Kanske var det när jag insåg att jag aldrig skulle bli historiker och sökte juristlinjen i stället för att fortsätta med historia? Kanske var det när jag mot alla odds tyckte att introduktionskursen på juristlinjen var hur kul som helst? Kanske var det när jag bet ihop och gick tillbaka till studierna efter två års uppehåll för studentfackligt arbete? Kanske var det när jag äntligen kvitterade ut min jur.kand. och min morfar dök upp på sista uppsatsseminariet. Kanske var det när jag började sitta ting och insåg att juridik inte bara var kul att läsa – det var ännu roligare att arbeta med! Kanske var det när jag fick drömjobbet på Arbetsdomstolen?

De där stora besluten vet vi sällan när och hur de blir till. Det är först i efterhand som allting känns så självklart. Under tiden, medan man låter besluten fatta sig själva, ser man bara ett virrvarr av alternativ. Känslan är inte beslutsamhet utan snarare oro, förhoppningar, besvikelser, tur och otur i en salig blandning.

Att välja yrke är inte lätt.

Utan att jag visste om det, gjorde jag nog en hel del rätt. Till att börja med valde jag faktiskt med hjärtat. Jag föll för juridiken och den spännande blandningen av formbundenhet och kreativitet från dag ett. Men jag tänkte också med hjärnan, och var hela tiden noga med att se till att jag inte pluggade mig in i återvändsgränder. Vad man än läser, så är det väldigt klokt att ha stor valfrihet och många vägar öppna. En jur.kand. ger just det, särskilt om man inte snöar in för tidigt på ett rättsområde utan ser till att sprida gracerna.

En annan sak som jag tycker är viktig är att så gott det går hålla dörrarna öppna till många delar av arbetsmarknaden. En kommande yrkeskarriär mår oftast bra av att det finns många arbetsgivare att välja på – både lönemässigt, karriärmässigt och för yrkesglädje och utveckling. Som jurist finns det en möjlighet att jag kan försörja mig på alla arbetsmarknadens sektorer, som forskare eller som egenföretagare. Den som är hänvisad till en monopolarbetsgivare är sällan nöjd.

När jag pluggade var arbetsmarknaden Sverige. Så är det inte längre – och det är fantastiskt! Visst ökar konkurrensen om jobben när akademikerna blir fler, men också antalet jobb ökar, inte minst när Sveriges gränser inte längre är hinder för den som vill jobba i Sverige eller utanför. Om jag hade pluggat idag, så hade jag kunnat välja i ett jätteutbud av kurser utomlands. Kurser som hade givit mig ämneskunskaper men också kontakter, vetskap om andra ekonomier och inte minst en större social kompetens. Att ta chansen och plugga utomlands tycker jag alla som kan ska göra!

Jag tänkte aldrig på att juristlinjen var en traditionellt manlig utbildning. Redan på min tid var kvinnorna på frammarsch, och idag är juristlinjen precis som många andra utbildningar kvinnodominerad. Unga kvinnor har dubblat sina valmöjligheter genom att söka sig till alla utbildningar. Men unga män söker inte in på de kvinnligt präglade områdena. Synd tycker jag; Sverige går miste om talanger och unga män missar livschanser.

Juristlinjen är en hård utbildning, och idag är många rädda för den konkurrens som sägs finnas. Jag var duktig, men ingen superstjärna. Mitt storverk var inte tentaresultaten utan engagemanget och uppsatsen. Och för mig spelade uppsatsen jättestor roll. Det var den som gav mig det första jobbet efter tingstjänstgöringen, och det var den som öppnade dörren för min karriär. Det är en viktig lärdom; det är aldrig för sent! Fördjupningen i examensarbetet är ofta väl så viktig som kunskapsuppbyggnaden under utbildningen.

En sista tanke om den akademiska utbildningen är att man inte ska vara rädd för hantverket. Som jurist ska man kunna skriva och prata. Som tandläkare ska man kunna laga tänder. Som lärare ska man kunna lära ut. Det går inte utan bra kunskaper, med djup och bredd, men det går heller inte utan träning och tragglande. Det är just kombinationen mellan kunskap och hantverk som förstärker varandra, som gör de akademiska yrkena så underbara.

