Anders Borg nämnde i talet att Moderaterna är det breda skattesänkarpartiet för de många och att skatterna ska sänkas med ansvar. Givetvis. Det har vi alla hört nu.

Men varför vill inte partiet som kallar sig det nya arbetarpartiet föra en skattepolitik som fullt ut vill stimulera arbete? Varför vill Anders Borg inte ta bort värnskatten? Vi har hög skatt på tobak för att vi ska röka mindre, vi har hög skatt på alkohol för att vi ska dricka mindre och hög skatt på bensin för att vi ska köra mindre bil. Har vi då hög skatt på arbete för att vi ska arbeta mindre?

Borgs resonemang om jobbskatteavdrag skickar fel signaler. Vår välfärd är beroende av att många jobbar och gärna jobbar lite till och lite smartare. Sacos hållning är att de som gör ett bra jobb och tar ett större ansvar ska kunna få bättre betalt. De ska inte straffbeskattas med en värnskatt.

Och när Borg som argument för fram att det endast är 0,3 procent av kvinnliga lärare som betalar värnskatt är inte det ett tecken på att värnskatten fungerar, det är ett tydligt tecken på att de allra flesta lärare har en för låg lön!

Min uppfattning är helt enkelt att värnskatten inte är bra för arbetsmoralen.

Den tydliga kopplingen mellan LO och (S) har inte riktigt samma stöd bland medlemmarna i LO-förbunden. Endast 46 % av LO-medlemmarna uppger i SCBs partisympatiundersökning från nov 2010 att de kan tänka sig att rösta på (S), över 25 procent av LOs medlemmar uppger att de har sina partisympatier hos Moderaterna. Om jag nu tillhör den fjärdedelen som kan tänka sig att rösta på Moderaterna så ökar inte min vilja att gå med i en fackförening som på olika sätt tydligt bistår (S) i val efter val. Denna bild
delades inte av Jämtin och Baudin. För dem var det självklart att man ska samverka men man måste alltid diskutera hur.

Jag har svårt att förstå att man inte ser problemen med att i valrörelsen smäda partiledare med konstiga affischer och att sitta i ett partis verkställande utskott. Sen har vi sammanblandningen av roller som händer då och då inom Kommunal, att man dels sitter i kommunstyrelsen för (S) och samtidigt är facklig företrädare. Oavsett om man faktist har medlemmarnas förtroende så känns det inte bra. ”Vilken stol sitter jag på just nu?”

Bara risken att sakfrågorna försvinner in i en partipolitisk retorik är själ nog för att jag ska våga påstå att man ska bryta samverkan.
Klipp de formella banden till (S) och utveckla samverkan med alla partier. Det kommer att gynna LOs medlemmar. Och det kommer även att gynna TCO och Saco. Kopplingen mellan (S) och LO försvårar för oss att utveckla bilden av fackförbunden som oberoende och moderna. Medlemmarna måste kunna lita på oss att vi driver våra frågor lika starkt oavsett vem som för tillfället har regeringsmakten. Medlemmanas avgifter ska enbart gå till det fackliga arbetet, inte till ett politiskt parti. Sluta förneka problemen. Lyft blicken och se möjligheten med ett fristående LO. Det är till gagn för alla fackförbund.

Trendspaningen innan Almedalen förutspådde att twitter skulle bli det stora här under politikerveckan. Och det är många som  använder taggen #almedalen på sina twitterinlägg. Men jag kan ju inte följa det! Det tar ju så lång tid att läsa via sin telefon att man orkar helt enkelt inte.

Nästa års vinnare i Almedalen blir den organisation eller företag som installerar ett helt fritt och fungerande trådlöst nät i hela
Visby. Och som komplement hoppas jag att telecom-företagen bygger ut sina 3g-nät rejält. Hur svårt kan det vara?

En femtedel av landets elever går på en skola som saknar skolbibliotek. Från den första juli finns det inskrivet i skollagen att det ska finnas skolbibliotek. Men det räcket inte med en bokhylla. Det behövs även utbildad personal. Det resulterar i högre kunskaper i hos eleverna. Skolbibliotek ska vara en aktiv del i det pedagogiska arbetet. Tänk om även kommunpolitikerna förstod detta och fixar bibliotek till alla elever nu.

Och här är jag nu. Fullsatt, varmt och intressant. Moderatorn Staffan Dopping hävdade att även ämnet är hetast i Almedalen. I seminariet deltar Rossana Dinamarca (V), Mikael Damberg (S), Helene Odenjung (FP), Margaretha Pålsson (M), Maria Stockhaus, ordförande i SKL:s beredning för utbildningsfrågor samt Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas Riksförbund.

