För Saco är Almedalen en plats att bygga och underhålla relationer på. Det är ett skyltfönster där vi, för våra mest relevanta målgrupper, visar upp vilka frågor vi arbetar med.

2012 har vi valt att fokusera på chefs- och ledarskapsfrågor.

Chefsrollen är både en vanlig och viktig roll som Sacoförbundens medlemmar har. Inom Saco ryms redan idag 140.000 välutbildade chefer. Det är en tredjedel av de yrkesverksamma medlemmarna.

Även dessa behöver råd, stöd, justa villkor, rimliga löner och goda förutsättningar för att utöva sitt arbete. Och som facklig organisation har vi ett dubbelt intresse i frågan. Chefer och medarbetare är ömsesidigt beroende av varandra. Utan chefsutveckling, blir det troligtvis inte mycket till medarbetarutveckling heller. Vi tror helt enkelt att det är bättre att försöka påverka chefens arbetsförutsättningar än chefens personlighet.

Ur ett samhällsperspektiv är frågan också intressant. Hur ska arbetsgivarna anpassa sig för att möta en ny generation chefer, nu när fyrtiotalistgenerationen snart gått i pension? Kika in på www.saco.se/almedalen för att läsa mer om våra seminarier under Almedalsveckan.

Har du förresten själv funderat på om du skulle passa som chef? Då vill jag passa på att tipsa dig om att komma till kårhuset Rindi under Almedalsveckan och göra vårt certifierade chefstest ”Shapes”. Det är ett personlighetstest som analyserar dig utifrån social interaktion, operativa kompetenser, intellektuella och emotionella kompetenser. Diskutera ditt resultat med de legitimerade psykologer vi har på plats.

Almedalsveckan närmar sig och för mig är den fortfarande något av årets höjdpunkt!

Lärarlönerna är låga, det är allmänt känt. Utbildningen är dessutom lång. Resultatet är en ekvation som inte går ihop. Resultatet skrivs ut i röda siffror.

Saco statistiken Thomas Ljunglöf har i den senaste livslönerapporten än en gång visat på att lärarutbildningen ger dålig ekonomisk avkastning. Även om det finns skillnader inom grupper – gymnasielärare tjänar mer, tidigareårslärare tjänar mindre – så är den samlade löneinkomsten under ett yrkesliv mindre än en person som börjat arbeta efter gymnasiet.

Lärarna på gymnasiet och grundskolan har fått stå tillbaka lönemässigt så länge att svenska lärares löner är bland de lägsta i Europa. På 60-talet hade lärarna jämförbara löner med riksdagsledamöter. Sedan 70-talet har dessa löner halverats i jämförelse med våra främsta folkvalda.

En genomsnittlig ingångslön för en högskoleutbildad lärare i grund- och gymnasieskolan ligger idag på cirka 22 500 kronor. Lärarna kan inte heller förvänta sig någon större löneutveckling under sina år i yrket.

Utifrån detta är det inte konstigt att lärarna och fackförbunden är missnöjda. Det är inte heller konstigt att yrket har svårt att locka till sig en större andel studenter höga betyg. Detta är inte bara synd, det är ett samhällsproblem.

Skolan är en fixpunkt i svensk politik, debatten tar aldrig slut, reformerna avlöser varandra. Klarast uttryckte Jan Björklund detta i gårdagens tal i Almedalen.

”Sedan i fredags, den 1 juli, har Sverige en ny skollag.
Sedan i fredags har Sverige ett nytt betygssystem.
Sedan i fredags har Sverige nya läroplaner.
Sedan i fredags har Sverige lärlingsutbildningar.
Sedan i fredags har Sverige en ny lärarutbildning.
Sedan i fredags påbörjar Sverige införandet av lärarlegitimation.
Sedan i fredags har Sverige en ny gymnasieskola.

Reformtakten i svensk skola har aldrig varit högre.”

Detta är en milstolpe i den svenska skolan och i Björklunds politiska liv. Ingen vet riktigt vad den sammanvägda effekten blir av denna massiva reform. Stannar det upp nu eller hämtar den politiska sfären bara andan innan nästa reformvåg?

Allt fler röster höjs kring olika former av ökad statlig involvering. Detta skulle innebära ännu en strukturreform. Kanske behöver svensk skola även en resursreform med ledord som lärartäthet, planeringstid, kompetensutveckling och speciallärare. Eller kanske så är det så att svensk skola bara behöver få vara ifred.