Även om jag inte vet när jag bestämde mig för att bli jurist, så var det ett av livets allra viktigaste beslut. Tack vare juristyrket har jag fått se världen, träffat fantastiska människor, upplevt dramatiska rättegångar och förhandlingar, fått inblick i människoöden som jag inte kunde föreställa mig och blivit duktigare för varje år. Så hur beslutet än fattades eller inte fattades, så är mitt yrkesval ett beslut som gjort mig lycklig. Och som fortsätter att öka min valfrihet hela yrkeslivet ut.

Men vi tar det från början. Redan i tonåren var jag väldigt samhällsintresserad. Jag gick humanistisk linje på gymnasiet för att läsa samhällskunskap, historia och språk, men slippa matte. Jag var ordförande i elevrådet, i SSU-klubben och SSU-kretsen. När jag var 19 satt jag som förste suppleant i kommunstyrelsen i Bollnäs. När kommunalrådet inte kunde åka på konferens skickade de mig. Jag satt i fritidsnämndens arbetsutskott, ledde en kommunal utredning med skoldirektör, fritidschef och socialnämndens ordförande som ledamöter. Hade jag stannat är det nog inte alldeles omöjligt att jag själv blivit kommunalråd så småningom.

Men jag drog till Hudiksvall och blev ombudsman i två år innan jag kom på bättre tankar. Jag såg alltför många desillusionerade så kallade rörelsefunktionärer för att tänka mig en sådan framtid. Sedan var jag nog i sanningens namn för mycket rabulist för att inordna mig i ett parti.

Våren 1980 hade jag bestämt mig för att göra något annat. Men vad? Något med samhällsfrågor, men inte politiker. Och inte lärare. Erfarenheterna från lärarvikariat efter gymnasiet var minst sagt avskräckande.

Jurist verkade bra, men plugga i fem, sex år?! Nej, det verkade för jobbigt. Jag chansade och sökte Journalisthögskolan i första hand och kom till min förvåning in. På den tiden tog det bara två år att få journalistexamen och utbildningen var minst sagt behaglig.

Jag hade dessutom turen att komma ut när det fortfarande fanns vettiga journalistjobb och hyggligt med pengar hos medierna. Praktik på A-pressens stockholmsredaktion gav fast jobb. Efter ett år bevakade jag Olof Palme på besök i Tanzania och möte med alla frontstatsledare runt ett Sydafrika där det fortfarande rådde apartheid.

Den resan gjorde att jag missade en tenta i internationell politik och aldrig fick ut de 20 poäng i statskunskap som jag ambitiöst skulle läsa in parallellt med jobbet. Nu tror jag nog att det var mer lärorikt att se den internationella politiken i verkligheten.

Jobbet på A-pressen gav en uppmärksamhet som ledde till att SvD ville att jag skulle bevaka regeringen på heltid. Sedan blev det Veckans affärer, Sveriges Radio och ekot, SvD igen, Dagens Industri, Expressen, Affärsvärlden, Fokus……

På senare år som egenföretagare och allt mer som politisk analytiker och kommentator. En roll som jag numera försöker upprätthålla i lite mindre skala samtidigt som jag återgått i anställning. Nu som presschef på Saco.

Slutsatsen är att det inte är så dramatiskt att välja utbildning. Sök efter vad du är intresserad av och vad som verkar vara minst dåligt.

Däremot hade jag ingen klar idé vad jag ville bli eller vad jag skulle välja. Till slut föll valet på sociologi efter att jag singla slant mellan det och statsvetenskap. Att singla slant kanske inte är den mest avancerande eller bästa sättet att välja men det enda jag visste var att samhällskunskap var ett intressant ämne i gymnasiet.

Valen kommer alltid ta dig någonstans. Antingen kommer du märka att du är inne på fel spår eller så kommer intresset växa ju mer du läser. Båda utfallen är bra, båda hjälper dig i längden att hitta rätt. I mitt fall kändes sociologi som ett bra val men psykologi verkade också intressant. Efter ett års studier i inom psykologi vände jag tillbaks till sociologin och flyttande från Göteborg till Umeå. I Umeå kunde man läsa sociologin inom ramen för ett program vilket underlätta.

