Just nu, måndag morgon, diskuterar de tre studentorganisationerna SSCO, LUS och GFS, om studenten och tillväxten. Jag kunde tyvärr inte stanna och lyssna på seminariet men fick en snabb sammanfattning av en av arrangörerna. De menar att fler praktikplatser och möjlighet till ex-jobb på företag är ett sätt att främja tillväxt och regional utveckling. Och naturligtvis kommer även de diskutera Svenskt Näringslivs rapport.

Och visst handlade Fridolins tal igår indirekt även det om Svenskt Näringslivs rapport? Och idag skriver Mikael Damberg (S) i Svenskan om samma rapport, inte heller han håller med.

Svenskt Näringsliv har sett till att utbildningspolitik hoppat upp ett par pinnhål på debattlistan, helt enkelt. På seminariet igår rådde nästintill en kontrollerad lynchstämning, trots det lyckades rapportförfattarna och Tobias Krantz hålla god min.

Det är positivt att utbildning debatteras, men det är mindre positivt att rapportens innehåll går förlorat bakom det orealistiska och ogenomtänkta förslaget om sänkt studiebidrag för ”lågproduktiva” utbildningar, och ”hobbykurser”.

Rapportens kärna är genomströmning, och det är säkert många som känner igen bilden av civilingenjören som snabbt går igenom sin utbildning och humanisten som tar lite längre tid på sig. Men varför är det så? Eftersom jag inte ställer upp på tanken att humanister i gemen är slöare än civilingenjörer, och alltså bedriver ”slöstudier”, så återstår att hitta en annan förklaring.

Jag funderar så här: två tydliga skillnader mellan de båda utbildningarna är uppenbara. 1) civilingenjörerna har betydligt fler lärarledda timmar än humanisterna. 2) civilingenjörerna har en betydligt starkare arbetslivskoppling i utbildningarna med gästföreläsare, case och ex-jobb ute på ett företag. Medan humanisterna redan på utbildningen får höra att det är osäkert om de hittar ett jobb, och att de inte har några självklara arbetsgivare utanför offentlig sektor.

Så, två förslag från mig för att öka genomströmningen på vissa ”lågproduktiva” utbildningar: 1) fler lärarledda timmar, 2) mer arbetslivsanknytning.

Kan det vara så att en student som får mer undervisning och mer interaktion med läraren, och som dessutom får några hintar om var det finns en arbetsmarknad att söka sig till, känner sig mer motiverad att snabbt avsluta utbildningen och ta steget ut i arbetslivet?

Svenskt Näringslivs rapport hittar du här.

Till sist: Lisa Gemmel från Saco Studentråd skriver om studielinjen idag i GP. Läs!

1) Regeringar antar att marknadskrafter och avgifter i högre utbildningen kommer leda till både högre kvalitet och lägre priser. Därför framstår det som lockande att införa avgifter.

2) Påståendet om högre kvalitet grundar sig på olika rankinglistor, som oftast toppas av amerikanska, privata och avgiftsfinansierade, universitet.

3) Anledningen att rankinglistor toppas av amerikanska universitet är att USA är mycket större än Storbritannien, som Hotson använder som exempel. De har fler lärosäten, och investerar mer pengar i högre utbildning. Detta faktum är förbisett i resonemang om avgifters effekter.

De fakta han radar upp är enkla, men övertygande. USA har 311 miljoner invånare, Storbritannien har 62 miljoner invånare. Räknat per capita har således Storbritannien fler toppuniversitet per invånare än USA.

Räknat i BNP  är skillnaden mellan USA och Storbritannien än större. USAs BNP är 14,658 biljoner, Storbritanniens BNP är 2,247 biljoner. Storbritannien investerar 1,3 procent av BNP i högre utbildning, USA ungefär 3,1 procent. Det vill säga mycket mer, både räknat i procent, i absoluta summor, och räknat i pengar per invånare.