Hur kommer Björklunds arv påverka synen på läraryrket? Hur kommer detta påverka lärarnas löner? Ingen vet.

Förhoppningsvis kan Sacos livslönerapport understödja lärarnas argumentation. Förhoppnings kan även lärarförbunden bidra till en förändring.

Läs mer om detta här:

Lärarnas riksförbunds kampanj för högre löner

Sacos rapport: Sacorapport med livslöneberäkningar av hur 36 utbildningsval lönar sig över livet

Se Almedalsseminariet om livslöner

Ett lätt riskabelt upplägg, som den här gången blev en fullträff tack vare kunniga, prestigelösa politiker med gott humör och en duktigt påläst moderator.

”Arbetslösa ungdomar – vem bryr sig?”, ganska många och mycket, visade också den efterföljande debatten. Även om den inte bjöd på några politiska nyheter eller självklara framgångsvägar.

Arbetslösa studenter är kanske inte det störta problemet. Det är snarare de alltför många unga som idag saknar fullständiga betyg och att hitta vägar för dem in i arbetslivet. För dem är praktiska lärlingsutbildningar och provanställningar helt centralt. Alla måste inte läsa på högskolan, menade Tomas Tobé.

Ylva Johansson höll med om att de unga utan gymnasiekompetens är det stora problemet idag.

-Men de unga får generellt vänta för länge på jobb. Frågan är om vi utbildar för mycket ”för utbildningens skull”.

För många nyexade studenter är dilemmat, ska jag ta första bästa jobb eller vänta på det ”rätta”, det jag är utbildad till?

-Jag tror det är viktigt att ta chansen till arbete. Om Maria Wetterstrand väntat på ett jobb som utbildad biolog hade hon kanske inte blivit den politiker hon idag är. Sedan behöver ju inte alla bli miljöpartister, skämtade Tomas Tobé.

Ylva Johansson varnade för risken att fastna i ”första-bästa-jobbet”. Samtidigt är det svårt att säga nej. Medelvägen är kanske att säga ja och samtidigt fortsätta söka de jobb man är utbildad för.

Både de och den efterföljande panelen var rörande överens om att högskolan måste bli mycket bättre på att koppla utbildningarna till arbetsmarknaden. Samarbetet mellan högskola och näringsliv och andra arbetsgivare fungerar uselt. De verkar inte kunna prata med varandra, sade Saco Studenternas ordförande Lisa Gemmel.

-Vi studenter kan lösa problemet åt er. Vi kan skapa egna samverkanstolkar , studenter som får gå runt och skapa de kontaktytor som behövs.

Både Ylva J och Tomas T gjorde tummen ner för de senaste veckornas stora ”snackis” i samhällsdebatten, svenskt Näringslivs förslag till lägre studiestöd för de som pluggar humaniora och andra mindre självklart brödfödeinriktade ämnen.

Det dummaste jag hört, menade Ylva J. Medan Tomas T nöjde sig med ”Inget bra förslag”.

Den svenska högskolan släpar fortfarande på oket efter Göran Perssons drastiska återställare av de svenska statsfinanserna under 1990-talskrisen, menar SULF.

-Alla statliga bidrag skars ned med 10 procent även högskolornas kostnadsanslag. Det säger Ann Fritzell, utredningschef på SULF.

Än värre är att gapet mellan utbildningens kostnader och ersättningarna från staten sedan dess bara fortsatt att öka. Av utlovade satsningar har i bästa fall blivit enstaka år av oförändrad kostnadsutveckling.

En av bovarna i dramat är den avräkning för produktivitetsutveckling som SCB räknar fram åt politikerna i sitt kostnadsutvecklingsindex.

-I år är högskolornas anslag till lönekostnadsökningar 0,49 procent efter avräkning och nästa år 0,92. Någon som tror att det kommer att vara tillräckligt, undrar Ann Fritzell lätt ironiskt…

DIK och framtidens frihet

Förmiddagen fortsätter tillsammans med DIK och seminariet ”Det digitala biblioteket – Utopi eller verklighet?”, Svaret på den egna frågan blev tveklöst – verklighet. Så finns till exempel redan idag 70-80 procent av universitetsbibliotekens material digitalt tillgängligt.

Digitaliseringen är den stora frihetsreformen för alla människor och samhället., inte minst barnen. , säger Inga Lundén, stadsbibliotekarie Stockholm och ordförande i Svensk Biblioteksförening.

