Omröstningen sker i Genève klockan 10.00 och Sahlin är tillsammans med britten Guy Ryder en av favoriterna till posten.

Det krävs en majoritet av rösterna för att stå som vinnare, vilket gör att det troligtvis kommer att krävas flera röstningsomgångar. Själv hade jag sett fram emot tevesänd dramatik i klass med valet av värdstad för OS eller fotbolls-VM, men tyvärr.

Den hemliga omröstningen sker utan insyn för omvärlden och endast styrelsemedlemmar i ILO har tillträdde. I stället meddelas vinnaren på en presskonferens när processen är klar, oklart när på dagen det sker.

Själv sätter jag min tilltro till Twitter och håller koll på hashtagen #ILO under dagen. Lär ju garanterat finnas någon styrelsemedlem med en smartphone och Twitterkonto, till glädje för oss nyfikna.

Uppdatering: Mona Sahlin åkte ut redan efter andra röstningsrundan. Vann gjorde britten Guy Ryder, vice generaldirektör för ILO och tidigare generalsekreterare för den fackliga världsorganisationen IFS. Grattis!

De stora redaktionerna har dessutom dragit ner på ambitionerna och förlitar sig i dag ofta på frilansare och nyhetsbyråer.

Den som vill veta vilka beslut som är på gång och ta del av kvalificerad debatt om sakfrågor är i stället hänvisad till utländska medier, enskilda bloggare eller EU:s torra, officiella kanaler.

Men det finns ljus i EU-mörkret, två stycken närmare bestämt.

Den svenska fackföreningsrörelsen förstod tidigt behovet av att hålla koll på utvecklingen i Bryssel.  De beslut som fattas där har stor betydelse för svenska löntagare, fackligt aktiva och andra aktörer på arbetsmarknaden.

Som ett resultat av den insikten inrättades det fackliga Brysselkontoret och dess hemsida har kommit att bli en guldgruva för intresserade på jakt efter relevant EU- information och nyheter ur arbetstagarnas perspektiv. Kontoret har även en blogg som tar oss bakom kulisserna i maktens korridorer och erbjuder en inblick till i livet i Bryssel. Rekommenderas.

En annan oumbärlig nyhetskälla är Europaportalen, även det en tjänst med koppling till den svenska fackföreningsrörelsen. Sajten, som består av en redaktion på tre personer, finansieras av flera fackförbund samt Svenskt Näringsliv (den största bidragsgivaren) och har sedan starten år 2000 etablerat sig som den främsta bevakaren av EU i Sverige. Redaktionen är fristående och bedriver sitt arbete enligt journalistiska principer.

Ingen annanstans är debatten lika vital, ingen annanstans är perspektivet lika europeiskt.

Så nästa gång du hör någon klaga på bristen på EU i medierna, berätta att det finns hopp, bara ett musklick bort.

Tacka fackförbunden för det.

I dag skriver historikern Anders Björnsson i DN Kultur om den första Estelles engagemang för människors rätt till ett drägligt vardagsliv och avslöjar samtidigt hennes drömyrke, arbetsterapeut. Ett akademikeryrke som kom till Sverige på 1940-talet och erkändes som medicinskt baserad profession år 1998. Sacoförbundet Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, FSA, samlar i dag 90 procent av landets arbetsterapeuter och har en medlemsskara på 10 000 personer.

Nu visar det sig att Estelle Bernadotte var ytterst inblandad i yrkets etablering i Sverige, hon var dess ”skyddshelgon” som Anders Björnsson väljer att kalla henne. Hans artikel är en initierad berättelse om arbetsterapins historia i Sverige och ett porträtt av en engagerad kvinnas gärning.

Läs den.

