapeuter är föräldralediga (13 procent), har låga ingångslöner samt att många har tillfälliga anställningar, vikariat eller deltidsanställningar. Det gör att inkomsten blir lägre än 195 800 kronor eller att de nyexaminerade har perioder av arbetslöshet. Det innebär i sin tur att de inte uppfyller de relativt snäva kraven för etablering. Endast en procent av arbetsterapeuterna var dock helt utanför arbetsmarknaden och FSAs slutsats är att nyexaminerade får jobb men att det tar tid att hitta en tillsvidareanställning på heltid.

Celina Swing på Sveriges Farmacevtförbund bedömde att den relativt låga etableringsgraden bland receptarierna (och även apotekarna) 2009 jämfört med tidigare år berodde på den omreglering som skedde av apoteksmarknaden det året. Apoteket AB höll under detta år på att anpassa företaget efter den nya marknaden, samtidigt som de nya apoteksförtagen ännu inte riktigt kommit igång att rekrytera personal. Att dra slutsatser om etableringen generellt utifrån detta speciella år är därför inte lämpligt.

Ovanstående exempel pekar på vikten att tränga lite djupare ner i den här typen av studier för att inte dra fel slutsatser om arbetsmarknadsläget för akademiker.

Eva Oscarsson arbetar som utredare på Sacos samhällspolitiska avdelning där hon är ansvarig för arbetsmarknadsfrågor.

Av Eva Oscarsson | Postat i Allmänt | Taggad, , | Kommentarer (1)

Saco – en federation för företagare!

16 december 2011 – 11:34

”Kunna styra själv och arbeta seriöst”, ”för att utveckla mitt specialistkunnande”. ”För att skapa ett jobb som passar min livssituation”, ”förverkligar idé om bättre produkter”, ”på grund av kvalitetsförsämringar inom sjukvården och idiotiska omorganisationer”. ”Ekonomiskt lönsamt”

Det här är några öppna svar från Sacos enkät om företagande. Frågan löd Varför startade du ditt företag? Svaren visar på en stor mångfald av skäl till att man väljer att starta eget, och hur den egna livssituationen också spelar en roll. Samtidigt träder ett tydligt mönster fram.

Akademiker vill få nytta av sin kunskap och kompetens och använda den på ett smart sätt och få hyfsat betalt för det. Företagandet finns där som en möjlighet om man inte ser tillräckliga utvecklingsmöjligheter inom sin anställning. Troligtvis en mycket bra försäkring mot utbrändhet och sjukskrivningar.

Var tionde yrkesverksam medlem i Sacos förbund är företagare. Det innebär runt 40 000 företagare inom Sacofederationen. Drygt hälften av dessa har ett företag vid sidan om sin anställning. Bland de anställda har 13 procent tidigare haft ett eget företag, och 24 procent säger att de skulle vilja starta eget.  Många akademiker växlar alltså mellan olika anställningsformer och företag­ande under sitt yrkesliv – eller kombinerar flera samtidigt. Den rörligheten tror jag är positiv för individen, men också för näringslivet, kommuner och landsting som får stor flexibilitet och inflöde av kompetens i sina organisationer.

För Saco och våra förbund är detta inget nytt. Professionen och den akademiska utbildningen är det som förenar våra medlemmar. Vi har länge haft egenföretagare som läkare, arktitekter och tandläkare bland våra medlemmar. Nu har nya grupper, som it-konsulter och kommunikationsrådgivare, kommit till. Vi är en federation för företagare. Också. Vi försöker ge inspiration, trygghet och stöd under akademikernas hela karriär.

För den som vill läsa mer om resultaten finns rapporten här.

Missa inte heller vår spännande konferens om akademiker och tillväxtföretag den 19 januari. Program och anmälan här: www.saco.se/konferens19jan

Av Anna Kopparberg | Postat i Allmänt | Taggad, , | Kommentera

Viktigt skilja på lön och inkomst

15 december 2011 – 16:18

Inkomstskillnaderna ökar! Fattigdomen ökar! Utvecklingen i Sverige de senaste trettio åren innebär en trend mot ett mindre jämlikt och rättvist Sverige. Alla är överens om att ambitionen måste vara att utjämna den ekonomiska standarden bland medborgarna.  Ja, det var budskapet när SNS Välfärdsrapport 2011 presenterades idag.

Så fick Sacos ordförande Göran Arrius inta scenen och – i det här sammanhanget – den otacksamma rollen som förespråkare för ökad lönespridning. Ökad lönespridning ses ofta, och helt felaktigt, som synonymt med ökade inkomstklyftor.