Vad kan man då lära sig av detta? För min del lärde jag mig att det fungerar att välja efter intresse. Det var också för min del ett bra val att först välja enstaka kurser för att få en känsla för ett ämne för att sedan söka in till ett program. Jag lärde mig också att högskolevalet inte är slut i och med den 15 april. Inom de flesta program finns det olika inriktningar, möjlighet till utlandsstudier, val av masterprogram, val av ämne på exjobbet osv. Kanske känns det överväldigande med alla dessa val men min erfarenhet av högskolan är att det fungerar att lita på sitt intresse. För i slutändan går du på högskolan för att lära dig ett yrke som du sedan ska arbeta inom och då måste du känna att det är rätt för just dig. Lycka till! Kom ihåg att du egentligen inte kan välja fel.

Av Andreas Bokerud
Studenthandläggare Saco

Jag flyttade till Stockholm från Skåne som en blyg och naiv tjej. Uppvuxen i en liten håla behövs inte alltid det där skinnet på näsan för att klara sig. Att flytta till huvudstaden utan att känna någon var ett stort och oväntat steg för mig. För att inte fastna i ensamheten gjorde jag som min pappa gjort en gång i tiden på Skogshögskolan – jag engagerade mig klubbmästeriet. Och att stå bakom baren på Juridiska föreningen i Stockholm gav verkligen mersmak. Jag hamnade i balkommittén och bara ett halvår efter mitt första barpass blev jag invald i styrelsen. Jag hade ingen aning om vad det innebar att sitta i en styrelse, och jag hade kunnat göra bättre ifrån mig, men att våga kasta mig huvudstupa in i något nytt var något jag ville göra om.

Genom mitt styrelseengagemang började jag vidga mina vyer och se det som fanns utanför de trygga väggarna på Juristernas hus. Jag hittade till Stockholms studentkårers centralorganisation (SSCO) och övermarskalksämbetet. Under två år arbetade jag med studentnärvaron på Nobelfesten. Det var svårt att ta in att jag, den blyga tjejen från hålan, nu stod och chefade över 40 studenter på Sveriges mest kända fest. Men roligt var det!

Ännu roligare var det att 2007 arrangera den stora, hemliga efterfesten till Nobelfesten, Nobel NightCap. 1 000 gäster fick en uppleva en temafest de sent glömde. Samtidigt som min festfixarkarriär nådde sin topp, började jag på allvar intressera mig för student- och utbildningspolitik. Jag blev invald i Juseks studerandesektions styrelse och fick uppleva mitt första stora årsmöte, Saco Studentråds kongress. Det var så roligt att jag året efter inte bara blev ordförande för Juseks studerandesektion, utan även fick en plats i SSCO:s styrelse. Samma organisation som jag en gång arbetat för!

Mitt utbildningspolitiska intresse växte, och när Saco Studentråd sökte ny ordförande inför 2010 års verksamhetsår var det egentligen inte mycket att fundera över. Jag kandiderade och blev vald av ett enhälligt årsmöte. Jag kastades in i en värld av politik, tv-sända debatter, Almedalen och styrelsearbete. Nu, som omvald ordförande, stannar jag upp då och då och undrade hur lilla jag kunde hamna här, på världens roligaste uppdrag!

När jag träffar folk i egenskap av ordförande för studentrådet är det få som tror att jag en gång varit den där blyga, naiva tjejen som steg av tåget från Malmö, osäker på framtiden. Det går inte att rabbla i något CV vad jag har fått ut av mitt engagemang i studentvärlden. Vänner för livet, ledarerfarenhet, mod, politiska kunskaper och kontaktnät är bara en liten del av vad mina aktiviteter vid sidan om studierna har gett mig. Men framför allt har jag skaffat mig ett väldigt tjockt skinn på näsan. Istället för att undvika situationer och poster som jag gjorde förr, söker jag mig till sammanhang där jag hela tiden måste utmana mig själv. Det är något som inte juridikstudierna enbart hade kunnat ge mig, även om de har gett mig kunskaper som jag använder varje dag.