Det handlar inte längre om att välja digitalt eller tryck. Vi i det rika Sverige måste ha råd att satsa på båda. Utvecklingen ställer helt nya krav på infrastruktur. Men det har våra politiker och regeringen ännu inte förstått, menar Gunnar Sahlin, riksbibliotekarie, Kungliga Biblioteket.

Internet är inte boktryckarkonsten uppfunnen igen, internet är stor som elektriciteten. Och vi hittar ständigt nya användningsområden.

-Digitaliseringen leder oss in i en framtid vi inte vet någonting om. Vi vet inte vad som kommer att hända eller åt vilket håll utvecklingen kommer att gå eller var den slutar. Det är det som är spännande, tycker DIKs ordförande, Karin Linder.

 Om skolans sjukdomsinsikt

Nästa anhalt blir Psykologförbundets långt mer än överfulla seminarium ”Diagnosens makt – hur den svenska skolan blev sjuk!” Om en skola som kanske mindre handlar om vad barnen behöver för att kunna tillgodogöra sig utbildning och mer om skolans behov av diagnoser.

Ett exempel på vad som går att göra är Nossebro, där skolan som gick från den absoluta resultatbotten till att bli en framgångssaga. Med tre faktorer som grundrecept:

1-Alla, rektor, lärare läste specialpedagogisk litteratur.

2-Alla mindre undervisningsgrupper togs bort.

3-När elever behövde extra stöd kom specialpedagogen till klasserna, inte som tidigare eleven till pedagogen.

En lärdom från projektet är nämligen att alla elever vill vara i en klass. En annan att rektor, lärare alla pedagoger måste vara med på tåget.

Om man sedan avslutar förmiddagen med en debatt om mångfald och jämställdhet med Sveriges Chefsförening, Veckans Affärer och Diskrimineringsombudsmannen, så är behovet av just mångfald ganska mättat. Och då återstår ändå en låång eftermiddag späckad med ännu mera spännande och intressanta evenemang.

Den tydliga kopplingen mellan LO och (S) har inte riktigt samma stöd bland medlemmarna i LO-förbunden. Endast 46 % av LO-medlemmarna uppger i SCBs partisympatiundersökning från nov 2010 att de kan tänka sig att rösta på (S), över 25 procent av LOs medlemmar uppger att de har sina partisympatier hos Moderaterna. Om jag nu tillhör den fjärdedelen som kan tänka sig att rösta på Moderaterna så ökar inte min vilja att gå med i en fackförening som på olika sätt tydligt bistår (S) i val efter val. Denna bild
delades inte av Jämtin och Baudin. För dem var det självklart att man ska samverka men man måste alltid diskutera hur.

Jag har svårt att förstå att man inte ser problemen med att i valrörelsen smäda partiledare med konstiga affischer och att sitta i ett partis verkställande utskott. Sen har vi sammanblandningen av roller som händer då och då inom Kommunal, att man dels sitter i kommunstyrelsen för (S) och samtidigt är facklig företrädare. Oavsett om man faktist har medlemmarnas förtroende så känns det inte bra. ”Vilken stol sitter jag på just nu?”

Bara risken att sakfrågorna försvinner in i en partipolitisk retorik är själ nog för att jag ska våga påstå att man ska bryta samverkan.
Klipp de formella banden till (S) och utveckla samverkan med alla partier. Det kommer att gynna LOs medlemmar. Och det kommer även att gynna TCO och Saco. Kopplingen mellan (S) och LO försvårar för oss att utveckla bilden av fackförbunden som oberoende och moderna. Medlemmarna måste kunna lita på oss att vi driver våra frågor lika starkt oavsett vem som för tillfället har regeringsmakten. Medlemmanas avgifter ska enbart gå till det fackliga arbetet, inte till ett politiskt parti. Sluta förneka problemen. Lyft blicken och se möjligheten med ett fristående LO. Det är till gagn för alla fackförbund.

Det var en enig panel: att få praktik redan under studietiden gör ekonomutbildningarna attraktivare, ökar kvaliteten på utbildningen och gör de ekonomer som examineras till bättre ekonomer ute i yrkeslivet.  Det handlar också om att möta representanter från näringslivet och integrera deras erfarenheter i själva studierna.   Frågan handlade därmed mest om hur detta ska gå till.

 Det viktigaste är att studenterna tidigt ska få en känsla av hur det är att jobba som ekonom. 

