För en tid sedan fick jag en fråga om min personliga syn på Svenskt Näringsliv. Vad tycker jag om dem och hur uppfattar jag organisationen?
I mina kontakter med Svenskt Näringsliv så uppfattar jag organisationen som en professionell organisation med en tydlig agenda. De ger bra opinionsstöd åt sina medlemsorganisationer, ffa inför avtalsrörelsen som nu pågår. Här kan arbetstagarnas förhandlingskonstellationer lära en del. Idag måste man ha opinionen med sig in i förhandlingsarbetet, det räcker inte med argument i slutna rum.
En sak som stör mig är de dubbla budskap som Svenskt Näringsliv sänder gällande den svenska modellen. Å ena sidan bejakar man den men samtidigt så hörs röster om lagstiftning inom rad olika områden. Gillar man bara den svenska modellen när det gynnar ens egna snäva särintressen?
Ett sådant område är diskussionen om las. Det är en diskussion som drivs med nästan religiösa undertoner. ”Bara las försvinner så löser man alla problem på den svenska arbetsmarknaden, halleluja!” I vissa situationer kan las innebära problem, det förstår jag också. Men handen på hjärtat – vad har arbetsgivarna gjort för att de anställda ska vara anställningsbara, hur har man hanterat personalens kompetensutveckling? Sköter man den delen snyggt så blir problemen med las både färre och mindre. Eller är det så att Svenskt Näringsliv vill ha ett arbetsliv som präglas av en ”Vilda Västern- mentalitet”? Det tror jag inte. Även utan las torde det finnas tydliga spelregler på arbetsmarknaden som tar hänsyn till både arbetstagare och arbetsgivare. Här borde man använda sig av den svenska modellen istället och förhandla med representanterna för de fackliga organisationerna. Vad vill man ha i stället för las? Den berättelsen hörs allt för sällan.
Svenskt näringsliv har en stor utmaning framför sig. Och det är att försvara de sifferlösa avtalen. Jag anser att organisationen måste göra mer för att få sina medlemmar att arbeta för modellen med sifferlösa avtal. Lön är ersättning för utfört arbete; lönen ska uppmuntra goda prestationer, den ska betala utbildning och erfarenhet, och den ska belöna dem som tar ansvar. Men då kan man fundera på varför Svenskt Näringsliv ibland i den allmänna debatten lyfter fram lönebildningen som den enda budgetregulatorn och därmed låter de anställda ta hela den ekonomiska smällen. Kan ha förståelse för att det finns vissa förhandlingstaktiska skäl till detta men det påverkar omvärldens syn på organisationens ambitioner med sifferlösa avtal i en negativ inriktning. De fackliga organisationernas tålamod börjar sina när det gäller det i många stycken ensamma försvaret av de sifferlösa avtalen.
Ytterligare ett område som det blir dubbla signaler kring är fackligt medlemskap. Å ena sidan vill man ha starka och kompetenta förhandlingsparter med hög anslutningsgrad, å andra sidan underlättar man inte det fackliga arbetet. Tänk om framsynta arbetsgivarföreträdare också ibland medverkade på ett hörn i någon form av rekryteringsarbete till de fackliga organisationerna. En utvecklad form av svensk facklig samförståndspragmatism/ svensk modell! Frågan är ju förstås om samtliga fackliga organisationer är redo för det. Det finns ju en risk att ett sådant arbete förstör den fackliga grundtanken hos en del gammelfackliga företrädare: att skydda sig mot den onda arbetsgivaren…