Så, om jag nu får ge ett enda råd till alla som funderar på att söka till högskolan till hösten. Gör det! Och när du väl har börjat på din utbildning, engagera dig! Det spelar ingen roll om det innebär att hälla upp öl i baren, att vara med i studentteatern, sitta i kårfullmäktige eller ett fackligt engagemang. Litet som stort kommer det där studenttidsengagemanget inte bara ge dig en guldkant på din studietid, det kommer även att ge dig minnen som räcker hela livet. (Och kanske ger det något som utmärker dig från andra i din jakt på jobb efter examen)

Chatta med Lisa Gemmel onsdag den 13 april
Med Lisa kan du prata om hur det är att plugga, men framförallt vad du kan göra vid sidan om studierna. Till exempel vad är kåren, vad finns det för aktiviteter att hålla på med som student, måste jag har overall osv

Det var fler än hon som ifrågasatte mitt val att bli en ”vetare”. En medie- och kommunikationsvetare, för vad gör egentligen en sådan? Gymnasiekompisarna som bestämde sig för utbildningar vilka ledde till välbekanta titlar fick en uppmuntrande klapp på axeln. Valet att bli sjuksköterska, ingenjör eller lärare betvivlades inte. På samma sätt var det för den som bestämt sig för att ta raka vägen in på den lokala industrin. För det var på riktigt.

I jantelagens förlovade land, där det ofta kritiseras istället för att uppmuntras, kan jag skatta mig lycklig att mina föräldrar alltid har sporrat mig till att läsa vidare och att trivas med det, trots att de själva gjorde andra val. Jag har alltid haft dem i ryggen med uppmaningen ”gör vad du vill, vi stöttar dig”. Om alla tvivlare fått rätt kanske mitt utbildnings- och karriärval hade sett helt annorlunda ut. Kanske hade jag tagit det säkra före det osäkra, valt en utbildning som talar för sig själv och som ingen ifrågasätter. För mig är det idag en helt orimlig tanke.

Min medie- och kommunikationsvetenskapliga utbildning har i mycket format mig till den jag är idag. Jag tänker på all kunskap som jag har förvärvat, alla sätt jag har utvecklats på och alla mina spännande kontakter som jag mött på vägen, precis som jag hoppades. Jag tänker på alla dörrar som utbildningen har öppnat och på alla chanser jag har fått att yrkesmässigt utöva sådant som jag tror på, känner för och är engagerad i.

Men jag tänker främst på den som påverkas av lärarens anmärkningar, på den som inte har stödet hemifrån eller på den som skräms av andras ifrågasättande åsikter. Det är svårt nog att välja en väg att gå i detta myller av möjligheter. När beslutet väl är fattat önskar jag framtida akademiker inget annat än lyckönskningar och hurrarop.

Kalla mig naiv om du vill, men jag tror att det viktigaste du kan göra är att välja något som du känner för, ett område som du vill utvecklas inom. Inte det prognoserna pekar på och inte heller det som faller din omgivning i smaken. När du väl kommer ut på andra sidan studierna hoppas jag att du fortfarande ska känna dig nöjd med ditt val. Just det, ditt val.

Min gamla lärare och jag har under årens lopp haft sporadisk kontakt. Hon har varje gång efterfrågat uppdateringar om hur det har gått för mig och vad jag ägnat mig åt för tillfället. Jag vet inte om hon minns den där kommentaren som så tydligt etsat sig fast i mitt minne, jag tror åtminstone inte det. I ett gammalt mail som jag hittade här om dagen var hennes inledande rad: ”Kul att du har hittat rätt i livet! Du är så målmedveten och entusiastisk så du kommer att få till det precis som du tänkt dig.”

Lyckönskningar och hurrarop, om än några år senare.