En ekonomutbildning är bred vilket betyder att det finns många områden man kan jobba inom.  Därför kan det vara bra att hitta sin egen ekonomnisch redan tidigt – helst redan under studietiden. Att välja nisch tidigt i stället för att vara tvungen att byta inriktning i början av ekonomkarriären är bättre, framhölls det från studenthåll.

Kopplingen mellan akademi och näringsliv kan också ske genom gemensam kunskapsutveckling för att utveckla ekonomutbildningarna. Representanter från högskolan och reflekterande praktiker bör gemensamt fundera på vilka de viktiga framtidsfrågorna är och vilken roll företagen har i samhället, enligt akademiperspektivet. Näringslivsrepresentanten höll med: vi måste utbilda ekonomer som är redo för utmaningarna i framtiden och är konkurrenskraftiga i en global värld.

Mina egna reflexioner ur mitt Sacoperspektiv är förstås Livslön: det är många val på vägen som har betydelse för karriären. För såväl ekonomer som andra.

Trendspaningen innan Almedalen förutspådde att twitter skulle bli det stora här under politikerveckan. Och det är många som  använder taggen #almedalen på sina twitterinlägg. Men jag kan ju inte följa det! Det tar ju så lång tid att läsa via sin telefon att man orkar helt enkelt inte.

Nästa års vinnare i Almedalen blir den organisation eller företag som installerar ett helt fritt och fungerande trådlöst nät i hela
Visby. Och som komplement hoppas jag att telecom-företagen bygger ut sina 3g-nät rejält. Hur svårt kan det vara?

Man vill komma ifrån utvecklingen mot standardiserade och likriktade bostadslösningar till bostäder anpassade för nya behov och individuella lösningar. Det största bostadsbehovet i framtiden kommer framförallt finnas bland unga vuxna samt äldre och i de urbana regionerna. En del av de lösningsförslag som presenterades och diskuterades var flexibla bostäder som kan anpassas efter ändrade behov över tid, hållbara lösningar som även de står sig över längre tid, nya kontrakts-, bo – och bolåneformer, samt olika klimatsmarta lösningar och bebyggelse på redan befintlig bebyggelse.

Önskemål från arkitekternas håll är att politikerna tydligare specificerar kvalitetskrav gentemot arkitekter och byggherrar, medan det från politikerhåll formulerades en önskan om att få hjälp med att formulera kvalitetskraven. Kan konstateras att kvalitetsbegreppet är svårhanterligt och att mer samverkan och tydlighet från alla parter är den framkomliga vägen.

Det visade sig att seminariet inte handlar om min mamma, inte än i alla fall. Hon får anses oberoende och själv ansvarig för sina tänder, även om hon så blir ruinerad på kuppen. Seminariets kretsade kring de äldre som inte själva kan ta ansvar för sin munhälsa, t.ex. de som har biståndsbehov, dementa, svårt sjuka eller för all del också de pensionärer som inte har råd med tandvård.

 Sveriges Tandläkarförbund har genomfört en enkät hos kommunerna om munhälsan hos äldre som bor hemma men med biståndsbehov. Resultatet visar att det finns brister i handläggarnas rutiner och hantering av munhälsa hos de äldre. Läs mer om enkäten på http://www.tandlakarforbundet.se/.

 Paneldeltagarna radar upp många bekymmer och brister och jag förundras över att det är så problematiskt, hur kan man inte ta hänsyn till de äldres tänder när man tar hand om resten av deras kroppar och hälsa, hur kan man glömma tänderna? Men så inser jag att problemen är förhållandevis nya. Tack vare bra tandvård tidigare i livet får många numer behålla tänderna när de blir äldre men tyvärr försämras förmågan att ta hand om tänderna i takt med åldrandet. När man inte klarar av att borsta sina tänder, som då sitter kvar i munnen istället för att ligga i ett glas vatten, måste personerna i ens omgivning faktiskt kika in i munnen och kunna se hur status är därinne.

 Kompetensen och utbildningen hos biståndshandläggare och vårdpersonal är bristfällig inom munhälsoområdet, tandläkarna behöver bättre utbildning när det gäller äldres munhälsa och de måste också arbeta mer med förebyggande åtgärder för äldre. Nu när problematiken har börjat uppmärksammas, börjar också förslag på lösningar och förbättringsarbete komma. Det känns bra, inte minst för lilla mammas skull.