Det är ute på det lokala planet – i företag, myndigheter  och förvaltningar– som lönerna sätts. Därför är det också viktigt att studera den lokala löneprocessen; vad som sker ute på arbetsplatserna. Och i den processen är lönesamtalet centralt. Det är där själva grunden för den lokala och individuella lönesättningen, sambandet mellan lön och prestation, ska tydliggöras

Vi har även sett att den lokala och individuella lönesättningen förutsätter ”nya” roller för chefer, medarbetare och fackliga representanter. Chefens roll som bedömare av medarbetarnas prestationer har blivit viktigare. Det har också blivit viktigare att coacha och stimulera till goda arbetsinsatser. Medarbetarna har också nya roller. Inför lönerevisionen förväntas de vara förberedda, pålästa och ofta förhandla sin lön själva. Fackets roll har förändrats genom att de fackliga representanterna ger råd och stöd inför lönerevisionen i stället för att förhandla lönen för sina medlemmar.

Sedan början av 2000-talet har vi följt och analyserat utvecklingen av den lokala lönebildningen för akademiker. Syftet är att granska akademikernas erfarenheter av hur deras löner sätts i praktiken oberoende av vad de centrala löneavtalen föreskriver.

Vi har sett en trendmässig ökning i andelen som har lönesamtal. År 2002 angav cirka 60 procent av akademikerna att de haft ett lönesamtal, medan andelen år 2010 var 74 procent. Ändå kan man fundera över varför en fjärdedel anger att de inte haft lönesamtal. Av denna fjärdedel som inte haft lönesamtal anger nästan 20 procent att de ändå blivit erbjudna ett lönesamtal – och uppenbarligen i vissa fall även tackat nej. En del av förklaringen kan vara att de är nyanställda och inte aktuella för lönesamtalet. Men för andra kan det vara en signal om att de är missnöjda med arbetsplatsen och / eller har en dålig relation till chefen. Oavsett hur gruppen ser ut är det viktigt att verka för att alla ska känna sig delaktiga i den lokala löneprocessen. Om inte, riskerar modellen att tappa sin trovärdighet.

Eftersom lönesamtalet är kärnan i den lokala löneprocessen är det viktigt att veta vad som egentligen sker inom ramen för det. Vad pratar man om? Pratar man om kopplingen mellan lön och prestation och används det som ett redskap i verksamhetsstyrningen? Våra resultat visar att 70 procent anger att man i lönesamtalet pratade om vad som påverkar lönen, medan endast 30 procent säger att de pratade om vad man ska göra för att höja lönen. Det kan bero på att chefen bara är så konkret i de fall där han/hon anser att medarbetaren presterat under sin kapacitet. Det är också möjligt att det tyder på att cheferna inte använder lönen som en morot för goda arbetsinsatser i någon större utsträckning.

Lönesamtalet är själva motorn i den lokala och individuella lönebildningen. För att den ska fungera måste det finnas ett tydligt mål med lönesättningen. Det är den målbilden chefen ska förmedla i lönesamtalet.

Lena Granqvist och Håkan Regnér är ekonomer på Saco och arbetar med lönebildningsfrågor.

Senast i raden att uppmärksamma potentialen hos våra utrikes födda är handelsministern Ewa Björling. Fler utrikes födda inom industrin ökar såväl import som export skriver hon på DN debatt. Även Centerpartiet uppmärksammar frågan i Göteborgsposten och vill bredda arbetslinjen med begreppet nybyggarlandet Sverige. Men nu är det dags att gå från ord till handling. Att snabba upp etableringen av utrikes födda akademiker på arbetsmarknaden är heller inget lyxproblem som vi kan vänta med. Tvärtom skulle det frigöra resurser som kan användas till andra grupper i samhället.

Saco och Länsstyrelsen Västra Götalands län arrangerar idag den 15 maj konferensen: Dags för en ny svensk modell. Vi vill nu diskutera en långsiktig och heltäckande lösning för den svenska arbetsmarknaden. Forskarna Lars Walter och Andreas Diedrich vid Göteborgs universitet presenterar sin rapport om möjligheterna för en permanent organisation för att korta vägen till första jobbet. Problemet idag är att ett otal tillfälliga projekt avlöser varandra. I skarven förlorar vi kompetens, tempo och kraft. De ofta regionalt sammansatta projekten brister i samordningen och erfarenhetsutbyten uteblir. Energi läggs på att jobba för att förlänga projekten och att få fram fortsatt finansiering istället för på utbildning för målgruppen.