Av Jonna Lahdensuo
Studenthandläggare, Sveriges Ingenjörer

Är man osäker på vad man vill plugga, är det bättre att vänta något år. Ta ett jobb vilket som helst i Sverige eller i ett annat land. Många framgångsrika akademiker har provat på monotona och enformiga jobb, och många har testat gränserna för sina språkkunskaper innan de påbörjade sina högskolestudier.

Högskolevalet är viktigt och det måste tas på allvar. Vi som analyserar vilken betydelse som högskoleutbildningen har för möjligheterna på arbetsmarknaden vet vad som kan hända om man inte tar det på allvar. Väljer man en utbildning, vilken som helst, kan man hamna i ett yrke där lönen inte är mycket högre än den är i vissa yrken som endast kräver en gymnasieutbildning. Yrket kan ha andra fördelar, såsom stor frihet att bestämma sina egna arbetstider. Men är det karriärmöjligheter man är ute efter då får man inte välja vilken utbildning som helst.

Vi vet också att konkurrensen om vissa akademikerjobb kan vara hård. Det betyder att man måste räkna med att det ibland kan ta tid att hitta det rätta jobbet. När arbetslösheten är hög kan det ta ännu längre tid att hitta ett jobb. Sådant tänker man förstås inte på när man står inför sitt viktigaste utbildningsval i livet. Men att kolla upp hur arbetsmarknaden ser ut inom utbildningsområdet och vilken typ av jobb som andra studenter har fått innan man väljer ska vara en viktig del av högskolevalet.

Men samtidigt går det inte plugga bara för framtida lönen. Intresset måste styra och det kan mycket väl leda långt om man är tillräckligt driven. Det lärde jag mig när jag under en period var anställd som studievägledare på nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet. Då brukade jag tillsammans med studievägledare från andra ämnesområden återkommande träffa gymnasieelever. Vid en sådan träff berättade en studievägledare hur viktigt det var med motivation och egna drivkrafter för att lyckas med studierna och få ett bra jobb. Hon berättade bland annat om två studenter som ville kombinera konsthistoria och kemi. Hon erkände att hon var väldigt tveksam men studenterna stod på sig, fullföljde sina studier och kom ut precis när målningarna i många av landets kyrkor behövde förbättras. För att göra det krävdes kunskaper i både hur färgerna var sammansatta och hur målningarna hade kommit till. Gissa vem som fick jobben!

Läs mer om Håkan på Sacos webbplats

Förstod jag när jag fyllde i kurskoden på ansökningsformuläret till Stockholms universitet vad just det valet skulle bära med sig i det långa loppet?

För mig var det helt självklart att studera på universitetet. Problemet var att jag inte riktigt visste vad jag ville läsa, det fanns rätt mycket som verkade intressant. Det som lockade hade väldigt lite med framtida arbetsmarknad att göra. Jag hade ärligt talat för lite strategisk kompetens på den tiden för att tänka så. Det som lockade var viljan att lära mig, viljan att kunna mer och det underbara i att behandlas som en vuxen med förmåga till självständigt tänkande. Min gymnasietid präglades av lärometoder där det gällde att förstå exakt vad läraren ville ha, rapa upp det och sedan var man som student i mål. Extremt förutsägbart och tråkigt.

Nåväl, jag valde att läsa juridik på Stockholms Universitet. Storsyster och pojkvän läste redan och det verkade ganska kul. Jag läste ett år men frestades av andra val. Det kändes ju dessutom som att jag kunde läsa hela livet.

Stockholms Universitet startade under början av 1980-talet en linje med östasienkunskap – Östasienlinjen. I den ingick ekonomi, kulturkunskap och statsvetenskap om de tre östasiatiska länderna samt ett huvudspråk. Jag sökte in till inriktningen med koreanska som huvudspråk och kom in. Gick färdigt linjen och fick med professorns hjälp en introduktion till Östasiatiska museet där jag skrev min slutuppsats om en av museets koreanska samlingar. När uppsatsen var färdig blev jag erbjuden ett vikariat på museet med orden vill du fortsätta här så måste du läsa konstvetenskap och du måste kunna kinesiska.