Det är alltså viktigt att skilja på lön och inkomst. I SNS Välfärdsrapport 2011 konstateras att det är kapitalinkomsterna som framförallt förklarar de ökade inkomstklyftorna och inte lönerna. Detta bekräftas av Sacoekonomerna Lena Granqvist och Håkan Regner, som funnit att lönespridningen avstannat eller till och med minskat sedan i början av 2000-talet.

Anta då att kapitalmarknaden kommer att ha mindre betydelse för inkomsterna framöver, genom dålig utveckling på börsen och lägre fastighetspriser. Eller på grund av ändrade skatteregler? Då kan löneskillnaderna öka, utan att inkomstklyftorna gör det.

Sverige har en av de mest sammanpressade lönestrukturerna i världen. Och mest sammanpressad är lönerna i kommunal sektor och i kvinnodominerade yrken, inom exempelvis hälso- och sjukvårdsområdet.

Bland Sacos medlemsgrupper finns det låglöneyrken där den som tjänar mest bara tjänar 1,3 gånger mer än den som tjänar minst. Och då talar vi om en person som kanske har 30 år längre yrkeserfarenhet, med allt vad det innebär i form av kompetensutveckling, chefsansvar och så vidare. Bland ekonomer och jurister har istället den som tjänar mest, nästan tre gånger så hög lön som den som tjänar minst.

Saco vill inte att de rikaste ska få det bättre och de fattigaste få det sämre (för att använda den klassiska retoriken). Men vi vill att de som bidrar till produktiviteten, genom att utbilda sig, prestera och ta ansvar i arbetslivet ska kunna få lite mer i plånboken.

Vi tror att det finns en ganska stor acceptans i samhället för detta. Möjligheten att få en god löneutveckling över livet – en bra livslön - skapar incitament och drivkrafter som är bra både för den enskildes karriär och för samhället. Vi får inte glömma bort att för att fördelningspolitik ska fungera så måste det också finnas något att fördela.

Av Linda Laine | Postat i Allmänt | Taggad, , , , | Kommentarer (4)

Integration – mer än språkkunskaper och ett jobb

12 december 2011 – 13:29

Sedan länge lever vi i ett särboförhållande med våra invandrare, orden kommer från integrationsministerns statssekreterare Jasenko Selimovic. Citatet visar att Sverige har långt kvar till en integrerad och väl fungerande arbetsmarknad för alla. Sacoprofilen och arbetsmarknadsjournalisten Göran Sten, tog statssekreteraren på pulsen om hans och regeringens syn på integration och arbetsmarknad.

-Globaliseringen och de förändringar den för med sig öppnar helt nya perspektiv. Det vi kan göra är att se till att den globala migrationen blir till något bra, inse att öppenhet gynnar oss alla. Att stänga dörren går inte, säger Jasenko Selimovic, statssekreterare i Arbetsmarknadsdepartementet med ansvar för svensk integrationspolitik.

Vägen dit handlar bland annat om trovärdiga valideringar av utländska utbildningar, bättre rörlighet på arbetsmarknaden och kortare väg till första jobbet, menar han.

Åtskilligt har gjorts för att minska det byråkratiska krånglet inom integrationspolitiken, både av nuvarande och tidigare regeringar. Men självklart finns det fortfarande mycket som behöver förbättras.

Ett sådant område, som särskilt påverkar akademikernas situation, är valideringen av utländska utbildningar.

- Det viktiga är att vi får snabbare valideringar som är tillräckligt trovärdiga för att fungera på arbetsmarknaden. Om arbetsgivarna ska våga anställa måste de lita på valideringarna, annars är de meningslösa.

Arbetsmarknadens mobilitet är en annan viktig fråga. Att komma i arbete så snabbt som möjligt är viktigare än att hamna rätt redan från start. Man lär sig språk och samhälle mycket bättre på jobbet än i klassrummet. Det viktiga är att inte fastna på ”fel” ställe, men då måste rörligheten på arbetsmarknaden fungera bättre.

Och det handlar till en del om prioriteringar.

-I Sverige har vi sedan länge prioriterat trygghet och det är självklart bra. Men då måste vi också inse att arbetsmarknaden inte blir lika rörlig som om vi prioriterat annorlunda.

För Folkpartiet har ökad rörlighet på arbetsmarknaden länge kopplats till kravet att skrota turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, som FP själva drev igenom för att öka skyddet för äldre, framför allt tjänstemän, på arbetsmarknaden.