För att snabbt komma i arbete behövs istället en snabb bedömning av nyanlända akademikers utbildning. Det behövs ett sammanhållet och flexibelt system som kan bistå individen från tidig kartläggning av utbildningsbakgrund till ett relevant jobb. Idag hamnar många istället på ett underkvalificerat jobb eller i arbetslöshet. Individen drabbas hårt samtidigt som det är ett gigantiskt slöseri med kompetens.

Utbildningsinsatserna för en färdigutbildad läkare, lärare eller civilingenjör kostar samhället många miljoner kronor men används alltså inte i dag trots att behoven finns. Regering och riksdag bör istället dra lärdom av erfarenheterna från Västra Götaland och regionens arbete med kompletterande utbildningsinsatser för akademiker med utländsk bakgrund. År 2000 startade ett projekt där 141 läkare deltog. 110 av dessa fick arbete under projektets gång. Genom att varva språkstudier med kunskapsstöd och praktik lyckades projektet korta vägen till en svensk läkarlegitimation med i genomsnitt 2,1 år. Den samhällsekonomiska vinsten uppgick till 117 miljoner kronor, enligt Handelshögskolan vid Göteborgs universitets beräkningar.

För att fler akademiker med utländsk utbildning snabbt ska etablera sig på arbetsmarknaden krävs insatser som är anpassade för denna grupp. Regeringen bör därför noga ta till sig av de erfarenheter som finns i Västra Götaland och skapa en permanent form för verksamheten. Idag diskuterar vi den lösningen med berörda myndigheter, näringslivsrepresentanter och beslutsfattare. Vi hoppas att statsekreterare Jasenko Selimovic lyssnar till de förslag och erfarenheter som kommer fram under dagen. Selimovic leder nämligen Regeringens arbetsgrupp som ska ta fram en ny integrationspolitisk strategi.

Budskapet är tydligt. Vi har inte råd att nedprioritera insatserna för en snabbare etablering av akademiker. Vi hoppas istället att regeringen inser allvaret och potentialen som en snabbare etablering innebär och att de agerar snabbt och kraftfullt.

Sjukförsäkringssystemet och föräldraförsäkringssystemet för studenter ligger inom studiestödssystemet. Det första och största problemet med detta är att det omfattar enbart studenter som tar bidrag och lån av staten. Alltså lämnas nära 40 procent av studenterna som i dag inte tar studiestöd utanför.

Nästa problem är att studenter inte kan vara sjuka på sommaren. Då betalas studiestöd inte ut. Studenter som är sjukskrivna kan inte studera. Alltså har de svårt att göra något annat för att försörja sig denna tid. Och avsaknaden av försörjning är sällan en bra rehabiliteringsåtgärd. Framförallt psykosociala sjukdomar kräver tid att återrehabiliteras från. Det är kostsamt att dessa studenter tvingas avbryta sina studier för att vi inte kan ge dem tid till att bli friska.

Rehabilitering kräver dessutom stegvis återgång till studier. Något som inte är möjligt i dagens system. I april i år kom CSN med en rapport på uppdrag av regeringen för att möjliggöra sjukskrivning av studenter. Den kan man läsa här. Denna skrev också SFS och de politiska studentförbunden en artikel om i dagens GP.

CSN:s rapport löser inte problemet med socialförsäkringens placering i studiestödssystemet. Fortfarande lämnas en stor del av studenterna utanför och sommarmånaderna förblir ett mörker. Saco Studentråd var med i referensgruppen till rapporten och framhöll detta och annat. Den slutgiltiga rapporten är ändå ett steg på vägen och en fjäder i hatten för CSN. Framförallt fyra saker är mycket positiva.

