Sacobloggen

Jag hamnade på ett seminarium med psykologen Andreas Bergsten, tidigare på Sif och Unionen, som talade om “Fackets kulturkris!” med utgångspunkt i sin doktorsavhandling med samma namn. Arenagruppen arrangerade.

“Vad får man om man korsar ett Jehovas vittne med en ateist? Jo, någon som knackar på, men inte har något att säga.” Det är Andreas inledning och också en slags sammanfattning av vad han vill ha sagt. Han ger rikliga exempel från Sif och Unionen på hur förbundet skalat bort all ideologi från sin tilltal till presumtiva medlemmar, som reducerats till ren marknadskommunikation, som med hjälp av välfunna metaforer räknar upp fördelarna med medlemskap.

Jag hajar till när han ger Sacoförbunden som exempel på några som renodlat detta synsätt och utvecklats till enbart professionsförbund för medlemmar som ändå klarar sig bra på arbetsmarknaden.  Jag är väl lite partisk,  men min uppfattning är att Sacoförbunden står ganska stadigt på sina två ben; det professionella och det fackliga. Sen kämpar de förstås med utmaningen att kommunicera detta till befintliga och blivande medlemmar. Med det är de inte ensamma om, att döma av kommentarerna  efter föredraget. Och jag ser inte att det finns någon motsättning mellan starka medlemmar och starka fackförbund.

What’s in it for me? är en vanlig fras att droppa i de här sammanhangen och den dök upp ofta även vid gårdagens diskussion. Jag tror att det är en nyttig fråga att ställa sig för alla som jobbar inom medlemsorganisationer. Och det är inte bara unga människor som kräver den typen av svar.

Men om det traditionellt är sista ordet i den meningen som betonas, tror jag att det är lika viktigt att fokusera på tredje ordet. Jag tror att folk bryr sig om innehållet. Jag tror att ryktet om framtidens fackliga medlemmar som totalt idologiskt ointresserade är betydligt överdrivet. 

Där har Andreas Bergsten rätt när han säger att de fackliga organisationerna måste  klara av att beskriva verkligheten och hur vi vill förändra den, så att våra medlemmar känner igen sig.  Men ockå att vi lyssnar på medlemmarna och att de lokala fackliga föreningarna återigen kan bli det naturliga forumet för diskussion om det som engagerar och är viktigt för de anställda på arbetsplatserna.

Men sen går vår analys i sär igen. Andreas vill hitta tillbaka till “fackets glansperiod” på vadå? -50, -60 eller -70-talet. Jag ser en förändrad omvärld och behovet av att formulera nya ideologier.