-Regeringen är för att behålla turordningsreglerna så som de är, det är Folkpartiet som vill ändra, säger Jasenko.

Och hur gör ni då för att öka rörligheten?

- Vi måste byta betraktelsesätt och se att integration är något mer än att bara prata svenska och ha ett jobb. Det handlar om tillhörighet, att ta ansvar. Att tänka: det här är mitt nya hemland. Här ska jag bygga mitt liv, här ska jag stanna.

Vi har behandlat våra invandrare som en diaspora som egentligen hör till någon annanstans. Detta har också format vår integrationspolitik. Vi har inte hjälpt människor att utveckla känslan av tillhörighet med Sverige. Istället har vi nästan uppmuntrat inställningen att bara vara här på tillfälligt besök. Besökare som dessutom ska återvända så fort olyckan i deras ursprungsländer är över. Och då ser man inte Sverige som sitt hem.

Det har resulterat i att vi sedan länge lever i ett sorts särboförhållande med våra invandrare. Alltför länge skulle jag vilja säga. Nu är det är dags att börja jobba på vårt samboförhållande. Ett omtänk där vi alla har en framtid i detta land och där vi tillsammans tar ansvar för denna framtid, menar Jasenko.

-Vi pratar ofta i termer av svenskhet som något alldeles särskilt. Det har hänt när jag är ute och pratar att folk efteråt kommit fram och sagt att ”du viftar med händerna och är så härligt osvensk”. Herre Gud, när blir man svensk egentligen? Jag har bott och arbetat här i snart 19 år, jag är statssekreterare i det svenska regeringskansliet, pratar bättre svenska än bosniska, har fru och två barn som levt hela sina liv i Sverige. Min mor ligger begravd i svensk jord…

-Jag tror att vi måste skapa ett välkomnande, ett stort och tydligt ”vi” i vilket det också finns plats för invandrare . ”Vi vet att du finns och vi vill att du ska vara här. Du behövs.” Integration förutsätter ett välkomnande, sammanhållande ”vi”. Visst finns det besvärliga frågor, men de får man ta i en öppen diskussion.

Våra problem och attityder är ungefär desamma som i andra europeiska länder. De goda exemplen på integration finns istället i länder som i sin nuvarande tappning byggts upp genom invandring, USA, Nya Zeeland, Kanada, Australien. Där finns inte de dramatiska skillnaderna, mellan nytillkomna invandrare och andra grupper när det gäller arbetslöshet och sysselsättning, som vi ser i Europa.

- Vi måste inse att globaliseringen och de förändringar den för med sig öppnar helt nya perspektiv. Vi kan inte längre ens tro att det ska gå att hålla på någon sorts etniskt enhetlighet. Det blir både praktiskt och moraliskt omöjligt. Det vi kan göra är att se till att den globala migrationen blir till något bra, inse att öppenhet gynnar oss alla. Det är vår enda möjlighet, att stänga dörren går inte.

Regeringens etableringsreform från förra året är ett steg på den vägen, menar Jasenko Selimovic.

- Målet är snabbare inträde på arbetsmarknaden. Idag tar det alldeles för lång tid att komma i arbete. Här måste vi göra mycket mer.

Men integration tar tid.

- När Jan Björklund säger att det tar tid för reformer att slå igenom inom skolan gäller det i ännu högre grad för integrationspolitiken. En hel del har gjorts men det tar tid att få resultat. Om tre år kanske vi vet tillräckligt om förra årets etableringsreform, vad som fungerar bra och vad som behöver förändras. Arbetet sker gradvis, de första utvärderingarna visar ändå att vi är på rätt väg, säger Jasenko Selimovic.

GÖRAN STEN

Av Göran Sten | Postat i Allmänt | Taggad, , , , | Kommentera

”Det är bara jag som kan bestämma allting!”

08 december 2011 – 16:51

I somras genomförde Saco en enkät om företagande bland förbundens medlemmar. Vi skickade enkäten till samtliga företagare och ett urval av anställda. Resultaten från enkäten håller på att sammanställas och kommer snart att presenteras i en rapport. Bland de 7000 som svarade, lottade vi ut en summa motsvarande en Ipad. Vann gjorde Viveka Nyman, sjukgymnast och egenföretagare. Jag ringde och gratulerade och passade på att ställa några frågor:

Viveka NymanVad är det bästa med att ha eget företag?
Det är att jag får rå om min egen tid. Det är bara jag som kan bestämma allting! Och jag får också ta eget ansvar. Hur jag ska utforma verksamheten, vilka försäkringar jag ska teckna, vad jag ska göra av mina pensionspengar, vilka fortbildningar jag ska gå. Genom att starta eget kunde jag specialisera mig på det jag ville, nämligen psykosomatisk sjukgymnastik. Jag vill ha en hög nivå på den vård jag ger och det kan jag förverkliga i mitt företag.

