Som Sacos företrädare för dem som ännu inte är inne på arbetsmarknaden blir jag såklart upprörd, men framför allt tycker jag att det sorgligt att de fortfarande inte har tagit till sig vad moderna kollektivavtal innebär för den enskilde och hur LAS fungerar.

CUF presenterar 8 punkter för att komma till bukt med ungdomsarbetslösheten. Punkt två handlar om LAS, eller snarare avskaffandet av LAS.

LAS, lagen om anställningsskydd, är en så kallad dispositiv lag. Det innebär att genom avtal mellan arbetsgivare och facket går det att göra undantag från LAS turordningsregler. Unga, duktiga människor har alltså via förhandlingar och avtal samma möjlighet att få behålla sitt jobb som äldre, duktiga. Det som krävs är att arbetsgivaren är villiga att förhandla med facket på arbetsplatsen. En avtalad turordning är att föredra för alla parter, varför pratar inte CUF om det?

CUF vill sänka ingångslönerna för ungdomar, punkt 4 pratar om sänkta ingångslöner och starkare löneutveckling. Sacoförbundet Civilekonomerna provade detta i förra krisen. Inte ens unga välutbildade fick jobb om de kostade mindre. Hur tror CUF att de som varken har erfarenhet eller utbildning ska bli mer attraktiva för att de är billigare? Jag tror inte att det kommer att hjälpa den här gången heller, men det kommer att skicka en signal till de under 25 år att de inte är värda lika mycket som de över. Att ungdomar är villiga att ta ett jobb för en lägre lön är inte märkligt. Ställs jobb med låg lön mot inget jobb skulle jag också säga ja. Men det är inte anledning nog att sänka en hel generations självkänsla när det dessutom inte skapar fler jobb.

CUF har rätt i att hundra miljoner högskolepoäng inte ger jobb, däremot ökar chanserna dramatiskt med en högskoleutbildning i bagaget. Likadant gäller det skillnaden mellan de som har en gymnasieutbildning och de som inte har det. Alltså – utbildning ger jobb. Och vad gäller praktik håller vi med – mer praktik, men även mer arbetsmarknadsanknytning generellt.

I punkt 8 menar CUF att ungdomar blivit lata och bekväma i jobbsökandet, att de förväntar sig att staten ska fixa jobb. Det tror jag är fel. Jag tror att ungdomar inte vet hur de ska söka jobb, inte vet hur de ska presentera själva och sina kunskaper. Att ungdomar inte är bekväma bevisar bland annat Niklas och Elin som båda använder sociala medier för att få ut sin frustration över sin arbetslöshet och samtidigt söka jobb.

Sist men inte minst menar CUF att ungdomar inte behöver facket, eftersom ungdomarna själva är bäst på att förhandla sina egna villkor vid en anställning. Det här gör mig mest ledsen av allt. CUF försöker övertyga ungdomar om att facket bestämmer över dig, att de förutsättningar som vi skapar genom kollektivavtal är sämre än de som de själva kan förhandla fram med arbetsgivaren. Inget kunde vara mera fel. Eftersom grundförutsättningarna förhandlas fram för ett stort antal människor samtidigt har facket möjlighet att förhandla fram förmåner som enskilda aldrig skulle kunna få på egen hand. Det handlar om pensioner, extra betalt vid föräldraledighet, trygghetsavtal vid uppsägning, och ja, mer semester. Sacos kollektivavtalswebb visar på de stora skillnaderna mellan att vara kollektivavtalsansluten eller stå på egen hand när livet drabbar dig under tiden du jobbar. Att tro att en person som är ny på arbetsmarknaden själv klarar av att förhandla fram alla de förmåner som kollektivavtal ger är bara naivt. Även de som är chefsförhandlare på fackförbunden skulle ha mycket svårt att skapa ett eget avtal som ger allt det som den anställde får via ett kollektivavtal.

Vad gäller lönerna inom kollektivavtalen går de allt mer från att vara bestämda i kronor till att avtalas lokalt. Inom Saco är det normen, och senast i natt skrevs ett avtal för de som jobbar inom hotell och restaurang om att en viss del av lönesättningen ska ske lokalt. Makten över sin egen lön går allt mer över till den enskilde, vilket är bra. Ännu bättre är det om det är det enda som behöver förhandlas om. Med ett kollektivavtal i ryggen kan du fokusera på det som är viktigast. Ofta finns möjligheten att inom kollektivavtalet, eller genom ett enskilt avtal, förhandla om förmåner för att komplettera din lön. För att veta hur mycket ett kollektivavtal – för dem som får lönen bestämd i avtal – är värt kan du kika in på TCOs projekt Facket Förändras. Upp till 80 000 kr i mervärde kan ett kollektivavtal ge. Det går det inte att förhandla sig till på egen hand, hur duktig du än är.

