Vad man gör här i livet är ofta resultatet av rena tillfälligheter.
Själv visste jag bara att jag inte skulle fortsätta med en politisk anställning och ville hålla på med samhällsfrågor, men inte vara lärare.
Rådgivningen hos Arbetsförmedlingen gav inte mycket.
”Arbetsförmedlare kanske”, var den parodiska slutsatsen från handläggaren.
Jurist tog för lång tid så jag sökte in på journalisthögskolan och kom till min stora förvåning in. På den vägen är det.
Men vi tar det från början. Redan i tonåren var jag väldigt samhällsintresserad. Jag gick humanistisk linje på gymnasiet för att läsa samhällskunskap, historia och språk, men slippa matte. Jag var ordförande i elevrådet, i SSU-klubben och SSU-kretsen. När jag var 19 satt jag som förste suppleant i kommunstyrelsen i Bollnäs. När kommunalrådet inte kunde åka på konferens skickade de mig. Jag satt i fritidsnämndens arbetsutskott, ledde en kommunal utredning med skoldirektör, fritidschef och socialnämndens ordförande som ledamöter. Hade jag stannat är det nog inte alldeles omöjligt att jag själv blivit kommunalråd så småningom.
Men jag drog till Hudiksvall och blev ombudsman i två år innan jag kom på bättre tankar. Jag såg alltför många desillusionerade så kallade rörelsefunktionärer för att tänka mig en sådan framtid. Sedan var jag nog i sanningens namn för mycket rabulist för att inordna mig i ett parti.
Våren 1980 hade jag bestämt mig för att göra något annat. Men vad? Något med samhällsfrågor, men inte politiker. Och inte lärare. Erfarenheterna från lärarvikariat efter gymnasiet var minst sagt avskräckande.
Jurist verkade bra, men plugga i fem, sex år?! Nej, det verkade för jobbigt. Jag chansade och sökte Journalisthögskolan i första hand och kom till min förvåning in. På den tiden tog det bara två år att få journalistexamen och utbildningen var minst sagt behaglig.
Jag hade dessutom turen att komma ut när det fortfarande fanns vettiga journalistjobb och hyggligt med pengar hos medierna. Praktik på A-pressens stockholmsredaktion gav fast jobb. Efter ett år bevakade jag Olof Palme på besök i Tanzania och möte med alla frontstatsledare runt ett Sydafrika där det fortfarande rådde apartheid.
Den resan gjorde att jag missade en tenta i internationell politik och aldrig fick ut de 20 poäng i statskunskap som jag ambitiöst skulle läsa in parallellt med jobbet. Nu tror jag nog att det var mer lärorikt att se den internationella politiken i verkligheten.
Jobbet på A-pressen gav en uppmärksamhet som ledde till att SvD ville att jag skulle bevaka regeringen på heltid. Sedan blev det Veckans affärer, Sveriges Radio och ekot, SvD igen, Dagens Industri, Expressen, Affärsvärlden, Fokus……
På senare år som egenföretagare och allt mer som politisk analytiker och kommentator. En roll som jag numera försöker upprätthålla i lite mindre skala samtidigt som jag återgått i anställning. Nu som presschef på Saco.
Slutsatsen är att det inte är så dramatiskt att välja utbildning. Sök efter vad du är intresserad av och vad som verkar vara minst dåligt.