Idag kan vi konstatera att:
· Elevresultatet sjunker i ett internationellt perspektiv och det finns en bristande likvärdighet
· Väljarna inte är nöjda med skolan som den fungerar idag
· Det finns ett starkt stöd för en statlig skola alternativt en statligt finansierad skola

Lärarnas Riksförbund vill förstatliga skolan – och det vill också en majoritet, 56 procent, av den svenska befolkningen. Detta visar en ny undersökning som LR låtit genomföra. Resultatet visar ett klart trendbrott i opinionen. Bara Folkpartiet driver frågan i riksdagen men det är tydligt att även Miljöpartiets, Vänsterpartiets, Moderaternas och Socialdemokraternas väljare anser att skolan bör förstatligas. Undersökningen visar också att 4 av 5 tillfrågade inte tror att alla elever i Sverige har samma chans till likvärdig utbildning

På den raka frågan om man anser att skolan bör förstatligas svarar nu för första gången en majoritet av den svenska befolkningen, 56 procent, ja. Det handlar om totalansvaret för skolan, såväl driftansvaret som det ekonomiska ansvaret. Men denna tydliga viljeinriktning på gräsrotsnivå har tyvärr ingen motsvarighet inom det politiska etablissemanget, på central nivå.

Det är allvarligt att skolan inte är likvärdig, men en likvärdig dålig skola som är lika dålig överallt är heller inte bra. Det är viktigt att alla elever når sin fulla potential och ges förutsättningar att utvecklas utifrån sina möjligheter. Föga förvånande är alla i panelen överens om detta.

Varför händer det inget när det gäller att utreda effekterna av skolans ansvar som skolminister har utlovat och riksdagen har beslutat om? Varför tar det så lång tid?

Min personliga slutsats är att detta är en stor blocköverskridande frågan. Och då för alla riksdagspartier som har en kommunalpolitisk bakgrund. Kommunpolitiker vill inte förlora den stora summan pengar som följer med ansvaret att driva skolan. Den påsen innehåller så mycket pengar att skolan ofta fungerar som en kommunalekonomisk budgetregulator. Det är med andra ord en maktfråga med stora ekonomiska summor står på spel. Kommunpolitikerna från alla politiska partier kommer strida för rätten att bestämma över skolan.

Jag personligen var en av de där lärarna som var mycket kritiska till kommunaliseringen början av 90-talet. Helt enkelt för att det som kommunerna hade ansvar för redan under den statliga tiden inte var bra. Läromedel, skolmat och lokaler hanterades av kommunerna även innan kommunaliseringen och hanterades med mycket dåligt resultat. Jag tycker inte att kommunerna har hanterat det ökande ansvaret på ett ansvarsfullt sätt. Men frågan är om staten är bättre? Var skolan likvärdig under den statliga skolöverstyrelsens tid? Det fanns en utvecklad byråkrati och en regelstyrning som definitivt inte är lösningen på dagens skolpolitik.

Men det är dags att fundera på hur staten ska kunna ta ett större ansvar och styra resurserna så att kommunpolitikerna inte frestas att använda pengarna till något annat än skolan. Har man inte en skola som fungerar så finns det bara förlorare. Och det är det som borde oroa politiker lika mycket oavsett färg och på vilken nivå. Det går att göra saker redan idag och det behövs. För elevernas skull.

Men inte överallt. Ledarskribenten och debattredaktören Lars J Eriksson ondgör sig i LaholmsTidning (9/6) över dåliga hemsidor. Och som exempel använder sig nämnde ledarskribent av Sacos webb som ett exempel, ett dåligt sådant. Han hittar helt enkelt inte vår senaste rapport om livslöner.

I sak håller jag med den gode Eriksson. Det är viktigt att hemsidesbesökaren snabbt hittar det som efterfrågas. Men i det här fallet vet jag faktiskt inte vad vi skulle ha gjort mer för att på ett tydligare sätt guida skribent Eriksson rätt på vår enligt honom dåliga hemsida.

Som synes på bilden av vår hemsida finns det inte mindre än fem hyfsat tydliga referenser till begreppet livslöner.

Ok, låt vara att tre av dem fanns på det som Eriksson kallar för ”något slags löpsedel som rullade förbi som en neonskylt från 1950-talet, ett kommunikationsmässigt haveri”.