”The UK has somehow managed to maintain top-ranked universities for only about a fifth of the US price”, konkluderar Hotson.

Hotson kallar själv sin analys för ”rudimentär”, och rimligen är det ett basalt grepp att inte bara analysera rankinglistorna efter vem som ligger högst upp, utan att också ta hänsyn till lärosätenas olika förutsättningar.

Frågan är dock om Hotsons första tes är korrekt, att regeringar baserar sin utbildningspolitik på rankinglistor, att de vill ha högre kvalitet och lägre pris? Måhända ligger det andra överväganden bakom anledningarna att införa och höja utbildningsavgifter. Måhända är de nöjda med den befintliga kvaliteten och priset på utbildning, men inte med vem som betalar.

Rankinglistor är omdiskuterade, men varje år dyker det ändå upp braskande rubriker kring toppuniversiteten högst upp på de olika listorna. Det vi borde diskutera är kanske hur Sverige lyckats med den i sammanhanget nästan omöjliga uppgiften att ha 6 lärosäten bland de 200 främsta i världen.43) KI, 89) Lunds universitet, 129) Stockholms universitet, 147) Uppsala universitet, 193) KTH, och på plats 199) SLU.

Andra om Hotson och om Storbritanniens utbildningspolitik.

Det är för mig helt ofattbart hur regering efter regering ( inte bara den nu sittande, äras den som äras bör – så att säga) prioriterar ned frågan om den högre utbildningens kvalitet. Nu är jag utbildningsnörd av stora mått, så det är väl förståeligt att alla inte är lika upprörda som jag. Men den högre utbildningen kostar ändå en hel del miljarder per år. I statsbudgeten för 2011 kan man till exempel notera att anslaget för ”Försvar och samhällets krisberedskap” är ungefär 45 miljarder. ”Utbildning och universitetsforskning” går loss på hela 53 miljarder. (utfall för 2010). Våra universitet och högskolor väger alltså i klass med försvaret i budgeten. Mediebevakningen av vad de där pengarna går till skiljer desto mer.

Den högre utbildningen och forskningen kostar en hel del. Men de pengarna ska också ge vårt samhälle väl utbildade akademiker, som kan bidra till tillväxt, kunskap,  innovationer, forskning och nya upptäckter. När akademikernas centralorganisation inklusive vartenda medlemsförbund slår larm om kvaliteten i högskolan, att studenterna på många utbildningar endast har ett fåtal timmars undervisning per vecka, då borde åtminstone några ögonbryn höjas. Det är ändå ett av statens större utgiftsområden.

Idag skriver Jonas Stier, docent vid MdH och gästprofessor vid Högskolan i Skövde, också han om bristen på undervisning och lärarkontakt i högskolan: ”För många studenter uppgår den schemalagda undervisningen i dag till färre än fem timmar i veckan. Resten av heltidsveckan ska de bedriva självstudier medan deras lärare ägnar sig åt administration, forskningsansökningar, utvärderingar, kommittéarbete med mera.”.

Jonas avslutar sin artikel med följande: ”Jag säger till studenterna: ni får tillträde till vårt gym, vi instruerar och vägleder er, men träna måste ni göra själva. Staten måste inse att vi behöver fler timmar i gymmet. Det är dags att ge högskolorna ett resurstillskott – och öronmärka detta till undervisning och möten studenter och lärare emellan.”

Jag kan inte annat än hålla med. Hur dyrt är inte ett gymkort, om öppettiderna gör att det inte går att träna ordentligt? Och hur billig sjukförsäkring är det inte med ordentlig träning…

Andra som efterlyser mer lärarledd tid: Jusek, Saco Studentråd, SFS, TCO.

Kristina Persdotter, utredare på TCO, besökte delar av seminariedagen och hon skriver på TCO:s utredarblogg att hon tycker Saco börjar bli tjatiga. Det gör mig lite varm i hjärtat, jag ska förklara varför.

