Att komma på en bra idé för en vetenskaplig uppsats och skriva den är två roliga delar av forskningsarbetet. Men det finns en annan inte fullt lika upplyftande del, nämligen att försöka få den publicerad.
När man skickar in en uppsats till en vetenskaplig tidskrift bedöms den, oftast av två ”domare”. De läser, ibland noga, ibland slarvigt och bestämmer om den ska accepteras, accepteras efter revidering eller förkastas. Blir det ”accepteras efter revidering” måste man ta hänsyn till alla kommentarer från domarna. Det är inget särskilt kul jobb för man måste ägna mycket tid åt detaljer som inte alltid har betydelse för helheten. Ibland kan man sitta i flera dagar med en kommentar och till sist inse att den nog avser någon annan uppsats, domaren hade helt enkelt läst lite slarvigt. Då kan det vara svårt att motivera sig för att jobba med domarens nästa kommentar. Ibland har domarna olika uppfattningar och då kan man bli sittande i veckor med att försöka avgöra vilken kommentar som är mest relevant. En revidering kan ta flera månader.
När alla kommentarer har gåtts igenom ska det skrivas ett följebrev där det framgår hur man har hanterat kommentarerna. Självklart ska man ta hänsyn till alla kommentarer även de som är fel. De är de värsta kommentarerna för då måste man jobba i dagar med att hitta formuleringar som på ett trevligt sätt visar att domaren har missuppfattat uppsatsen. En glad domare kan inse sitt misstag och acceptera uppsatsen. En sur domare förkastar. Följebrevet kan kräva en månad av hårt arbete. Efter det är det bara att vänta i några månader på ett svar. Ett ja betyder ett mätbart forskningsresultat ett nej kan betyda slutet för ett forskningsprojekt. Att ta nejet och gå vidare är en del av forskningsarbetet, men absolut inte det roligaste.