Dessutom finns det en möjlighet att klicka fram de senaste rapporterna. Och vi tror att våra läsare som letar efter en rapport har förmågan att lista ut att våra senaste rapporter finns just under en sådan knapp. Men vi kanske har överskattat förmågan hos våra besökare. Och det vill vi inte.

Är vi verkligen sådana klåpare på att utforma vår hemsida som herr ledarskribent påstår?  Jag tycker inte det. Men man kan alltid bli bättre. Vad tycker ni? Vad vill ni ha mer av på saco.se? Hur kan vi utveckla vår hemsida?

Givetvis kan ni även lämna synpunkter kring funktioner, innehåll och utseende rörande vår facebook-sida, vår hemsida anpassad för mobiltelefoner eller denna blogg. På alla dessa ställen finns förstås också länkar till vår livslönerapport!

Jag tror inte avgiftens storlek är den enda förklaringen till den minskade organisationsgraden inom LO-förbunden. Då är väl slutsatsen den att bara man sänker avgiften så ökar antalet medlemmar? Det är att göra det lite väl enkelt för sig tror jag.

Det fackliga medlemskapet är inte lika självklart idag. Bilden av facket spelar givetvis en roll för viljan att betala 2-3000 kr per år, ibland ännu mer. Medlemsundersökningar kan till och med visa att medlemmarna själva uppfattar facket som ”gubbig”, omodernt och försvarare av systemen. Var är de fackliga visionerna undrar ungdomarna?

Bilden av facket blir inte bättre genom att som Byggnads gjorde skrika ”Go home” utanför ett skolbygge i Vaxholm eller att med västar patrullera utan för en liten salladsbar i Göteborg. I sak kan jag förstå varför man gjorde så men varumärket ”fackförening” skadas helt klart av den typen av aktioner. Animerade pensionsdiskussioner i stora försäkringsbolag bidrar heller inte till en förbättrad bild av varumärket.

Den tydliga kopplingen mellan LO och (S) har inte riktigt samma stöd bland medlemmarna i LO-förbunden. Endast 46 % av LO-medlemmarna uppger i SCBs partisympatiundersökning från nov 2010 att de kan tänka sig att rösta på (S), över 25 procent av LOs medlemmar uppger att de har sina partisympatier hos Moderaterna. Om jag nu tillhör den fjärdedelen som kan tänka sig att rösta på Moderaterna så ökar inte min vilja att gå med i en fackförening som på olika sätt tydligt bistår (S) i val efter val.

Sacoförbunden har flera fördelar. Vi är tydligt partipolitiskt obundna. För att förbättra våra medlemmars löne- och arbetsvillkor hämtar vi argument ur vårt uppdrag vid sidan om de fackliga kärnfrågorna. Och det gör vi genom att också driva yrkesutvecklingsfrågor. Det finns ett medvetet arbete att stärka professionsfrågorna. Och det ser till exempel veterinärer, lärare och civilekonomer.

Jämfört med andra fackliga organisationer har Sacos förbund haft en god medlemsutveckling de senaste åren. Men vi kan inte slå oss till ro, vi behöver aktivt locka till oss nya medlemmar samt se till att behålla de medlemmar vi redan har. Det är viktigt att Sacoförbunden har en hög organisationsgrad inom de olika medlemsgrupperna. Då är det lättare att på ett trovärdigt sätt företräda medlemmarna i frågor som t ex. löner och anställningsvillkor samt villkor för utövandet av medlemmarnas professioner.

Det räcker inte med låga avgifter för att behålla och locka nya medlemmar. Vi måste synas i debatten och på arbetsplatser. Vi måste erbjuda såväl förmåner som visioner. Och vi måste fortsätta lyssna på Sveriges akademikers krav på vad en modern, trovärdig och närvarande facklig organisation är.

De senaste årens ökning bland Sacoförbunden beror bland annat på just den vilja som finns att förnya, förändra och förbättra varumärket facket. Det är här umaningen ligger. Klarar vi inte den så hjälper inga låga avgifter i världen.

Redan under utbildningen till lärare började jag engagera mig för en bättre lärarutbildning och blev engagerad i Lärarnas Riksförbunds studerandeförening. Hur kul som helst! Och nyttigt. Studiemedelssystemet var i fokus när jag arbetade med studentfrågor på Saco 1990. Innehållet i lärarutbildningen och dess förutsättningar till att skapa bra lärare var alltid aktuellt när jag arbetade på LR. Även dimensioneringen och antalet orter rådbråkades – kan verkligen lärarutbildningen hålla lika hög kvalitet på alla ställen i landet? 