 Vad får du ut av att vara medlem i en facklig organisation (Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund) som företagare?
För mig är det i första hand en solidarisk handling! Jag vill vara med och bidra till en organisation som arbetar för oss sjukgymnaster inom olika områden och särskilt för dem med eftersatta löner. Som företagarmedlem erbjuds man olika typer av försäkringar och rådgivning. Det senare har jag inte använd så mycket, men om jag någon gång har mejlat en fråga så har jag alltid fått snabbt svar.  Förbundet driver också många professionsfrågor.

Är det ensamt att vara egenföretagare?
Inte alls. Jag har ett eget aktiebolag, men det ingår, tillsammans med andra sjukgymnastföretag, i Sjukgymnastgruppen AB, som vi bland annat arrenderar lokalerna av.  På så sätt får man den sociala delen. Dessutom kan vi hänvisa till varandra – vi har olika kompetenser, vilket är mycket bra för våra patienter. 

Hur ser du på företagsklimatet i Sverige?
Sättet jag jobbar på, där Landstinget betalar kostnaderna för mina patienter, innebär att jag kan driva ett företag utan något större risktagande. Så för mig funkar det bra. Men jag startade företaget -92 och då var det väldigt enkelt under det året att få starta sjukgymnastverksamhet. Efter har det varit mycket svårare, vilket är problematiskt. Vårdval 2012 i Stockholm kommer att öppna nya möjligheter. Det är en jättebra politisk reform.

Finns det något mer du skulle önska att din fackliga organisation gjorde för dig?
Sjukgymnasters bredd och kompetens inom anatomi och fysiologi behöver lyftas fram mer och förklaras. Det finns många områden inom vården där vår kompetens skulle kunna användas och många marknader vi skulle kunna verka på, om bara kunskapen fanns.

Kommer du att köpa en Ipad för pengarna?
Det eller en Iphone, jag har inte riktigt bestämt mig. Tack så mycket, det lönar sig att svara på enkäter!

PS. den 19 januari ordnar Saco tillsammans med våra motsvarigheter i Danmark och Norge en konferens om tillväxt, entreprenörskap och akademisk utbildning under rubriken Så skapar vi tillväxt – Vad driver och vad hindrar akademikers företag att växa? På konferensen presenteras resultaten av en nordisk studie som diskuteras av forskare, entreprenörer, akademikernas organisationer, Sveriges näringsminister Annie Lööf och publiken. Program och anmälningsformulär finns här: www.saco.se/konferens19jan  DS.

Av Anna Kopparberg | Postat i Allmänt | Kommentera

Europafacket: Mycket prat – men var är substansen?

07 december 2011 – 17:10

Bryssel: Det är surrealistiskt att lyssna på debatten när Europafackets råd träffas i ett blåsigt Bryssel dagarna innan ett av de viktigaste toppmötena i EU:s historia ska hållas. Det är som att en gång i tiden lyssna på riksdagens regionalpolitiska debatt.

Efter generalsekreterarens beskrivning av det besvärliga läget i Europa och vilka dolska anslag som förbereds genom odemokratiska snabbändringar av EU-fördraget utbryter hembygdens dag.

Talare efter talare vittnar om hur illa det är hemma i deras land. Hur facket måste protestera och att det är kapitalet som måste betala, ta konsekvenserna av vad det ställt till med.

En italienare jämför sin nye premiärminister Mario Monti med djävulen. En spanjor vädjar om hjälp för att få ett nytt socialt kontrakt, en fransos säger att det pågår ett försök att konfiskera den nationella suveräniteten, en tysk dömer ut sparprogram och kräver att regeringarna blir herrar över de finansiella marknaderna. De krävs investeringar istället för nedskärningar för att kunna växa ur underskott och skulder. Mer av den politik som förs nu bara förvärrar situationen.

Det är kris för demokratin. Inga förändringar i EU:s fördrag ska få göras utan att folket i Europa ska få säga sitt. Facket måste höja sin, nya kampanjer diskuteras och krav på generalstrejk höjs. Det är frustration och kampretorik i lokalen, men inte så mycket konkretion.