1. Att man äntligen hittat ett begrepp för vad studenterna egentligen försäkrar. Sjukförsäkringen är en inkomstbaserad socialförsäkring. Studenter som inte arbetar vid sidan av studierna har ingen inkomst att försäkra men vi förlorar framtida högskolepoäng. Högskolepoängen i sig leder till en högre framtida inkomst och en försening av dessa leder alltså till en inkomstförlust. Oavsett om de sker på grund av sjukdom eller föräldraskap. I CSN:s rapport ligger detta till grund för hur många antal veckor man får avskrivna av sitt lån när man är sjuk. X antal poäng ger x antal avskrivna veckor i heltidstakt.

2. Äntligen föreslår CSN en förändring av den 30 dagar långa karenstiden. Först en månad efter anmäld sjukdom avskrivs studenternas lån. De 30 första dagarna lever en sjuk student på lånade pengar. Något som kan bli ännu längre om den förkylningen visar sig att bli envis och man inte anmäler sig sjuk i tid. Förslaget är nu 14 dagar. Åt rätt håll.

3. Det är förstås väldigt bra att en student äntligen kan återuppta studierna etappvis. I dagens system kan man enbart uppbära studiestöd under sjukdom på 0 eller 100 procent. Få sjukdomar med lång sjukskrivningstid försvinner över en natt. Och få sysselsättningar är så bra som studier att återuppta stegvis. Viktigt är dock att denna förändring även leder till ökade resurser på universiteten. Det riskerar annars bli ett slag i luften då sjuka studenter behöver individuella studieplaner. Detta kostar pengar och får inte urholka ett i dag redan urholkad finansiering av högre utbildning.

4. Viktigt är också att CSN efterlyser en utredning av systemet kring rehabilitering av studenter som är sjukskrivna från sina studier. Idag är ansvaret oklart, insatserna undermåliga (nästan obefintliga) och det finns ingen bortre gräns för hur länge studenter kan vara sjukskrivna. Sjuka studenter hamnar emellan CSN och Försäkringskassan på grund av otydliga regler. Och som sjuk har man sällan kraften att bråka.

CSN skrev denna rapport på uppdrag av regeringen. Eventuellt hamnar den i den parlamentariskt sammansatta socialförsäkringsutredningen. Viktigast är att denna rapport inte stoppas i en byrålåda som de tre senaste studiesociala utredningarna. Dessa problem har funnits länge, det har funnits många förslag på lösningar men inget har gjorts. Nu behövs handling. Att kunna rehabilitera studenter tillbaka in i studier är att ta vara på de investeringar samhället och individen gör i högre utbildning.

Maria Ehlin Kolk som är ordförande för Saco Studentråd och även läkarstudent med brinnande engagemang för fungerande rehabilitering.

Detta trots att Gunvor G Ericsons ingång till förändringen i beräkningsgrunden är att allt färre kvalificerar till arbetslöshetsersättningen. Detta framförallt hos yngre där hon skriver att antalet arbetssökande i åldern 20–24 år som är berättigade till arbetslöshetsförsäkringen har minskat från sex av tio (2003) till en av tio (2012). Detta menar hon till stor del beror på avskaffandet av studerandevillkoret. Ett villkor som hon sedan inte berör mer.

Studerandevillkoret var ett undantag från arbetsvillkoret som fram till 2007 gjorde att man efter 90 dagars karens kunde kvalificera sig till arbetslöshetsersättningen via studier. Den långa karenstiden gjorde studerandevillkoret problematiskt och ett återinförande i dess tidigare form tror inte vi är rätt att gå. Men studerandevillkoret fanns till av en anledning. Att matcha studenter rätt på arbetsmarknaden efter individer och samhälles investeringar i studier. Detta löses varken med Gunvors förslag för förändring på beräkningsgrund och verkligen inte genom att som i dag inte ha någon åtgärd alls.