När jag arbetade på DIK diskuterades bland annat innehållet i media- och kommunikationsvetenskapliga utbildningarna. Hur står de sig i ett internationellt perspektiv? Vad händer med de som läst på bibliotekarieutbildningen efter avslutad utbildning? Så nog har den högre utbildningens problem och möjligheter funnits med mig sedan den där dagen för 26 år sedan. 

Och utbildning är viktigt. Det ligger i individernas och samhällets intresse att så många som möjligt skaffar sig en så god utbildning som möjligt, av ekonomiska skäl lika väl som av omsorg om väsentliga mänskliga och kulturella värden. Saco gillar utbildning. Vi vill att så många som kan och vill ska kunna läsa på universitet. Men det måste vara utbildning med kvalitet, hög kvalitet! 

Sveriges akademiker håller med. Ökad kvalitet i utbildningssystemet tycker 86 procent av akademikerna är en mycket eller ganska viktig sakfråga i det kommande riksdagsvalet (läs mer om Sacos valundersökning här).  

Tyvärr är inte den högre utbildningen den mest debatterade frågan i den politiska debatten idag. Här kommer några påståenden som politikerna borde diskutera och ta ställning till: 

För att utbildningen ska fungera är goda lärare en grundförutsättning. Det är viktigt att lärarna får de arbetsvillkor och den erkänsla som krävs för att yrket ska få den dragningskraft som behövs.

Arbetslivet måste bli bättre på att ta tillvara dem som genomgått högre utbildning och forskarutbildning. Glappet mellan utbildning och arbetsliv måste minska, i första hand genom utbyggd vägledning och en kraftig utbyggnad av praktikplatser inom alla utbildningar där det är meningsfullt.

Tiden vid högskolan måste utnyttjas bättre. Med fler lärare kan studierna bli intensivare och undervisningstiden öka.

Det är några viktiga områden som årets valrörelse borde handla om. Men om man villl spetsa till det diskuterar politikerna hellre gårdagens kunskaper på arbetsmarknaden (läs skatten för pensionärerna) än förutsättningarna för morgondagens kunskapssamhälle. Tänk om vi kunde få en kamp om vilka partier som satsar mest på högre utbildning och forskning också! 

Fria autonoma parter som reglerar arbetsmarknadens villkor. Det är den Svenska modellens viktigaste ingrediens, enligt Anna Ekström.

Om vi börjar med att påverka lagstiftaren på EU-nivå riskerar vi att gå ur i askan i elden. De som idag har makten kommer inte skriva ett för Sveriges förhållande bättre utstationeringsdirektiv.

Inskränkning av strejkrätten är inte bra men efter att ha läst domen så förstår inte Anna Ekström hur vi ska kunna komma undan just den negativa effekten. Det måste vara bättre att överlåta diskussionen till arbetsmarknadens parter som bör lösa detta genom vanliga förhandlingar.

Golvet har blivit både rak och väggar, vi får inte teckna bättre avtal eller avtal som omfattar fler områden. Och det är ett problem enligt Wanja Lundby Wedin.

Nej, någon 100% samständighet bland de tre ordförandena finns inte. Man gillar inte Lavaldomen, det står klart för åskådarna. Det ska finnas ett kollektivavtal hos en utländsk arbetsgivare i Sverige där innehållet ska vara likvärdigt med svenska förhållanden tycker Anna. Sture och Wanja håller med, men vill att de ska vara ett svenskt kollektivavtal.

Men vad tycker arbetsgivaren i form av Svenskt Näringsliv? Det vet vi inte riktigt. Det finns olika uppfattningar bland arbetsgivarorganisationerna också. Rent generellt tycker jag att Svenskt Näringsliv på ett mer aktivt sätt måste ta ett ansvar för den svenska modellen. Oavsett lavaldomen.

Och det är nu det blir problematiskt för mig. Om vi försöker påverka lagstiftaren på europeisk nivå riskerar vi att det drar i väg åt fel håll. Allstå återstår den svenska modellen med förhandlingar mellan parterna. Men vi vet inte om vad arbetsgivaren tycker i olika delar. Vilket förhandlingsutrymme som finns är oklart. Men jag tror nog att det är bättre att lita till den svenska modellen med förhandlingar och göra det bästa av den olyckliga domen.

Se seminariet i LOs webb-tv arkiv här.