Tisdagen den 11 maj var jag, som är praktikant på Saco, på ett seminarium med titeln ”Effekter av anställningsskydd – vad säger forskningen?” på Institutet För Näringslivsforskning, IFN. Att seminariet drog så många deltagare beror nog på två saker. Dels för att det hade ordet ”anställningsskydd” i titeln (det är alltid lika roligt att bråka om LAS över LO-Svenskt Näringsliv-skranket, och här fick vi lyssna till organisationernas båda chefsekonomer) och dels för att det den här gången också fanns ett ”vad säger forskningen?” med. Vår konferencier Niklas Ekdal inledde med att slå fast att ”missförstånden om LAS är inte bara vanliga utan de dominerar” och nog är det så, att arbetsrätten i Sverige ser helt olika ut, beroende på vilka ideologiska glasögon man betraktar den genom.
Docent Per Skedinger har i sin nyöversatta och uppdaterade bok ”Employment Protection, Legislation, Evolution, Effects, Winners and Losers” (utgiven av Edward Elgar Publishing) gått igenom 112 empiriska studier och presenterade nu sina rön för oss. Vad är anställningsskydd? Vad har ett starkt respektive svagt anställningsskydd för effekter på arbetsmarknaden? Och behöver Sveriges institutioner för anställningsskydd reformeras?
Alla länder har någon form av incitamentsförändrande mekanismer på sin arbetsmarknad, genom lag eller avtal, som syftar till att skydda anställda mot inkomstrisker och öka deras trygghet i arbetslivet. I Sverige har vi LAS, som dock kan modifieras genom kollektivavtal. Per Skedinger kunde inledningsvis bekräfta det tidigare forskning visat: Ett starkt anställningsskydd påverkar inte sysselsättningens/arbetslöshetens nivå men har andra effekter som ofta inte kommer fram i policydebatten. Eftersom det blir svårare att göra sig av med personal, tänker företagen noga efter innan de nyanställer. Personalomsättningen minskar således. Eftersom det är svårare att bli nyanställd, blir också de anställda mer benägna att stanna kvar på de jobb de har. Därigenom kan strukturomvandlingar försvåras. Att rörligheten på arbetsmarknaden minskar brukar man kalla att systemets tröghet ökar. Per kunde också finna stöd i forskningen för att ett starkt anställningsskydd missgynnar marginalgrupper – ”outsiders” – som inte är fast anställda eller som har egenskaper som gör dem mindre attraktiva för arbetsgivaren (unga, invandrare, funktionshindrade). Det här sammantaget ger alltså fog för en ganska dyster slutsats: Anställningsskydd fungerar ofta som en omfördelningsmekanism som ger till dem med stark ställning på arbetsmarknaden och tar från dem med svagt fotfäste.
Men starkt och svagt anställningsskydd, vad är det? Och har Sverige verkligen ett starkt anställningsskydd?
Här kommer någonting som för mig kom som en komplett överraskning. Utifrån mätningar gjorda av OECD, kunde Per visa att Sverige ligger under OECD-snittet vad gäller ”anställningsskyddets styrka”. Vi har ett starkare skydd för tillsvidareanställda (2,7 mot OECD-snittet 2,1) men ett mycket svagare skydd för visstidsanställda (0,7 mot 2,1). Även om det finns problem i alla mätningar av den här typen tycker jag att det visas mycket tydligt, att Sverige nu (visstidsanställningarna flexibiliserades i en reform 2007) har två olika system för anställningsskydd: ett svagt skydd för tidsbegränsade jobb, och ett starkt för ”riktiga arbeten”.
Men leder då visstidsanställningar till att de marginalgrupper, som har svårare att få jobb i högskyddssystem, får in en fot på arbetsmarknaden och senare blir tillsvidareanställda? Nej, forskningen kunde inte belägga detta. Vad som hänt är att marginalgrupperna åker runt i systemet mellan olika vikariat, timbaserade anställningsformer och så vidare, och att de som sitter skyddade på sina tillsvidareanställningar bevakar dem väl. Vi ser alltså en dubbel låsning i systemet: outsiders låses ute, och insiders låses inne. Det innebär rimligen att systemet hindrar kompetenser från att hamna på rätt ställe, till följd att resursutnyttjandet är lägre än det hade behövt vara. Produktiviteten kan sålunda tänkas minska.
LO:s chefsekonom Lena Westerlund pekade i sin kommentar på att diskussionen om anställningsskydd i Sverige naturligt blir en diskussion om ”lagstiftningsmodell” ställd mot ”kollektivavtalsmodell” – LAS är en främmande fågel i svensk arbetsrätt som annars regleras i avtal, och när den nu har negativa effekter är frestelsen stor att reglera genom ett än yvigare användande av lagstiftningsinstrumentet. Detta gäller till exempel det ibland nämnda förslaget om ”skatt på uppsägningar” – att turordningsreglerna skall ersättas med att företagen får betala en avgift för varje person man säger upp.
Westerlund sa också, och här blir det intressant, att om Sveriges relativt höga ungdomsarbetslöshet bara vore en effekt av LAS, så skulle vi sett en sänkning av den i och med att visstidsanställningar blev vanligare. Mer troligt är att det finns en mångfald av problem bakom ungdomsarbetslösheten. Sysselsättning är inte bara en konsekvens av hög flexibilitet, utan det måste också finnas andra institut, som en aktiv arbetsmarknadspolitik och ett välfungerande utbildningsväsende. Från Saco håller man med om detta. Sveriges problem består inte bara i alltför långtgående skydd för de anställda, utan också i att övriga stödjande institutioner inte fungerar tillräckligt bra.
Svenskt näringslivs chefsekonom Stefan Fölster var något fränare i sin analys om vad LAS gör och inte gör. Produktivitetstillväxten hämmas av det rigida anställningsskyddet för anställda, sa han, och tillade att vi kan förvänta oss högre generella lönenivåer om LAS liberaliseras, eftersom efterfrågan på arbetskraft då kan tänkas öka. Detta leder alltså, enligt hans analys, både till en lägre jämviktsarbetslöshet och till högre lönenivåer (på aggregerad nivå). Och det är tillsvidareanställningarna som behöver flexibiliseras.
Alla debattörer i tisdags var överens om att någon form av förändring är önskvärd. Men vilken? Det kunde varken forskningen, LO eller Svenskt Näringsliv svara på. Ska man, som Fölster menade, byta ut turordningsreglerna (vilka nu baseras på antalet arbetade år på arbetsplatsen) till någon slags ”mest-kompetent-åker-sist”? Eller ska man, vilket Saco rekommenderat, inrätta kompetenskonton som möjliggör att anställda kan säga upp sig och vidareutbilda sig utan att behöva lida ekonomiskt av det? Det är dags att börja diskutera hur vi utformar framtidens trygghetssystem på ett sätt som gör att vår arbetsmarknad blir en rörlig sådan, men framförallt en där individerna vågar välja om och prova nytt.
Sammanfattning av boken med mera finns på http://www.ifn.se/web/Per_Skedinger_1.aspx