Det blir uppenbart att de flesta representerar organisationer som inte har särskilt hög organisationsgrad och som motiverar sin existens genom att protestera. De leder ganska små kamporganisationer vars uppgift inte är att söka konstruktiva lösningar.

Europafackets ledning påpekar dock att det inte bara går att säga nej. Att demonstrationer och att blockera gator och torg inte tycks hjälpa. För inflytande krävs konstruktiva förslag, men de förmaningarna möter inte så stort gensvar innehållet i kampanjen som diskuteras förblir diffust.
Och när det väl blir tydligt pekar det ibland i fel riktning.

Därför pekar Sacos ordförande Göran Arrius i sitt inlägg på att decentraliserade löneförhandlingar, som Europafacket kritiserar, fungerar alldeles utmärkt i Sverige. Förutsatt att de bygger på kollektivavtal förstås. Då kan till och med individuella förhandlingar vara den bästa förhandlingsformen, så bra att det till och med är de svaga grupperna som tjänar mest på decentraliseringen och individualiseringen.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin fyller på med att det är ledsamt att facken måste skriva brev till premiärministrar för att slå vakt om fackliga rättigheter och kollektiva förhandlingar.

Resultatet av debatten blev ett uttalande från Europafackets exekutiva kommitté riktat till EU-kommissionen med en uppmaning att bekymra sig om framtiden för invånarna istället för ratinginstitutens. EU-länderna får inte låsas in i ekonomiska tvångsjackor. Europafacket kräver också att få medverka i en eventuell förändring av EU-fördraget, det finns ingen quick fix. Kravet på att EU-fördraget måste kompletteras med ett socialt protokoll som garanterar fackliga rättigheter upprepades också.

Ur Sacos och svensk facklig synvinkel var det som inte kom med i uttalandet det viktigaste.

Inte ett ord om en EU-skatt på finansiella transaktioner, en ”valpskatt” som skulle bli slå ett stort hål i luften och bara få de finansiella marknadsplatserna att flytta någon annanstans.  

Och heller ingenting om att euroobligationer skulle kunna rädda euron och Europa. Det kan mycket väl vara den sista utvägen. Men det är också samma sak som att säga ja till ett federalt Europa. Till ett Europas Förenta Stater som det knappast finns stöd för bland befolkningarna i EU:s medlemsländer.

Av Anders Jonsson | Postat i Allmänt | Taggad, | Kommentera

Ingenjören framtidens vinnare – igen

05 december 2011 – 16:25

För två veckor sedan släppte Saco rapporten Framtidsutsikter, en prognos om arbetsmarknaden för akademiker år 2016. Medierna fylldes av rubriker om framtidens vinnare och förlorare. I dag var det dags igen. Den här gången var källan Statistiska centralbyrån, SCB, och dess rapport Arbetskraftbarometern.

Båda två kommer ut en gång om året och får stort genomslag i medierna. Men vad skiljer dem egentligen åt. Jag tog ett snack med Eva Oscarsson, arbetsmarknadsexpert hos Saco och redaktör för Framtidsutsikter.

Vad skiljer Sacos rapport från SCB:s?

– SCB:s rapport bygger på en enkät som går ut till 7 000 personalchefer som får svara på frågor hur de bedömer tillgången på sökande idag, och hur antalet anställda kommer att förändras i olika yrken. Sacos rapport Framtidsutsikter bygger i sin tur på en rad olika rapporter där SCB:s rapport ingår. Men våra prognosmakare tar även hänsyn till uppgifter från Arbetsförmedlingen och inte minst från Sacoförbunden. Deras förhandlare och ombudsmän besitter en unik kunskap om arbetsmarknaden för sina yrken. Så man kan säga att Framtidsutsikter är en förädling av SCB:s uppgifter och vi kommer också fram till ungefär samma resultat.

Även tidsperspektivet skiljer sig åt, eller hur?

- Ja, SCB skriver hur det ser ut i dag, om ett år och om tre år. Vår rapport Framtidsutsikter ger däremot en bild av hur det kommer se ut om fem år, när dagens gymnasieungdomar är klara med sina högskolestudier. Så de kompletterar varandra.

Några andra skillnader?

- Ja, vi har en lite annorlunda yrkesindelning och dessutom är målgrupperna annorlunda. Vår rapport är skriven för ungdomar och folk i allmänhet medan SCB riktar sig till sådana som mig, alltså sådana som jobbar med arbetsmarknadsfrågor.

Av Thomas Jartsell | Postat i Allmänt | Taggad, , , | Kommentera