Saco har tidigare gett ut en forskningsöversikt som handlade om överutbildning och underutbildning. Det gjorde vi därför att vi tycker det är ett angeläget, men svårt, ämne. Att vara överutbildad innebär INTE, tvärtemot en populär missuppfattning, att man har för mycket utbildning. Termen betyder att man har ett JOBB som kräver mindre utbildning än man har. Till exempel att en utbildad civilingenjör kör taxi, det är en överutbildad taxichaufför. Om samma chaufför byter jobb, till att jobba som ingenjör på Ericsson istället. Ja då är han/hon inte längre överutbildad, utan rätt matchad på arbetsmarknaden.

Överutbildning kan ses som en sorts diskriminering på arbetsmarknaden, särskilt som det i hög grad är kvinnor som är överutbildade. Det är alltså kvinnor som inte får de kvalificerade jobb de är utbildade för. Män är istället i högre utsträckning underutbildade, det vill säga de har en lägre utbildningsnivå än deras jobb kräver. Det är precis lika illa att inte få det jobb du är kvalificerad för, som att bli lönediskriminerad, och det är ingen fråga facket bör backa för.

Diskussionen som Persdotter vill föra handlar om att det är så få akademiker som är överutbildade, kanske bara runt några procent, så det är inget problem. Då hänvisar Persdotter till en studie gjord av Grannas & Oscarsson. Det gör mig självklart glad, för just den studien var Saco med och finansierade. Det är en väl genomförd studie och resultaten där är viktiga, och ska självklart finnas med i diskussionen om överutbildning. Bland annat visade de att underutbildade ofta trivs bättre med sina arbetsuppgifter än överutbildade, och att 28% av de överutbildade sällan eller aldrig får lära sig något nytt på jobbet.

Persdotter avslutar med att hennes poäng är att det spelar roll för framtida politikskapande huruvida överutbildningen är 30 eller 7 procent. Där tycker jag hon har fel, av två anledningar. För det första, för den enskilde individen som blir diskriminerad på arbetsmarknaden spelar det mindre roll hur många som är i samma situation. Det är långt värre för den enskilde om vi låtsas som att överutbildning inte existerar, eftersom det inte är tillräckligt många överutbildade för att de ska vara en intressant grupp att tala om. För det andra, Saco är inte intresserat av överutbildningsfrågan enbart för att skapa politik. Vi vill sprida kunskap om akademikers villkor på arbetsmarknaden. Och överutbildning existerar även på akademikers arbetsmarknad, att ignorera det är att inte se alla akademikers arbetsmarknad.

Därför blir jag glad över TCO:s intresse för överutbildningsfrågan, ju mer vi diskuterar och debatterar, desto mer kunskap och information om överutbildning sprider vi, och kunskap är makt att förändra. Låt oss fortsätta debattera.

Inte så förvånande, så menar Riksrevisionen att en hög andel distansstudenter och studenter på fristående kurser drar ner effektiviteten, det vill säga de tar inte sina poäng i samma utsträckning som programstudenter. Lite mer förvånande, eller i alla fall kontroversiellt, är det att Riksrevisionen påpekar att andelen disputerade lärare inte har någon större betydelse för ett lärosätes effektivitet, det vill säga i vilken grad studenterna klarar sina poäng. ”En hög andel disputerade lärare och/eller forskare har en positiv samvariation med höga effektivitetstal, men denna samvariation är dock inte statistiskt signifikant.”, som det uttrycks i rapporten.

Vad kan det bero på?

Hypotesen, att disputerade lärare är bättre lärare, haltar kanske en aning. Att kunna lära ut är en sak, att själv vara kunnig är en annan. Men, de flesta lärosäten har högskolepedagogiska kurser som forskarna kan gå för att bli bättre pedagoger. Så det finns möjligheter för även den mest opedagogiske forskaren att bli en bättre pedagog och lärare.