Matchning handlar dels om att ta hand de investeringar studenter gör i lån och uppskjuten lön och pension. Arbetslöshetssiffrorna hos personer med högre utbildning är väsentligen lägre än hos dem med lägre utbildning. 2008 var arbetslösheten hos högskoleutbildade 3,0 procent enligt Statiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar[1]. Problemet för nyexaminerade är inte att de går utan jobb. Utan att de får fel jobb. Att utbilda sig fem år för att sedan ta ett liknande arbete som man kunnat ta innan utbildningen är otroligt kostsamt för individen.

Men matchning på arbetsmarknaden för akademiker är inte bara viktig för individen utan även samhällsnyttigt.  En god matchning leder till bättre löneutveckling, vilket skapar förutsättningar för en högre tillväxt och en större skattebas. Forskning visar att en dålig matchning för akademiker tidigt i karriären straffar sig i deras löneutveckling genom hela deras karriär.[2] Samhället har alltså ett starkt intresse av att investera i att akademiker får en god matchning på arbetsmarknaden direkt efter avslutade studier.

Det behövs riktade förmedlingsinsatser och en inkomstgaranti under en övergångsperiod efter studietiden. Detta går att koppla ihop med SFS jobbgaranti som Sabine Pettersson, vice ordförande för SFS, skriver om här. Saco Studentråd skissar just nu på ett förslag på en omställningsförsäkring. Ett sätt att ta vara på individen och samhällets investering i högre utbildning.

Att ändra beräkningsgrunden löser inte de problem som det avskaffat studerandevillkoret lämnat olösta. Studenters uteslutning ur arbetslöshetsersättningen beror på den hårdnade attityden 2007 att arbetslöshetsersättningen enbart skulle vara en omställningsförsäkring mellan jobb. Miljöpartiets förslag är att en inkomst på 7 000 kronor per månad ska kvalificera till ersättning är en uppmjukning av arbetsvillkoret. Och kommer att leda till att de studenter som arbetar mycket vid sidan av studierna kommer att kvalificera sig till a-kassa. Heltidsstudier ska vara en heltidssysselsättning. Att arbeta extra ska vara ett val och inte ett tvång. Redan i dag är studiemedlet i så låg nivå att många studenter känner sig tvingade, att kvalifikationen till a-kassa också ska innebära tvång till arbete är inte rätt väg att gå.

Det finns dessutom många andra regelverk kring dagens arbetslöshetsersättning som också måste lösas. Idag kan studier i max fem år vara överhoppningsbara och enbart för studenter över en viss ålder och som tvingas ta studiemedel alla terminer. En onödigt hård regel som ofta slår fel, utesluter unga människor ur a-kassan och inte heller löses med en ändrad beräkningsgrund.

Arbetslöshetsersättningen måste förbättras för många grupper i samhällets skull. Men glöm inte studenterna då förändringarna ovan är kostnadsbesparande istället för kostnadsdrivande. En omställningsförsäkring och förändrade regler är att ta vara på individen och samhällets investeringar i högre utbildning. Saco Studentråd skissar gärna vidare på denna tillsammans med Miljöpartiet, riksdagens andra partier samt SFS och den övriga studentrörelsen. Vi har inte råd att vänta.

Maria Ehlin Kolk är ordförande för Saco Studentråd och tycker att det är dags för en Studielinje!

För Saco är Almedalen en plats att bygga och underhålla relationer på. Det är ett skyltfönster där vi, för våra mest relevanta målgrupper, visar upp vilka frågor vi arbetar med.

2012 har vi valt att fokusera på chefs- och ledarskapsfrågor.

Chefsrollen är både en vanlig och viktig roll som Sacoförbundens medlemmar har. Inom Saco ryms redan idag 140.000 välutbildade chefer. Det är en tredjedel av de yrkesverksamma medlemmarna.