Ja, jag ville fortsätta jobba på Östasiatiska museet. Museichefen och en av intendenterna var otroligt generösa med kunskapsöverföring, coachning och samtal, vi gick dagligen och diskuterade samlingarna och olika teoribildningar kring konsten som fenomen. Jag läste in konstvetenskap och kinesiska och åkte två år till Taiwan för att plugga mer kinesiska.

Idag är det här en berättelse som känns näst intill osannolik. Jag gled verkligen in på en räkmacka i museivärlden. Ett arbete som innebar tio år av harvande i vikarieträsket, men jag fick ett hett efterlängtat intendentsjobb och det var värt det.

Flera av mina kursare är idag de spjutspetsar mot den kinesiska och koreanska marknaden som marknadsföringen av Östasienlinjen lockade med. Inom några år kommer kinesiska att vara det största språket på internet. Hill och Knowlton har i flera framtidsspaningar visat hur maktförskjutningen inom snar framtid kommer att flyttas från väst till just Kina och de asiatiska länderna. Studier med inriktning mot Asien verkar vara en klok investering idag.

Jag valde att studera av intresse för mer kunskap. Jag valde humaniora för att det var utmanande intellektuellt. Humanistisk kompetens är en utbildning som går att använda inom så många områden.

Så här i backspegeln, tror jag fortfarande att det klokaste sättet att välja studieväg är efter lust och längtan att lära. Det är inte studenten som ska ha strategisk kompetens, det ska universiteten och vi som arbetar i professionerna som ska bidra med det kunnandet.

Och tack och lov för att jag inte förstod fullt ut vad jag gjorde när jag skrev min ansökningskod till Universitetet där under mitten av 1980-talet, livet är oförutsägbart men ack så skönt!

 Av Karin Linder
Forbundsordförande DIK, facket för akademiker som arbetar med kultur och kommunikation

Steget till högre utbildning kan vara varierande högt. Att plugga vidare måste få vara en rättighet men ingen självklarhet. En akademisk examen är inte den enda vägen till lycka – men möjligheten att få fördjupa sig i sina intressen och låta sig utvecklas genom högre studier måste få vara en möjlighet för alla. Hindren för att plugga vidare är olika svårforcerade. Att våga trycka på sändknappen den 15 april är ett som går att riva.

Jag satt för några veckor sedan och diskuterade utbildningsval med några vänner. Vi var studenter eller lärlingar till läkare, jurister, plåtslagare och teknologer. Vi hade alla olika funderingar och rädslor inför våra olika yrkesval men det som förenade oss alla var den gemensamma ångesten om vi verkligen valt rätt utbildning. Den känslan fanns den 15 april framför datorn och studera.nu och har följt med i varierande grad sen dess. I ett samhälle som präglas av mål och måluppfyllelse vill man välja rätt.

Visst är det viktigt med mål och visioner. Men de får inte bli så stora att de skymmer vägen dit. Att plugga vidare innebär förstås att nå ett mål, att få poäng från en avslutad kurs eller ta examen. Men det innebär dessutom så mycket mer. Oavsett vad man väljer att läsa erbjuder studierna erfarenhet, nya vänner och öppnar dörrar till världar dit man annars inte hamnat.

För mitt i all ångest om det är läkare jag verkligen vill bli fyller utbildningen min vardag. Med möten med fantastiska människor så som kollegor och patienter jag aldrig annars skulle ha träffat. Med massa kunskap om kroppen och dess sjukdomar som får en att förstå vilken otrolig maskin människan ändå är. Oavsett om jag bestämmer mig för att jobba med något helt annat eller läsa ännu en utbildning när jag är klar kommer jag att ha utvecklats något enormt. För precis som Karin Boye, evigt citerad på skolavslutningar, skriver i sin dikt I rörelse att

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Att våga trycka på knappen den 15 april behöver inte betyda att du har ditt drömmål helt definierat. Tänk på att det sällan är den spikraka motorvägen som är den roligaste bilvägen…

För det var ju så på den tiden att kunskaperna om framtiden, vilka yrken som fanns, att de gav olika inkomster och så, var väldigt begränsad. Jag gick på naturvetenskaplig linje på ett gymnasium i Göteborg och Chalmers var den väg många av klasskamraterna valde. Överhuvud hade jag märkt att de naturvetenskapliga ämnena inte var riktigt min cup of tea. Känslorna var ömsesidiga.

