Idag meddelar medierna att arbetsmarknadsministern avgår från sin tjänst, med omedelbar verkan. Han påstås ha hänvisat som skäl till sina barn.
Jag vet absolut ingenting om Sven Otto Littorins privatliv. Men de faktiska omständigheterna i stycket ovan väcker några minnen. I början av 1978 var min far arbetsmarknadsminister. Det var krisår och arbetslösheten hölls nere med många statliga program. Dessutom var han jämställdhetsmimister och invandrarminister. Och vice statsminister. Och partiledare. Han var nog den första politiker i en sådan position som avgick med hänvisning till sitt privatliv, närmare bestämt sina två barn. Han gjorde det med en presskonferens och med omedelbar verkan.
När jag tänker på den saken idag är jag glad för Littorins barns skull. Och för honom själv. Utan att veta något om Littorin, vet jag hur det KAN vara. Och att det inte är värt priset. Nu blir det istället en press på den forne ministern att vara en perfekt far. Det kan han nog ta. I jämförelse.