Kanske finns förklaringen att söka någon annanstans, nämligen i hur forskarna och lärarna fördelar sin arbetstid. Kanske är det så att de disputerade lärarna överlåter undervisningen till doktorander och icke-disputerade lärare, för att själva fortsätta sin forskargärning? Eller att disputerade lärare undervisar på högre kurser, och mer specialiserade kurser, med färre studenter. Medan doktorander och icke-disputerade lärare undervisar på lägre kurser, med fler studenter.

Oavsett hur det egentligen hänger ihop, Riksrevisionens granskning öppnar för en debatt om lärosätenas effektivitet. Det gagnar alla inom högskolan, om det blir en bra debatt!

Läs Riksrevisionens rapport ”Använder lärosätena resurserna effektivt?” .

Diskussionen är stundtals intensiv under påverkanstorgen på Saco Studentråds kongress. Kanske blev ombuden inspirerade efter utbildningsministerns tal på förmiddagen. På söndag visar sig resultatet, när det beslutas vad Saco Studentråd ska arbeta med under 2011.

Det är i alla fall alltid lika roligt att höra alla engagerade och framtidsinriktade diskussioner!

Mer om Saco Studentråds kongress kan du läsa på www.saco.se/studentkongress.
Påverkanstorg

Idag väntar vi 13 000 besökare till Saco Studentmässa. Många kommer med en tydlig framtida karriär i blickfånget. Andra vet ännu inte vad de vill bli. Men i Sacomontern försöker vi hjälpa alla att hitta sin väg.

Två tjejer vill bli kustbevakare, en kille ska bli sjukgymnast, en annan brandman. Någon ska bli ingenjör eller TV-spelsprogrammerare, en annan funderar på lärare.

Sista ansökningsdag är den 15 april, så det är kort betänketid!
Vad ska du bli?

Lisa Gemmel håller föredrag om hur det är att plugga på högskola. Ett tips hon gav är att engagera sig i en organisation eller kåren under studietiden, då lär man snabbt känna nya människor i sin nya stad. Det största problemet är att hitta boende, kolla upp om du kan ställa dig i studentbostadskö redan innan du blivit antagen, tyckte Lisa.

Saco Studentmässa besöks av mer än 25 000 besökare, den 18-19 november på Älvsjömässan och den 24 november i Malmö.
Saco Studentmässa

Å andra sidan, så är enkäter ett bra verktyg för att få in många reflektioner och synpunkter från ett stort antal personer, utan att behöva genomföra ett stort antal tidskrävande intervjuer. För- och nackdelar, alltså.

När det nya kvalitetssäkringssystemet diskuterades som mest, var enkäterna i centrum av debatten. Skulle man, eller skulle man inte, använda sig av enkäter? Jo, tyckte studenterna. Tveksamt, tyckte regeringen. Men studentenkäterna togs ändå in i det slutgiltiga förslaget.

Efter moget övervägande har nu Högskoleverket meddelat att det ändå inte blir några studentenkäter. ”Bakom beslutet ligger oro över en låg svarsfrekvens och tveksamheter kring metod och urval”, skriver HSVs nyhetsbrev Högskolans omvärld nr 16.

I samma nyhetsbrev meddelas också att Högskoleverket, tillsammans med 26 lärosäten, tagit fram en enkät som ska skickas ut till utländska studenter, så kallade free-movers.

Vad som skiljer den ena enkäten från den andra framgår inte.

Centerpartiets dag

Det är inte lätt att vara barn till en politikermamma eller en politikerpappa, säger Maud Olofsson i en kommentar till Sven-Otto Littorins oväntade avgång.

När jag läste på löpsedlarna att Littorin skulle avgå, trodde jag först det var ett rykte som gått överstyr. Men så var alltså inte fallet.

Ett annat rykte som gått är att Maud Olofsson ska avgå efter 10 år som partiledare. I P4 Extra säger hon bestämt att hon sitter kvar så länge det är roligt, och medlemmarna vill.