Saco, Saco Studentråd och våra medlemsförbund jobbar varje dag för att förbättra förutsättningarna för de som ännu inte är inne på arbetsmarknaden. En ständig förnyelse av arbetskraften är en förutsättning för att Sverige ska kunna utvecklas. Till skillnad från CUF så tror inte vi att försämrade villkor för unga är vägen att gå. Istället måste vi ge ungdomar och nyexaminerade verktygen att på ett bra sätt kunna söka jobb och presentera sina kunskaper och erfarenheter och ge dem möjligheter att skaffa erfarenheter under tiden de pluggar. Vi måste ge våra ungdomar självförtroende, inte berätta för dem att de är mindre värda och förtjänar sämre.

Jag undrar däremot varför arbetsgivare inte anställer unga. Är inte det frågan vi alla borde ställa oss? De är villiga att betala mycket mer för en person som har några års arbetslivserfarenhet, men är ovilliga att satsa ett halvårs provanställning på en ungdom som kan berika arbetsplatsen. Det vill jag att diskussionen ska handla om. Det kan inte bara vara bemanningsföretagen som ser potentialen i våra ungdomar.

Stora blogg-prisvinnaren, tillika riksdagskandidaten, Farmor Gun i Norrtälje, bemöter piggt Strömbäcks funderingar. Det kan ”ligga nära till hands att tro att den medlem, som lär sig att förhandla, lämnar facket. Men min erfarenhet är tvärtom – genom hjälp till självhjälp – inser man värdet av coachen – facket”, menar Gun. Det tror jag hon har rätt i.

I mina kontakter med Svenskt Näringsliv så uppfattar jag organisationen som en professionell organisation med en tydlig agenda. De ger bra opinionsstöd åt sina medlemsorganisationer, ffa inför avtalsrörelsen som nu pågår. Här kan arbetstagarnas förhandlingskonstellationer lära en del. Idag måste man ha opinionen med sig in i förhandlingsarbetet, det räcker inte med argument i slutna rum. 

En sak som stör mig är de dubbla budskap som Svenskt Näringsliv sänder gällande den svenska modellen. Å ena sidan bejakar man den men samtidigt så hörs röster om lagstiftning inom rad olika områden. Gillar man bara den svenska modellen när det gynnar ens egna snäva särintressen? 

Ett sådant område är diskussionen om las. Det är en diskussion som drivs med nästan religiösa undertoner. ”Bara las försvinner så löser man alla problem på den svenska arbetsmarknaden, halleluja!”  I vissa situationer kan las innebära problem, det förstår jag också. Men handen på hjärtat – vad har arbetsgivarna gjort för att de anställda ska vara anställningsbara, hur har man hanterat personalens kompetensutveckling? Sköter man den delen snyggt så blir problemen med las både färre och mindre. Eller är det så att Svenskt Näringsliv vill ha ett arbetsliv som präglas av en ”Vilda Västern- mentalitet”? Det tror jag inte. Även utan las torde det finnas tydliga spelregler på arbetsmarknaden som tar hänsyn till både arbetstagare och arbetsgivare. Här borde man använda sig av den svenska modellen istället och förhandla med representanterna för de fackliga organisationerna. Vad vill man ha i stället för las? Den berättelsen hörs allt för sällan. 

Svenskt näringsliv har en stor utmaning framför sig. Och det är att försvara de sifferlösa avtalen. Jag anser att organisationen måste göra mer för att få sina medlemmar att arbeta för modellen med sifferlösa avtal. Lön är ersättning för utfört arbete; lönen ska uppmuntra goda prestationer, den ska betala utbildning och erfarenhet, och den ska belöna dem som tar ansvar. Men då kan man fundera på varför Svenskt Näringsliv ibland i den allmänna debatten lyfter fram lönebildningen som den enda budgetregulatorn och därmed låter de anställda ta hela den ekonomiska smällen. Kan ha förståelse för att det finns vissa förhandlingstaktiska skäl till detta men det påverkar omvärldens syn på organisationens ambitioner med sifferlösa avtal i en negativ inriktning. De fackliga organisationernas tålamod börjar sina när det gäller det i många stycken ensamma försvaret av de sifferlösa avtalen. 

Ytterligare ett område som det blir dubbla signaler kring är fackligt medlemskap. Å ena sidan vill man ha starka och kompetenta förhandlingsparter med hög anslutningsgrad, å andra sidan underlättar man inte det fackliga arbetet. Tänk om framsynta arbetsgivarföreträdare också ibland medverkade på ett hörn i någon form av rekryteringsarbete till de fackliga organisationerna. En utvecklad form av svensk facklig samförståndspragmatism/ svensk modell!  Frågan är ju förstås om samtliga fackliga organisationer är redo för det. Det finns ju en risk att ett sådant arbete förstör den fackliga grundtanken hos en del gammelfackliga företrädare: att skydda sig mot den onda arbetsgivaren…