Även dessa behöver råd, stöd, justa villkor, rimliga löner och goda förutsättningar för att utöva sitt arbete. Och som facklig organisation har vi ett dubbelt intresse i frågan. Chefer och medarbetare är ömsesidigt beroende av varandra. Utan chefsutveckling, blir det troligtvis inte mycket till medarbetarutveckling heller. Vi tror helt enkelt att det är bättre att försöka påverka chefens arbetsförutsättningar än chefens personlighet.

Ur ett samhällsperspektiv är frågan också intressant. Hur ska arbetsgivarna anpassa sig för att möta en ny generation chefer, nu när fyrtiotalistgenerationen snart gått i pension? Kika in på www.saco.se/almedalen för att läsa mer om våra seminarier under Almedalsveckan.

Har du förresten själv funderat på om du skulle passa som chef? Då vill jag passa på att tipsa dig om att komma till kårhuset Rindi under Almedalsveckan och göra vårt certifierade chefstest ”Shapes”. Det är ett personlighetstest som analyserar dig utifrån social interaktion, operativa kompetenser, intellektuella och emotionella kompetenser. Diskutera ditt resultat med de legitimerade psykologer vi har på plats.

Almedalsveckan närmar sig och för mig är den fortfarande något av årets höjdpunkt!

Som federation av de akademiska fackförbundens studentsektioner kan vi inte annat än applådera åt SFS nuvarande ordförande Camilla Georgssons inlägg i anställningsbarhetsdebatten. Akademiska yrken kräver alla en vetenskaplig grund att stå på. Dagens sanning är inte huggen i sten utan arbetslivet behöver studenter som kan anpassa sig efter morgondagens villkor. Specifik företagskompetens lärs bäst ut på företaget. Förståelsen och kunskapsbasen byggs i högre utbildning. Viktigt för arbetstagaren, också viktigt för företag. Rörlighet på arbetsmarknaden gynnar alla. För spetsiga utbildningar underlättar inte direkt en flexibel arbetsmarknad.

Med detta grundantagande så blir debatten kring anställningsbarhet lätt för enspårig. Precis som allt annat i samhället så är det alldeles för lätt att fokusera på det som är lätt att mäta. I en av Umeå Universitets fönster kan man hitta denna lilla installation:

Klart att det är lockande att mäta kvalitet i något som går att räkna. Hur många studenter som går arbetslösa efter utbildning ställt mot hur många som får jobb. Men detta är problematiskt på flera sätt.

Först och främst finns ingen vettig definition på anställningsbarhet. Om det enbart handlar om att studenterna får jobb så har våra lärosäten redan lyckats. Arbetslöshetssiffrorna hos personer med högre utbildning är väsentligen lägre än hos dem med lägre utbildning. 2008 var arbetslösheten hos högskoleutbildade 3,0 procent enligt Statiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar.

Problemet för nyexaminerade är inte att de går utan jobb. Utan att de får fel jobb. Att utbilda sig fem år för att sedan ta ett liknande arbete som man kunnat ta innan utbildningen är otroligt kostsamt både för samhälle och studenten. Studier visar också att om studenten är överkvalificerad för det första jobbet kommer detta ha verkningar hela vägen fram till och med pensionen.

Dessutom är arbetsmarknaden snabbt föränderlig. Att forma detaljerade kunskapsmål för studenter idag leder till att de kommer ut till dagens arbetsmarknad med utbildning för gårdagens. Yrkeslivet är i ständig utveckling. Med en stabil kunskapsbas och ett vetenskapligt tänkande är man rätt rustad för att hantera förändring.

Högre utbildning har också ett viktigt ansvar för att utveckla vetenskapen genom forskning och forma kritiskt tänkande individer åt samhället. Något som är en oerhört viktig bult i ett väl fungerande lärosäte. Men oändligt mycket svårare att mäta.

