I år är min tredje almedalsvecka. Varje år hittills har jag troget lyssnat på partiledarnas tal, kl 19 i Almedalen. Men i år är det si och så med min närvaro. Under Reinfeldts tal var det så smockfullt så jag stod bara ut under inledningen. Under Ohlys tal hade jag ett middagsmöte inplanerat, och igår under Björklunds tal så lyssnade jag ungefär 20 minuter. Men eftersom högre utbildning, som var en stor del av Folkpartiets valkampanj 2006, knappt nämndes mellan pensionärer och skolbarn, så falnade intresset snabbt, och jag gick vidare.
Å andra sidan, så tycker jag inte att jag har missat något viktigt ändå. Höjdpunkterna under partiledartalen rapporteras alltid i nyhetsmedier, men de spontana mötena, de goda seminarierna, och de högljudda diskussionerna – det är därför så många åker till Almedalen, från intresseorganisationer, fackförbund, och allmänheten. Idag presenterade sig en kvinna lågmält på ett seminarium, “jag representerar väl den vanliga allmänheten”. Ja, den vanliga allmänheten är nog så diskussionslysten som vilken partiledare som helst, i alla fall i Almedalen.
Så, jag tar nog det principiella beslutet, att partiledartalen inte alls är höjdpunkten i Almedalen. De är bara ytterligare ett arrangemang bland de övriga 1 395. Och nu ska jag iväg på ett annat, minst lika viktigt inslag.
En kommentar
De är inte onödiga för oss som inte är på plats… Hela behållningen faktiskt.