Så – vad skulle det bli? Filosofi tyckte jag var intressant, men där såg jag mest lärarjobb som framtiden. Och lärarjobb är bra, men mitt intresse för filosofi grundade sig i en lite romantisk tanke om att tänka nytt och stort. Nå, men förskollärare då? Det kunde kanske vara något för mig? I en bild såg jag mig själv som 50-årig farbror iklädd kostym sittandes på golvet lekandes med barn. Så försvann den bilden från mina hornhinnor.

FPU drev då en kampanj på temat socialpolitik. En konferens var i Trollhättan (vill jag minnas). Staden utvärderades av unga FPU:are ur socialpolitiskt perspektiv. Det var väldigt intressant, tyckte jag. Jag hörde talas om socionomutbildning och tänkte att den skulle föra mig till socialpolitikens värld.

Det var lite naivt. Egentligen var det väl så att socialpolitiken förde till socionomernas värld, eftersom de fanns för att ta hand om välfärdsstatens olika verksamheter som fötts ur socialpolitiska beslut. Jag började arbeta på en socialbyrå.

Efter ett tag bytte jag till ett statligt arbete – på Statistiska Centralbyrån. Siffrorna beskrev de sociala frågorna ur ett övergripande perspektiv och var på det viset mer socialpolitik. En dag kom en äldre kollega fram och frågade om jag ville åta mig uppdraget som Lokalombud för Saco/SR-föreningen (som det hette då). Utan att veta särskilt mycket alls om fackliga frågor sa jag ja. Efter ett tag kom jag in i styrelsen och blev en dag också ordförande. Så ytterligare en tid senare fick jag frågan om jag ville bli ombudsman. Och på den vägen har det sedan fortsatt. Från ombudsman på några olika förbund, till förbundssekreterare och senare förbundsdirektör för Civilekonomerna. Tillfälligheter, men visst finns det ändå en tråd?

Av Benny Johansson
Förbundsdirektör
Civilekonomerna

Ganska snart upplevde jag dock att jag hade fattat ett bra beslut. Yrkets mångfald vad gäller klienter och typ av verksamheter tillsammans med den vetenskapliga grunden inspirerade och motiverade mig under hela grundutbildningstiden. Likaså passade yrkets krav på kreativitet och uppfinningsrikedom mig bra. När jag, på försommaren 1999, fick min kandidatexamen och kunde ansöka om legitimation upplevde jag mig ha en bred kompetens och en handlingsberedskap som jag har haft stor nytta och glädje av i min yrkesutövning.

Mitt första jobb som arbetsterapeut var inom äldreomsorgen, men ganska snart började jag arbeta med vuxna personer med utvecklingsstörning. Jag har sedan dess främst arbetat med denna målgrupp, en resa som har varit helt fantastisk. Att få möta dessa personer i deras hem och på deras arbetsplatser och på olika sätt stödja dem att på egna villkor vara delaktiga i sitt vardagsliv och i samhället har varit och är enormt inspirerande och självutvecklande för mig. Sedan några år arbetar jag vid universitetet. Jag är doktorand och forskar om åldrandet hos personer med utvecklingsstörning samtidigt som jag undervisar blivande arbetsterapeuter om arbetsterapi, funktionshinder och delaktighet mm. Jag trivs mycket bra med mitt arbete och jag har inte en enda gång ångrat att jag blev arbetsterapeut, möjligheternas yrke. Jag är stolt över att vara arbetsterapeut.

Jag är stolt över de insatser som arbetsterapeuter bidrar med i samhället. Jag är också stolt över den forskning och kunskapsutveckling som bedrivs inom arbetsterapi. Samtidigt upplever jag att samhället inte fullt ut utnyttjar den kompetens som arbetsterapeuter har och jag känner en stark drivkraft i att få påverka detta så att fler personer i vårt samhälle kan uppleva delaktighet och hälsa.

Av Ida Kåhlin
vice ordförande
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (FSA)