Att studenter får rätt jobb efter examen gynnar alla. Men begreppet anställningsbarhet är fel väg att gå. Debatten kring ökad samverkan mellan universitet och näringslivet är däremot välkommen. Akademin måste ta ett större ansvar med praktikkurser som ger högskolepoäng och bättre studie- och yrkesvägledning. Samtidigt; om näringslivet vill att studenterna ska förstå vad som krävs av dem som nyexaminerade måste näringslivet vara närvarande under utbildningens gång. Fler handledare till ex-jobb, mer gästföreläsningar och erbjuda fler relevanta sommar- och extrajobb.

Som Sveriges största fackliga studentorganisation vill vi också slå ett slag för utbildningens användbarhet. Önska SFS lycka till på sin kongress och sträcka ut en hand för att driva denna och andra frågor i vårt gemensamma fält tillsammans. En enad studentrörelse är en stark studentrörelse.

Maria Ehlin Kolk är Saco Studentråds ordförande och ikväll på väg mot Lund, sommaren och SFS fullmäktige.

Kan det bero på att forskarna från samma lärosäte är så enormt mycket bättre än alla andra eller beror det på att det inte finns några andra sökanden att välja mellan? Eller är det så att man utformar kriterierna för tjänsterna på ett sådant sätt att det gynnar sökande från det egna lärosätet? Det är allvarligt om lärosätena systematiskt väljer bort sökande från andra lärosäten, så man måste väl utgå ifrån att det inte förhåller sig på det sättet, eller?

Även regeringen verkar ha reagerat på det här mönstret. I vårproppen signalerade de att forsknings- och innovationspropositionen som ska komma till hösten 2012, bland annat ska innehålla en översyn av rörligheten mellan lärosäten och mellan lärosäten och näringsliv/samhälle. Det är tydligt att rörligheten bedöms som viktig och i det perspektivet måste man naturligtvis utgå ifrån siffrorna ovan.

Utan att värdera varken siffrorna eller regeringens tankar att kartlägga rörligheten, så kan man fundera på varför man skulle vilja se en ökad rörlighet mellan lärosäten. Ett skäl kan vara att man tror att om lärosätena får in forskare från andra lärosäten förändras arbetssätt och metoder. Det kan i sin tur ha positiva effekter på såväl forskningsresultat som på de kunskaper som studenter får med sig från lärosätet. Detta tjänar hela samhället på.

Ett annat skäl är att forskare som besöker andra lärosäten sprider sin kunskap till andra forskare och studenter samtidigt som de hämtar nya tankar och rön till sitt hemmalärosäte. Studenter och forskare på två ställen tjänar på det.

Men även rörlighet mellan lärosäten och näringsliv kan vara viktig. Skälen till det är att forskare kan sprida sin kunskap till näringslivet som omvandlar resultaten till kommersialiserbara produkter. Det kan sedan generera sysselsättning för andra personer. Samtidigt kan näringslivet på olika sätt bli mer närvarande i högskolan genom att ge input till forskning och kurser.

Ett annat skäl till näringslivsrörligheten är att forskare kan effektivisera och förbättra verksamheten. Ett ytterligare skäl är att när forskarna väl återvänder till lärosätet kan deras erfarenheter från näringslivet påverka utformningen av undervisningen och underlätta för studenterna att få kontakt med arbetsmarknaden. Men eftersom meritering till tjänster i högskolan främst bygger på antal publiceringar är det ofta svårt att återvända när man en gång lämnat akademin. Detta är olyckligt både för forskningskvaliteten och för studenterna.

Vad vi känner till finns det inte särskilt många studier av effekterna av rörlighet mellan lärosäten och mellan lärosäten och näringsliv. Här behövs fler studier, så vi kan lära oss mer om rörlighetens betydelse. Men vad vi först och främst behöver veta mer om är vad som ligger bakom internrekryteringen till de fasta tjänsterna i högskolan. Där tycker vi att regeringen ska börja sin kartläggning!

Håkan Regnér och Linda Simonsen är utredare på Saco och arbetar bland annat med frågor som rör lönebildning, forskning och utbildning.